God El

I valmöjligheternas tider finns det inga begränsningar! Telebolag, elbolag, pensionssparande, för att inte tala om alla olika märken på en och samma produkt. Men det känns inte alltid jättepositivt. När de ringer för hundra sjuttioelfte gången en fredagskväll och vill att man byter teleoperatör… och vad sjutton är skillnaden?

Men så finns det alla de där härliga valen. Vi vill ju alla få bra (och billiga) priser för de tjänster och varor vi köper och valet ska visa sig lönsamt. Ett roligt sådant val gjorde jag för något år sedan. Jag bytte elbolag. Det kanske inte låter så underhållande men det var det!

Deras välkomst fras på hemsidan lyder: NU KAN DU VÄLJA ELLEVERANTÖR MED BÅDE HJÄRTAT OCH PLÅNBOKEN. De lovar hålla lägre priser än andra elleverantörer och all deras avkastning går till ett välgörande ändamål. Med avkastning menas, för att tydliggöra, det som i ett vanligt bolag hade gått till aktieägarna. När man tecknar avtal med dem så får man välja om pengarna ska gå till Rädda Barnen, Stockholms stadsmission eller SOS-barnbyar, och med tiden ska även val av välgörenheter utökas (ännu fler val!).

Så val behöver inte vara jobbiga och tidskrävande och tråkiga och kostsamma.

Gå in på http://www.godel.se/ och läs mer.

vecka 13

Sven har börjat på dagis. Tagit sitt första ”klass”-kort! Spännande. Jag har också lyckats klippa (hela!) hans hår för första gången! Han har ju inte direkt haft någon enorm hårtillväxt så ”syntflätan” (enda punkten som tycktes växa på hans huvud) och nacken har vi försökt förut men nu lyckades det! På hög pall framför Shrek 2, med knäckebröd i ena handen (som senare under klippningen övergick till att vara choklad) och andra handen i knäet gjorde vi vårt bästa båda två! Så nu är han klippt! Utvecklingen går framåt.

Barnet:

Blodet genomströmmar alla kroppsdelar.

Har det alltså inte gjort det förut?

Hon eller han kan öppna munnen.

Kul!

Från och med den här veckan är alla organ på plats, fortsättningsvis kommer barnet bara att växa till.

Ja, åh vad jag hoppas att den får göra det!

Risken för missbildningar är därför liten efter den här veckan.

Då får vi hoppas att den förskonats från det till nu.

Storlek: Cirka 28 g och är 10 cm lång.

Det är ju faktiskt ganska stort! En liten , mycket liten, bebis!

Mamman:

Nu har moderkakan börjar producera rejält med progesteron. Processen är klar i slutet av vecka 14, då moderkakan framställt tillräckligt mycket för att ta över hormonproduktionen från kvinnan.

Den dagen väntar jag på.

Då börjar också illamåendet ge med sig. Och när illamåendet klingar av återvänder ofta lusten till det mesta.

Jag har för mig att jag mådde jättebra, rent av strålande med Sven i magen. Men det kanske var senare, dvs efter v 14… Jag var ju lite sen med att konstatera att han låg där i magen…

Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande

Idag är det Internationella dagen till minne av slaveriet och dess avskaffande. Då man talar om dess avskaffande så undrar man ju lite. Slaveri förekommer ju fortfarande. Och det är där vi kan prata om Sveriges inblandning och vad vi gör, inte gör eller borde göra.

Det slaveri som gjorde djupa sår i befolkningen utmed Afrikas kuster och de människor som av den historien idag lever i andra världsdelar än sina tidiga förfäder, är en tragisk historia som vi måste minnas. Såren finns kvar och fortsätter att sakta men säkert läka, och det är allas vår plikt att veta om den och förstå den.

Var vi däremot behöver bli handlingskraftiga är dagens slaveri. Det räcker inte att minnas forna dagar om vi inte tar till oss och lär oss av historien. Idag finns fortfarande arbetskraft som är slaveri, och något som i Sverige är högst påtagligt och allt för vanligt är det sexuella slaveriet.

Så om det är något politiker, medborgare och medmänniskor bör skämmas över, be om förlåtelse för och lova bättring för så är det de som idag är utsatta för slavhandel - och framför allt göra handlingsplaner för (eller säger man mot?) är de människor som idag utnyttjar slavhandel.

