Min dröm

”I min dröm kom jag in i en butik.
Bakom disken stod en ängel.
Jag frågade: Vad säljer ni här?
Vi har allt vad du vill, svarade ängeln.
I så fall skulle jag vilja ha fred på jorden,
Slut på allt förtryck, slut på hunger
och ett hem för alla flyktingar.
Vänta ett ögonblick, sa ängeln,
Du missförstod mig lite.
Vi säljer inte frukt här – bara frön.”

Judisk berättlese

Martina i Guinea

En kär vän till mig, Martina, arbetar för UNHCR i Guinea. Det är hennes andra period där. Förra gången var det för en organisation som heter Right to Play som syftar till att ge flyktingbarn en positiv vardag och möjlighet till att vara ”barn” trots livet i flyktingläger.

Nu är hon alltså åter i flyktinglägren och genom hennes dagbok på nätet får vi följa hennes intressanta tillvaro i Guinea. Det är så starkt och mäktigt så jag måste nu få dela med mig av en av alla saker jag får små rapporter om.

I ett av lägren där hon arbetar anordnade kvinnorna nu en avskedsfest, eftersom många nu när kriget är över börjar återvända till Liberia. Martina berättade om en ”lek”, en förlåtelselek, som de då lekte, en lek som gick ut på att de som ville fick berätta om saker som hänt dem under kriget och sedan förlåta dem som gjort dem illa.

Det är verkligen inte självklart att kunna leva sida vid sida utan att känna vrede och hat, när man sett sina nära och kära mördas, brännas inne, när man blivit våldtagen och misshandlad. Leken blir ett sätt att bearbeta, och förlåtelse är en förutsättning för att kunna fortsätta att leva tillsammans och börja om och bygga ett nytt Liberia.

Martina skriver: ”Det ar otroligt vilka bördor och minnen de bär på som de lyckas skuffa undan i sitt dagliga liv /…/ och vi grät allihopa som var där /…/ och det var en väldigt stark upplevelse”.

Det är verkligen ofattbara saker som händer runt om i vår värld. Ibland är det svårt att se hur man kan gå vidare efter allt som hänt. Men gång på gång bevisar människor att det är möjligt och att det går.

Även om många berättelser gör ont, ger helheten av rapporterna från Guinea och Martina hopp och framtidstro. Hejja Martina, hejja alla härliga människor hon arbetar med och hejja mänskligheten!

Tack Martina för att du delar med dig av dina erfarenheter och upplevelser!

På upptäcktsfärd

Tänk att ingenting går upp mot Guds fantastiska skapelse! Inga leksaker i världen kan förtrolla som det som växer och gror, kryper eller skuttar. Elementen eld, vatten och sand är inte heller dåliga på att underhålla.

Min tvååring satt i går förmiddag hyperkoncentrerad långa, långa stunder på altanen och tittade på en stor snigel som hela tiden var mer eller mindre inne i sitt skal och på hela förmiddagen bara förflyttade sig någon halv centimeter.

Man får binda fast sonen om man vill hålla honom inomhus. Lika bra att själv hitta på utomhusaktiviteter också. Med denna trädgård ska vi nog lyckas tillgodose både sysselsättningsbehov och upptäcktslystnad framöver.

Tänk att det på en liten, liten yta av natur finns hur mycket som helst att i akta och studera. Och om man ska tacka Gud för allt vackert naturen ger oss måste jag också tacka Gud för barnet som tar sig tid att se och njuta av dessa detaljer.

Födelsedagsgratulation till en hjältinna

En aning försenat vill jag här sända de varmaste födelsedagshyllningarna på 30 års dagen till en av hjältinnorna i världen: vår kära Abir! Abir fyllde 30 i torsdags men eftersom många, många mil skiljer oss åt kunde jag inte få fira dagen med henne. Och eftersom jag inte vet om SMS alltid når fram och för att hon är en person som många mår bra av att få hylla, så skriver jag här en offentlig gratulation!

Abir bor och arbetar politiskt aktivt i Bagdad för att bidra till att skapa ett demokratiskt samhälle. Hon har redan bott många år i Sverige men väljer bort tryggheten för något hon tror på – att ett demokratiskt samhälle är möjligt även i ex-diktaturen Irak.

Sedan hon återvände efter några viloveckor i Sverige har bomberna fortsatt att explodera och det är näst intill omöjligt att röra sig fritt i staden.

