Historiens största utvecklingskris

Precis som fattigdom och hunger till stor del handlar om resursfördelning, är HIV/aids i högsta grad en maktfråga. Mest drabbade är den arbetsföra generationen, vilket slår hårt mot samhället. Det går därför inte att se HIV/aids som enbart en hälsofråga, eftersom den berör samhällets alla delar och således är en utvecklingskris. HIV/AIDS epidemin har en allvarlig påverkan på landets ekonomi. Förutom att den påverkar den förväntade livslängden är effekterna på både jordbruksproduktionen och den industriella produktionen förödande.

Unga och kvinnor är de grupper som är mest utsatta på grund av ekonomiskt beroende, samt de sociala och kulturella mönstren. Kvinnor är mer drabbade av fattigdom än män mycket på grund av deras ekonomiska underläge i kombination med de traditionella reglerna och strukturerna.

Det nedsatta immunförsvaret som HIV/aids innebär är också orsaken till att många sjukdomar man tidigare haft kontroll över, nu återvänder. Tuberkolos är en sådan sjukdom som nu slår hårdare igen.

För bara ett par år sedan var aidsmedicin, antiretrovirala mediciner (ARV), uteslutande till för rika människor i rika länder. Medicinerna omgavs av patentregler som helt enkelt gjorde dem alldeles för dyra och därmed otillgängliga för fattiga människor i de länder som drabbats hårdast av hiv/aids. Idag är bilden en annan. Världshandelsorganisationen, WTO, har mjukat upp patentreglerna så att billigare mediciner idag kan tillverkas som gynnar fattiga människor med aids.

Vi har alla en roll i kampen mot aids. Kampen i sig består av en sammanhängande kedja av aktiviteter som bygger på både förebyggande aktiviteter, vård och rehabilitering. För att förebygga spridningen av HIV/aids finns det några fokusområden som är ofrånkomliga: utbildning, hälsa, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Fattigdom och analfabetism hänger ofta ihop. Dessutom visar undersökningar att förekomsten av hiv bland utbildade kvinnor är lägre än bland kvinnor som inte fått utbildning. Att arbeta för kvinnors rätt till utbildning är därför att prioritera.

Fattigdomen blir tydlig, både som orsak och för att den ökar i och med epidemin. Arbetsbortfallet, de höga sjukvårdskostnaderna, och begravningsomkostnader ödelägger hela familjers redan utsatta ekonomier och leder till att de inte har råd med de allra mest elementära behoven i familjen. Barnnutrition, utbildning och hälso- och levnadsförhållanden för de efterlevande påverkas katastrofalt.

Det är viktigt att inte backa för att denna utvecklingskris bottnar i kvinnors rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet. Det råder fortfarande brist på kunskap, och det finns en rädsla för det öppna samtalet kring hiv/aids och sexualitet och vi måste få till en öppen diskussion och dialog om hur smittan överförs, skam, skuld, trauma, jämställdhet osv. Sammanfattningsvis ligger mycket av arbetet i att erkänna de underliggande orsakerna, som utsätter människor för hivsmitta och arbeta för både social och ekonomisk jämställdhet, alfabetisering bland kvinnor och flickor samt för en ökad tillgång till sjukvård.