Att boa sig

Jag läste i någon sådan där ”gravid”-tidning att det är vanligt att människor på ett eller annat sätt boar sig när de hoppas på/väntar på tillökning i familjen. Det vill säga göra i ordning, tänka praktiskt, pyssla inför utökning. Den här veckan har min käre far tagit ledigt från jobbet och varit arbetsledare då vardagsrummet målats om från tak till golv och idag har vi varit i trädgården och minst sagt röjt. Tur att man har en händig och driftig pappa! Det är otroligt vad stor tomten känns när man tagit bort djungeln!

Fast jag vet inte om det räknas som att boa sig. Vi har ju nyss köpt huset och skulle väl försökt få i ordning i vilket fall som helst – hoppas jag…

Men det är ändå ett intressant fenomen som jag mest hört i kombination med fåglar och katter tidigare. Däremot var vi på IKEA här om dagen och då köpte jag två fina askar/lådor, en till Sven och en till den som förhoppningsvis kommer (är inne i en orolig fas i mitt inre) för allt sådant där, små minnen och papper och sådant som den kanske tycker är roligt att ha sedan från BB-tid och så… Jag förmodar att det väl i alla fall räknas som att boa sig!?

Gravid-tidningarna har jag föresten fått från min svägerska Isabell. Har ju inte kommit så långt själv ännu att jag börjat införskaffa sådant. Hon är en sådan där fantastiskt omtänksam person som tänker på och gör alla de där extra små sakerna som förgyller dagen för sin omgivning, tänker på detaljerna och delar med sig både i smått och stort. Och det samtidigt som man vet att hon egentligen borde ha fullt upp med att tänka på sig själv. Stor puss till Isabell!

Vecka 12

Barnet:
Huvudet håller alltjämt på att utvecklas. Detsamma gäller ytteröra och ögonen. Fingrar och tår syns tydligare och man kan se en antydan till leder och naglar. Storlek: Cirka 25 g och 7 cm lång.

Mamman:
Din livmoder är nu ungefär lika stor som en apelsin och viktökningen är märkbar. Dina bröst har säkert blivit större och efterhand blir bröstvårtan och vårtgården lite mörkare. De känns även ömma och särskilt bröstvårtorna är mer känsliga.

Krig i Mellanöstern

Ett nytt krig blossar för fullt i mellanöstern. Eller ska vi säga ett gammalt? Kriget är inte bara politik, utan ett omänskligt lidande. Det finns många frågor att ta tag i och en fråga som i krig är högst påtagligt är genusfrågan. Och som vanligt behövs då en första klargörande definition: Genus är inte en kvinnofråga utan konstruktioner av maskulinitet och femininitet. När vi talar om krig och att få ett slut på det känns genusfrågan ofta marginell. Varför tjafsa om det när folk dör oavsett kön!? – Därför att det kanske – i de flesta fall tveklöst – hade underlättat fredsbyggandet och återuppbyggnadsarbetet, om man hade tänkt på våra olika roller och vår syn på dem redan från början.

Resolution 1325 tillkom 31 oktober 2000, av säkerhetsrådet, och därmed var kvinnors roll i väpnade konflikter satt på agendan. Trots mycket tal om vikten av kvinnors deltagande är det hittills dessvärre så att åtgärder för kvinnor fortfarande är marginella.

Faktum är att kvinnor på gräsrotsnivå är oerhört aktiva då det gäller konfliktlösning och rehabilitering av samhället. Ofta är det så att kvinnorna faktiskt haft allianser mellan etniska grupper redan under blossande konflikt och därmed har en bra plattform för försoning – ändå är kvinnor frånvarande på den politiska nivån när avtal och fredsfördrag ska skrivas.

Vapenvila behöver dessutom inte betyda att våldet mot kvinnorna är över. Snarare tvärt om. Pressad situation leder till ökade övergrepp i hemmet. Men vem pratar om det? Vapenvila betyder också mer vapen i hemmen som tragiskt nog används mot kvinnor och barn.

Könsrollerna är en mätsticka på utveckling. En varningssignal för kommande konflikt är exempelvis en tillbakagång till traditionella patriarkala könsmönster.