Abir, du är en stark och fascinerande kvinna och jag är oerhört glad över att ha fått lära känna dig! Jag hoppas att världen ska bli sådan att vi kan dela mer av varandras liv och umgås oftare.

Var rädd om dig i ordens verkliga betydelse, jag, vi, världen, livet behöver dig!

Ukrainaintryck

Livet är verkligen stort och fantastiskt och spännande! Genom Centerpartiets internationella stiftelse fick jag möjligheten att medverka på ett genderseminarium i Ukraina.

Trots att Ukrainas historia har mycket gemensamt med Vitrysslands historia är olikheterna slående. Ukrainas färd mot demokrati till skillnad från Vitrysslands fortsatta diktatur visar tydligt vad utveckling innebär och att förändring verkligen är möjlig.

I likhet med de unga engagerade personer jag träffat i Vitryssland efterfrågades dock ökad insikt och kunskap om genderfrågor, något som gör att jag bubblar av entusiasm! Dessa personer har i ett tidigt skede av sitt engagemang förstått att jämställdhet inte är något som kommer per automatik i en demokrati, utan är något man måste arbeta med. En demokrati utan jämställdhet är bara en halv demokrati. Och arbetade gjorde vi. En hel helg spenderade vi tillsammans på en kursgård i en liten stad 17 mil utanför Donetsk.

Byn låg belägen i en underskön dal utmed en flod. De av historiens kolindustri svartnade trädstammarna skapade en otroligt vacker kontrast till vårens nyutslagna ljusgröna blad, och solen sken genom bladverken. Skönheten och hopp i kontrast till historiens föroreningar, Tjernobyl som låg 8 mil uppströms och den svunna diktaturen.

Husen var små pittoreska i vitt, blått och turkost med fönsterluckor och en vädringslucka vid taknocken från den tiden då man hade grästak och detta måste torkas ordentligt efter regn så att det inte skulle mögla. En fascinerande företeelse som adderade till den historiska känslan var de små gummorna och farbröderna som var ute och vallade sina kor eller getter.

Vi åt alla måltider på en liten restaurang i byn och alla måltider var ungefär lika dana, morgon, middag och kväll: en fantastiskt god sallad, oftast på kål, en soppa och sedan något kött med korngryn. Det var gott, traditionellt och bra.

Organisationen, Euroleader, riktar sig till unga människor som vill engagera sig för demokrati och eventuellt även partipolitiskt. Dess ledare, var oerhört mån om att vi skulle ha det bra och var ständigt orolig att vi inte skulle tycka att saker var bra nog. En reaktion jag också mött på en del håll i Afrika, då man uppfostrats till att Västvärlden är någon slags mall och det optimala, och med känslan av att aldrig kunna mäta sig med det. Det är tragiskt och gör ont. Det tog många komplimanger och glada tillrop innan han så småningom kanske slappande av en aning och accepterade att även svenskar faktiskt kan tycka att Ukraina är vackert och bra och fint och maten god. Stolthet eller känsla av mindervärde för sitt land och för sina traditioner är något som sitter djupt, på samma sätt som könsroller kan låsa oss långt efter det att vi teoretiskt är medvetna om det.

Den unga kvinnan som ledde seminariet var fenomenal på att hålla igång och binda samman. Efter ett par timmars introduktion och teori fortsatte helgen med diskussioner och övningar på längden och tvären. Olga som fascilitatorn hette, hade en icke sinande uppsättning övningar och lekar för att bolla tankar och teorier som kommit fram. Det var väldigt roligt och inspirerande. Och en fantastisk upplevelse och ibland till och med rörande, när deltagarna med egna ord formulerade nyupptäckta dimensioner och insikter, hopp och framtidstro.

Vi hann också besöka dalens vackra och historierika klosterområde, dricka vodka så klart och på hemvägen även besöka Donesk, staden av miljoner rosor som den också kallas, tack vare Euroleaders ledare Andrey och hans fru Anja, samt Kiev, tack vare vår svenske tolk och guide Lars. I Kiev råkade vi hamna på frihetsdagen och fick se ett ståtligt firande med parader flaggor och ballonger. Och avslutade således vår vistelse i Ukraina med att på nära håll få vinka till Presidenten!

IT-beroende

I går var första gången på väldigt länge som jag bloggade. Och dessutom länge sedan jag över huvudtaget kunde kommunicera med omvärlden. Det finns en förklaring till det. Eller rättare sagt många.

