Internationella läskunnighetsdagen

Idag, en dag mitt uppe i den intensivaste valrörelsen är det internationella läskunnighetens dag. Det debatteras på längden och tvären om skolan. Läxor eller inte läxor. Har vi den bästa skolan eller har vi det inte.

Jag ska inte bli långvarig i den debatten men utbildning, teoretisk så väl som praktisk, är A och O för utveckling, delaktighet och välmående. Jag har alltid tyckt om skolan och i ett välutvecklat land som Sverige får vi inte luta oss tillbaka och klappa oss nöjda på magen, utan måste se till att skolan utvecklas, anpassas till dagens behov, och ger barn, ungdomar och vuxenstuderande också för den delen, en bra plattform för det framtida livet. I andra skolor jag har gått i andra delar av världen har det funnits styrkor vi definitivt har att lära oss av till den svenska skolan, så låt oss inte blir för självgoda även om ni har mycket att vara stolta för också. Som småbarnsförälder blir frågan förstås högaktuell och jag vill ge Sven och alla andra nykomlingar det bästa!

Och skoldebatten bör inte stanna här. Att utbildning är nyckeln till att upprätthålla möjligheterna till ett demokratiskt samhälle, tycks många hålla med om. Än är det dock långt kvar till uppfyllandet av barnkonventionens artiklar om obligatorisk grundutbildning, artikel 28 och 29 i konventionen om Barnets rättigheter. Trots målet om den obligatoriska grundutbildningen som ska vara kostnadsfri och tillgänglig för alla, är motsatsen inte svår att hitta. Om vi tittar på till exempel Burkina Faso i Västafrika har i genomsnitt endast cirka 40 % av barnen möjlighet att börja skolan. I vissa provinser är procenttalet så lågt som 11 %. I Burkina Faso och många andra före detta kolonier är det även ett faktum att barnen möter diskriminering och utanförskap redan sin första dag, genom att exempelvis inte undervisas i sitt modersmål. Eftersom antalet barn i klasserna dessutom ofta är stort och undervisningen sker på kolonialspråket blir utbildningskvaliteten mycket låg eftersom språkförståelsen, då det gäller det valda officiella språket, är mycket begränsad, särskilt på landsbygden. Föräldrarna kan i de flesta fall inte själva läsa och skriva. Undervisningen sker redan i primärskolan på kolonialspråket och barnen har därför mycket små möjligheter att ta till sig undervisningen. Ett stort antal barn, speciellt flickor, slås sedan snabbt ur skolsystemet, då föräldrarna prioriterar att bekosta skolgång för bara något av sina barn, och då med största sannolikhet en pojke. Två tredjedelar av de barn som inte går i skolan i världen är flickor.

Vi tar så mycket för givet. Men även i Sverige läggs alldeles för lite resurser på barn som itne har svenska som modersmål. I ett skolsystem som utestänger barnens modersmål och deras kultur, är det svårt att leva upp till artikel 29s strävan efter att utveckla barnets kulturella identitet och egenvärde, samt skapa tolerans, jämlikhet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Rapporter visar att vi har barn i Sverige (svenskfödda med svenska som modersmål) som går ut grundskolan utan att kunna läsa och skriva. Det borde inte behöva vara så. Vi är alla pusselbitar i ett gemensamt bygge – välfärdssamhället!