IT-beroende

I går var första gången på väldigt länge som jag bloggade. Och dessutom länge sedan jag över huvudtaget kunde kommunicera med omvärlden. Det finns en förklaring till det. Eller rättare sagt många.

Den kanske mest ödesdigra är att vår hårddisk brakade ihop för typ tre veckor sedan. Det här med säkerhetskopior och back up fick åter en nyn innebörd och nu håller vi tummarna på att dator-experterna i alla fall lyckas restaurera alla bilderna… som väl också var anledningen till att datorn inte orkade mer. Så de få gången jag kommit ut på nätet och även nu i skrivande stund är det tack vare att min käre make tar med sig sin jobbdator hem.

Nästa isoleringsgrej är att min mobil slutade att ladda sig och veckan innan flytten lämnades in på lagning och den har jag heller fortfarande inte fått tillbaka. För alla som ringt och lämnat meddelanden eller SMSat vill jag därför skicka mina allra ödmjukaste ursäkter – jag VILL VERKLIGEN men som sagt jag har inte sett eller hört meddelanden ännu men svarar så fort jag kan!

Att inte ha mobiltelefonen innebär också att jag inte har min telefonbok… Känns lite märkligt att för hand sakta men säkert försöka skriva en ny! Och hur får man tag på nummer om man inte har tillgång till Internet!!???

Nästa ”pricken över i:et” är att vårt hundra år gamla hus enbart har ett fungerande telefonjack för fast telefoni. Det jacket finns i ett litet rum på övervåningen. Där har vi således telefonen som vi inte lyckas ge högre ringsignal än så här. För att höra den måste alltså allt vara knäpptyst och förutsätter dessutom att man helst befinner sig i rummet i fråga eller i värsta fall i något angränsande rum. Således svarar vi inte speciellt ofta på den heller.

Alltså sitter jag här på landet utan att bli nådd! Och utan att i någon större utsträckning nå någon annan heller.

Men det finns en mening med allt. Denna isolering har gjort att vi har kommit riktigt långt vad gäller att komma i ordning i huset. Jag kunde i lugn och ro ägna mig åt att förbereda mig inför Ukraina-resan och genomföra denna förra veckan utan att splittras med massa annat jag dessutom kunde ägnat mig åt med hjälp av e-mail och Internet. Och så får jag tid att i lugn och ro leka och läsa med min son och jaga honom när hans upptäcktsfärder blir lite för våghalsiga. För att inte tala om att umgås med familj och vänner.

Jag har hunnit med att få mig till livs historier från sverigebesökande vänner: från Ostindienfararen Gotheborgs färd, av min vän Lisa, om vännen Johns ekoboende i Brazilien, om politiken och livet i Irak av vännen Abir, om livet på hög höjd i Bolivia av en annan kär Lisa, och så vännerna som bor i Sverige också. Som nu senast min bror och svägerska med guldklimparna som kom samma dag jag kom hem från Ukraina och åkte i söndags.

Så ”isoleringen” har gett mig tid och härligt umgänge och allt är egentligen bra – fast nu skulle jag bra gärna vilja få sms:a och maila och skriva och kommunicera som förut igen!