Under en konflikt tar kvinnor över mäns arbetsuppgifter då dessa värvas som soldater. Kvinnorna övertar ansvar för hus, gård, jordbruk, företag etc. Och alla undersökningar visar att kvinnorna gör detta på ett ytterst tillfredsställande sätt. Att kvinnorna dock fortfarande har kvar sina egna uppgifter samtidigt ger en tung arbetsbörda. Omsorgsuppgiften för barn och gamla leder till begränsad rörlighet vilket utsätter kvinnorna för stor fara.


Konstaterande:
Vi måste öka kvinnors deltagande både från sändarländer av fredsstyrkor och i mottagarländerna

Vi måste omsätta vår kunskap och erfarenhet om genusfrågan, internationellt. Nationell och internationell koppling måste bli bättre. Vi måste ställa krav på det svenska deltagandet.

Få vet vad ett genusperspektiv är, särskilt på myndighetsnivå. Namibia och Bangladesh, är de länder som drev frågan starkast då 1325 var på gång.

Genus är mer än en rekryteringsfråga, utan så hemskt mycket bredare. Inom försvaret blir det lätt ett internt perspektiv som behandlar sexuella trakasserier, och man missar därmed externa frågor och en tydlig handlingsplan.

En jämnare könsfördelning inom internationella styrkor är en förutsättning för trovärdighet när vi vill hjälpa till att skapa demokrati i andra länder. Vi kräver 50/50 i deras parlament men lever ofta inte upp till det varken på hemmaplan eller vad gäller fördelningen mellan dem som skickas ut.

Manliga militärer är viktiga som förebilder. Goda sådana.

Satsning på flickors utbildning ger större utdelning än satsning på pojkars utbildning. Men i exempelvis Afghanistan går flickor inte till skolan av säkerhetsskäl, vilket leder oss till frågan vad säkerhet är och vilken typ av säkerhet försvaret prioriterar.

Ju högre jämställdhet i ett land desto lägre benägenhet att staten griper till våld för att lösa dispyter. Desto lägre risk också för konflikt med andra stater.

Låg jämställdhet leder till dubbelt så hög benägenhet att gripa till våld i en konflikt.

Genusfrågan är ingen mjukfråga, som den ofta betraktas som, utan i högsta grad en hård fråga: Säkerhetspolitisk grundfråga!

Det finns ett stort glapp mellan vad som sägs och vad som faktiskt händer. Att genus och jämställdhet är ett samtalsämne och debatteras gör att man får känslan av att mycket faktiskt görs och förändras, vilket inte alltid är fallet…

v 11 och släktband

Idag är det bröllop. Makens kusin gifter sig. Vi har i och för sig konstaterat att det svenska språket hittills inte gett utrymme för att bekräfta att man kan stå varandra nära utan att vara släkt enligt den nuvarande benämningsmodellen. Så härmed gör vi officiellt att alla släktingar som ens respektive har, borde benämnas på samma sätt som respektiven kallar dem, dvs i mitt fall att hans kusiner är mina kusiner, hans morbröder mina morbröder osv. För om jag alltid ska säga min mans … så får jag ju ingen egen relation till personer som faktiskt är min släkt nu!

Om man får resonera på detta vis så innebär detta bröllop faktiskt en ny kusin! Alltså min mans kusins hustru. Fattar ni? Och hon är verkligen inget dåligt tillskott! Hon är en sådan kusin alla kan önska sig: rolig, påhittig, smart, engagerad, bra i vått och torrt helt enkelt.

Och så finns det ju en till på väg in i den stora släkten. Nu står det att den kan göra ansiktsuttryck! Fast fattas bara annat när huvudet utgör största delen av kroppen! Och så kommer naglarna nu. Hoppas att det här barnet ärver Peders nagelstruktur, det gjorde ju tyvärr inte stackars Sven utan fick mina sköra!

Jag tror att illamåendet börjar avta. Men jag ska inte ropa hej har jag lärt mig för titt som tätt när jag tror att faran är över blir jag grön i ansiktet. Lime och citron känns rätt. Och så det där suget efter Sushi! Sushikungen på Stureplan har den bästa mamma-sushin hittills. Hurra för dem! Peder är orolig för att jag inte får i min lika mycket choklad som under förra graviditeten – Sven blev ju ett så glatt barn!