Den kanske mest ödesdigra är att vår hårddisk brakade ihop för typ tre veckor sedan. Det här med säkerhetskopior och back up fick åter en nyn innebörd och nu håller vi tummarna på att dator-experterna i alla fall lyckas restaurera alla bilderna… som väl också var anledningen till att datorn inte orkade mer. Så de få gången jag kommit ut på nätet och även nu i skrivande stund är det tack vare att min käre make tar med sig sin jobbdator hem.

Nästa isoleringsgrej är att min mobil slutade att ladda sig och veckan innan flytten lämnades in på lagning och den har jag heller fortfarande inte fått tillbaka. För alla som ringt och lämnat meddelanden eller SMSat vill jag därför skicka mina allra ödmjukaste ursäkter – jag VILL VERKLIGEN men som sagt jag har inte sett eller hört meddelanden ännu men svarar så fort jag kan!

Att inte ha mobiltelefonen innebär också att jag inte har min telefonbok… Känns lite märkligt att för hand sakta men säkert försöka skriva en ny! Och hur får man tag på nummer om man inte har tillgång till Internet!!???

Nästa ”pricken över i:et” är att vårt hundra år gamla hus enbart har ett fungerande telefonjack för fast telefoni. Det jacket finns i ett litet rum på övervåningen. Där har vi således telefonen som vi inte lyckas ge högre ringsignal än så här. För att höra den måste alltså allt vara knäpptyst och förutsätter dessutom att man helst befinner sig i rummet i fråga eller i värsta fall i något angränsande rum. Således svarar vi inte speciellt ofta på den heller.

Alltså sitter jag här på landet utan att bli nådd! Och utan att i någon större utsträckning nå någon annan heller.

Men det finns en mening med allt. Denna isolering har gjort att vi har kommit riktigt långt vad gäller att komma i ordning i huset. Jag kunde i lugn och ro ägna mig åt att förbereda mig inför Ukraina-resan och genomföra denna förra veckan utan att splittras med massa annat jag dessutom kunde ägnat mig åt med hjälp av e-mail och Internet. Och så får jag tid att i lugn och ro leka och läsa med min son och jaga honom när hans upptäcktsfärder blir lite för våghalsiga. För att inte tala om att umgås med familj och vänner.

Jag har hunnit med att få mig till livs historier från sverigebesökande vänner: från Ostindienfararen Gotheborgs färd, av min vän Lisa, om vännen Johns ekoboende i Brazilien, om politiken och livet i Irak av vännen Abir, om livet på hög höjd i Bolivia av en annan kär Lisa, och så vännerna som bor i Sverige också. Som nu senast min bror och svägerska med guldklimparna som kom samma dag jag kom hem från Ukraina och åkte i söndags.

Så ”isoleringen” har gett mig tid och härligt umgänge och allt är egentligen bra – fast nu skulle jag bra gärna vilja få sms:a och maila och skriva och kommunicera som förut igen!

Internationella familjedagen

I lördags var det den internationella familjedagen. För vår del passade det ypperligt! Vi firade vår sons 2 års dag! (han fyllde dock den 10e) En stor dag. Enda gången i ens liv man blir dubbelt så gammal på ett år. Och även kunskapsmässigt är det väl enda året man lär sig så fruktansvärt mycket nytt på en gång. Allt är ju nytt och ska upptäckas.

Det är en fröjd att nu bo i hus och se vad det innebär för lille Sven. Att kunna gå ut och in, klättra i trappor inne, för att inte tala om klättra runt i backar och gräsplättar och stubbar utomhus. Världen blev med ens så väldigt mycket större och han kan upptäcka den till stor del på egen hand. Detta i kombination med att sommaren kommit, innebär förstås också väldigt många fler blåmärken och skrubbsår än han haft tidigare. Men han reagerar inte nämnvärt och ibland tar det en stund innan man upptäcker dem. Mamma säger att han nu börjar likna mig… jag hade också skrubbsår, blåmärken och plåster från topp till tå p g a äventyrslystnad.

Och det blev en riktig familjedag i lördags. Släkt och vänner fyllde terrassen och grillen invigdes. Barn överallt och det såg ut som ett helt dagis. Sven var lycklig. Underbart med mycket folk, sång och hurrande. Om än det måste vara relativt abstrakt för en tvååring, det här med att ha blivit ett år till.

Familjedagen blev en bra början på husboendet och förverkligade i ett första steg syftet med att ha ett stort hus: att kunna fylla det med folk och fest och umgänge!