Arbetsmarknadspolitik

En arbetsmarknad öppen för alla och där utsatta grupper som ungdomar, äldre och invandrare ska ges tillträde till arbetsmarknaden – ja det vore trevligt. Det är inte lätt att komma in på arbetsmarknaden. För min del och jag tror att jag talar för en hel del unga akademiker, är man inte tillräckligt erfaren (för att man inte haft tillräckligt många eller långa arbeten tidigare) eller så är man överkvalificerad för att man läst för många poäng (eftersom man fyller ut tiden med fler studier i väntan på att få ett ja när man söker jobb). Tja vad kan man göra? Antingen läser man lite mer (!) eller så tar man ett jobb inom en bransch man inte läst till och där man således inte är överkvalificerad, eller så tar man praktikplatser för att få en fot in och hoppas att någon annan kan försörja en tills vidare. Jag håller med om att det låter skrämmande att som ung kunna bli avskedad utan anledning som är lagförslaget i Frankrike och som också föreslås av Maud Olofsson. Vi förfäras över arbetsförhållanden i USA och andra länder där man kan avskedas och ombes lämna arbetet omgående. Det låter osäkert och så vill jag inte ha det. Men hur ser det ut i dagens Sverige? Ja de som lyckats få fast jobb har det tryggt. Men hur många av oss får det idag? För arbetsgivarna är det läskigt att anställa personal (i synnerhet för småföretagare som hankar sig fram) eftersom det är väldigt svårt att bli av med personen som den inte passar in i arbetslaget eller inte gör sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Varpå jag och många med mig lever på att vikariat eller projekttjänster. Eftersom det ser ut som en ökande trend med korta anställningar är frågan vad vi gör nu? Det kanske inte är så farligt som det låter att hitta temporära lösningar så att vi får in en fot, kan skapa nätverk och visa vad vi går för!