Och så sägs det att jag ska ha gått upp ett kilo. Hur kan det stå att inget ännu kan synas men att jag ändå ska få gå upp ett kilo? Är det en liten blyklump vi snackar om? Jag tycker minsann att det syns redan.

Barnet:

Huvudet har blivit rundare, men är fortfarande lika stort som nästan halva kroppen. Näsan har fått sin form och munnen börjar formas. Ögonlocken täcker ögonen men öppnar sig inte förrän vecka 26. Händer och fötter växer och rör sig. Hörselmekanismen i örat håller på att utvecklas. Hjärtat slår mellan 110 och 160 slag per minut. Barnet kan nu gäspa, suga och svälja.Storlek: ungefär 5 cm långt och väger ungefär 10 gram.

Mamman:

Den ökade blodmängden gör att kroppens slemhinnor svullnar. Det för med sig lite mer flytningar än vanligt och nästäppa (akta dig för näsdroppsberoende!). Sex? Vissa vill inte ens tänka på det. Andra kan inte varmt nog rekommendera sex under graviditeten. Då även slidans slemhinnor är särskilt blodfyllda, upplever en del sina absolut starkaste orgasmer under den här tiden.

Värmekompost

Med i köpet när vi köpte vårt hus ingick en värmekompost. Att kunna återvinna och göra egen fin matjord till trädgården är ju fantastiskt! Vi har köpt kompostnät till växter och gräs, hushållsavfall går som sagt till värmekomposten och inte långt hemifrån finns en återvinningsstation för papper, glas, plåt osv. Smidigt och det är bara att börja sortera!

Eller ja, under de varma sommardagarna luktar det ju halvbra i den lilla sorteringshinken under diskhon. För att inte tala om själva värmekoposten som står bredvid entrén… förmultningsprocesser i all ära men jag ska nog försöka flytta värmekomposten någon annan stans.

Vänliga människor guidar oss i hus och trädgårdsägarkonsten. Som Svens dagisfröken som påpekade att man bör hoppa över köttprodukter i värmekomposten för att undvika likmaskar – Åh vad äckligt!!! Men nu är de döda och ska aldrig mer lockas dit!

Och så får man inte slänga bananskal i den heller. För det första så förmultnar de så långsamt att de inte hinner bli jord i samma takt som resten, och för det andra – hör här! – är skalen så förgiftade att det skulle förstöra jorden på grund av all besprutning de varit utsatta för!

Då kan man ju bara fantisera om hur jordarna mår i de länder där bananerna odlas, för att inte tala om människorna som arbetar på odlingarna. Enligt forskningen är kaffe och bananer de grödor vars bekämpningsmedel är mest skadliga för befolkningen i området där de odlas. Kan vi en gång för alla bestämma oss för att i möjligaste mån köpa ekologiska bananer och kaffe (och övriga produkter också för den delen) och om det inte finns i butiken så ber vi någon som arbetar där ta in ekologiskt istället. Om platsbrist åberopas (ja det har faktiskt hänt!!!) är det ju bättre att den produkt de väljer då är ekologisk och inget annat.

Vecka 10

Jag kan inte komma ihåg att jag mådde så risigt förra gången. Fast det kanske berodde på att jag redan var i v 12 när jag överhuvudtaget tänkte att jag nog var gravid… (i o m att jag tidigare den sommaren haft missfall och bara trodde att kroppen inte kommit i takt ännu.) Och så hade jag ju bara mig själv att rå om och bodde dessutom i kloster och blev mer än väl omhändertagen.

Och Rom är ju aldrig fy skam i väntans tider. Förutom att det är en fantastisk stad och det kändes att gå rakt i ett vykort när man kom upp ur tunnelbanan, vet jag inte om det finns någon plats där man är så mån om gravida!

Jag känner mig obarmhärtigt trött, mår illa, är helt osugen på att äta – förutom Sushi som jag inte får äta! Åh vad tråkigt med omelett-sushi! – och känner mig dessutom lite gnällig! Läste på en sight: Kanske märker du att du blir upprörd och irriterad på saker som du inte skulle bry dig om i vanliga fall. Det beror på graviditetshormonerna, och humöret kan försämras ytterligare på grund av naturlig oro över graviditet och stundande moderskap.

Ja det var väl skönt att höra men varför ska man behöva ha svängningar neråt!?

