Grattis till livet

I natt läste jag ut boken jag började på häromdagen. Kunde inte lägga den ifrån mig. Paulo Coelhos Veronika bestämmer sig för att dö. Jag tänker inte berätta hur den slutar för den bör läsas i sin helhet – av alla! – regelbundet! Eller ja, i alla fall bör bokens huvudtes tas upp till reflektion regelbundet. En för mig ny term lanserades som Vitriol. I boken beskrivs den av en läkare som bitterhet, men kanske kan den också kalla leda. Vitriol skulle alltså vara ett ämne som bildas i kroppen naturligt men som kan förgifta människan om det blir för mycket. Och ämnet produceras när våra dagar är den andra lik, när likgiltigheten sprider sig över människan, när vi inte orkar förändra livet och världen, vi slutar ifrågasätta. Och främst när vi tvingar oss själva att bli lika alla andra, att ”passa in” genom att kämpa för att inte sticka ut. Vi ställer inga frågor. Saker blir lag för att ingen ifrågasätter. Varför har tangenterna på datorns tangentbord den ordning de har? Det finns väldigt mycket runt oss som vi inte ifråga sätter. Som varför män bär slips. Normalitet är en fråga om samförstånd, skriver författaren. Det majoriteten av befolkningen säger är normalt är normalt.

”Varje människa är unik, har sina särskilda egenskaper, instinkter, sätt att njuta och söka nya upplevelser. Men genom samhället etableras efter hand ett kollektivt sätt att uppträda – och folk stannar inte upp och frågar varför de måste bete sig så.” (sid192)

Det är definitivt ett inlägg i mångfaldsdebatten, men också i könsdebatten och alla andra debatter! Mänskliga rättigheter handlar inte om rätten att vara lika dan, utan rätten att få vara olik. Att acceptera varandras rätt att vara olika, kräver en enorm trygghet och styrka hos varje enskild individ. Men oj vad spännande samhället skulle vara!

”Det är allvarligt att tvinga sig vara lik andra, det framkallar neuroser, psykoser, paranoia. Det är allvarligt att vilja vara som alla andra, för det är att göra våld på naturen, det är att ge mot Guds lagar – Gud som i alla skogar i hela världen inte har skapat ett enda blad likt ett annat. Men du tycker att det är vansinnigt att vara annorlunda.” (sid 193)

Hela vintern har pojkavdelningen för barnkläder endast haft kläder i mörkblått, militärgrönt och grått. Mönstren har bestått av döskallar, eldsprutande drakar eller någon typ av motorer. Försök inte påstå att min son ges valmöjlighet att välja om han tycker att det är manligast med blommor eller bilar. Jag letar desperat på tjejavdelningen efter ”neutrala” kläder i glada färger men utan puffärm, volanger eller glitter. Och detta fortsätter genom livet, med mer eller mindre tydliga signaler på hur jag som individ förväntas anpassa mig efter ”normen”.

Låt oss skapa ett samhälle där vi slipper Vitriol. Världen är fantastisk, livet är stort och bör utnyttjas maximalt! Vi människor måste få blomma utan att likriktas och oj vad spännande och färgsprakande av alla unikiteter samhället skulle bli!