Jämställdhet = att få vara människa

Definitionen av jämställdhet som att få vara människa gör frågan rätt svårmotsagd. Ganska självklar. Definitionen kommer från Gertrud Åström, forskare som gjort senaste jämställdhetsutredningen åt regeringen. Hon föreläste på den lunch vi anordnat i egenskap av arbetsgrupp för genderfrågor inom Svenska Missionskyrkan. Hon menar enligt denna definition att vi har svårt att se kvinnor som något annat än kvinnor. Män är främst män när det gäller sexuallitet men yrkesmässigt och i offentliga sammanhang är de människor. Detta medan kvinnor alltid är kvinnor.

Frågor runt genus och jämställdhet väcker starka känslor. Det blir av naturliga skäl väldigt personligt. När Gertrud Åström pratar om det och berättar ”anekdoter”, låter det mest som dråpliga historier – men det är ett smidigt sätt att få in viktiga tankegångar. Skratt är bra.

Märkligt nog är kvinnor fortfarande (2006) förbjudna att delta i vissa offentliga sammanhang. Gertrud berättade att det 1924 uppdagades att några kvinnor klätt ut sig till män och deltagit i vasaloppet. Det var ju förskräckligt! Genast bestämdes att kvinnor skulle förbjudas att delta. Som argument hänvisades till naturen, dvs att kvinnor inte kunde göra vad de precis gjort… Som motpool citerades här Mill: Det kvinnor av naturen inte kan behöver man ju inte förbjuda. Dessvärre blev det ju diskussion om detta även då Annika Sörenstam kom in på vad somliga uppenbarligen ansåg var enbart mäns terräng.

Så länge vi pratar om genus som att män och kvinnor kompletterar varandra är alla nöjda och belåtna och livet fortsätter lugnt. Genussystemet är vardagsordningen och vi bidrar alla till att skapa och upprätthålla den. Det är en ordning som alltså finns ÖVERALLT. Så fort genus blir en fråga om makt uppstår intressekonflikter. Makt ur jämställt perspektiv definierade Gertrud Åström som makt att forma samhället och sitt eget liv.

Gertrud uppmanade oss att se in i våra egna ögon och se vad vi kan göra och hur vi själva agerar. Hon tog sig själv som exempel då hon på vägen till föredraget på håll sett en man i kjol. Hm, hon var tvungen att titta närmare och kunde då konstatera att det var en skotte. Åh vad skönt, då var ju allt normalt! Om det hade varit en svensk man hade det ju definitivt varit något vajsing – eller?

Vid ett tidigare tillfälle hade Gertrud Åström utmanat en grupp ansvariga för kyrkogårdar att tänka över dessa i genusperspektiv. Först var allt helt blankt. Ingen reagerade. Sedan kom det frågor om vem som besökte, vad dessa behövde, om där fanns kommunikationer, bänkar, om det var anpassat för rullatorer etc. På frågan vad det var som nu avgjorde avstånd mellan stenarna, gångar etc. sa någon Belos – sittgräsklipparen.

Egentligen finns alltså ofta inget mänskligt perspektiv, ingen tanke på funktionalitet för målgruppen, utan man anpassar efter en Belos. Det verkar praktiskt och vi glömmer att ifrågasätta när jämtegrering skulle vara den bästa lösningen. Gertrud Åström frågar oss: Vilka Belos finns i ditt liv?