Tur att Internet finns så att man kan distrahera sig med att läsa om hur det går. Bebisen har nu passerat embryo-stadiet och benämns nu som foster. Tänka sig! Var på Tom Tits Experiment med brorsbarnen i torsdags och fastnade en lång stund vid deras modeller av foster i olika stadier. Sven tyckte också att det var roligt och valde efter 5 månaders-tvilling-modellen, 8 månaders-fostret och la den i sin vagn och klappade den och vyssade den.

Från Libros hemsida:

Barnet:

Alla inre organ är bildade men ej färdigutvecklade. Till exempel ligger ännu delar av tarmen inne i navelsträngen. Huden mellan fingrar och tår försvinner och skuldror, armbågar, höfter samt knän syns tydligt. Musklerna har börjat anta sin naturliga form och barnet tränar dem redan. Hjärtat är ungefär lika stort som en ärta och slår regelbundet med 140-180 slag i minuten. Storleken: 4,5 centimeter.

Mamman:

Hormoner ställer till med mycket, till exempel kan humöret åka berg- och dalbana. Dessutom mjukar de upp tandköttet. En positiv sidoeffekt har dock hormonerna; rynkorna försvinner.

Pride

Så är det dags för årets Pridefestival som redan pågått flera dagar. Förra året gick jag faktiskt i tåget tillsammans med sonen och kusin Anna, i Centerpartiets sektion. Det var helt ofantligt roligt. Sven stod upp i vagnen och vinkade åt de hurrande folkmassorna som kommit för att beskåda tåget. Lille Sven var lycklig, centergrabbarna spexade och strålade och mina mungipor gick inte att få ner från öronen.

Det är en folkfest och någonstans i människors hjärtan hoppas jag att det politiska – eller ännu bättre uttryckt – det mänskliga budskapet går in.

I gallerian går installationer att beskåda. En av dem är ett tyg med text på. Som tyg är det vackert och med texten något extra. Alla förbipasserande erbjuds klippa en bit av tyget och sätta fast det på en väska, jacka eller bara gömma det i sin ficka. På min bit står det: Här är vi allihopa normala.

I år går vi nog inte i tåget. Mina kära brorsbarn bor hos oss en vecka, så vi nöjer oss nog med att delta i den hurrande folkmassan.

Bilden är från förra årets parad.

Amning

Vi har nu tagit ett stort steg i familjen: slutat även med kvällsamningen! Var inställda på mycket känslor och lång insomningperiod. Vi förberedde oss med böcker, nallar och en flaska varm mjölk. Visst blev det lite bökande med mitt nattlinne, men den uppvärmda mellanmjölken var populär, nallen fick amma och böckerna blev lästa innan sonen la sig ner och somnade!

Vi ska väl kanske inte ropa hej, jag menar det behöver inte bli lika lätt ikväll eller andra kvällar men det kändes bra att det gick så smidigt.

Eftersom barnets far har en gedigen lista över allt han är allergisk emot, varav jordnötter är dödligt, samt att han har astma, blev vi rekommenderade att helamma länge. Sven fick därför nästan ingen annan mat innan 1 års ålder och höll sig ändå på övre viktkurvan. Fram till två års ålder ammade han morgon och kväll (inklusive ett par gånger på nätterna trots att vi hört att barn över 4 månader inte behöver mat på natten…) och ibland någon gång på dagen.

Folk undrade ju lite hur länge jag skulle amma honom, han är ju rätt stor… men min far tröstade med att WHO rekommenderat amning i 27 månader. Nu har de 27 månaderna gått och det är väl lika bra att ha en liten paus innan nästa barn, för allas skull.

Jag tror på amning. Alla goda egenskaper av bröstmjölken har visat sig ge resultat: Sven har i princip aldrig varit sjuk. Lite snuvig ett par gånger men inget som ställt till med jobbigare tider. Vattkoppor blev två små prickar han inte ens kände av vad vi vet (vi var osäkra om det verkligen kunde varit det men fick det bekräftat på BVC) och framför allt: ingen astma har visat sig och pricktestet gjorde inga som helst negativa utslag!

När man ändå ammar tar man gärna åt sig av övriga studier utöver att bröstmjölken skyddar mot sjukdomar och förbättrar immunförsvaret, som dessutom säger att amning gör barnet själsäkrare och ger dem en känsla av bekräftelse, skyddar mot öroninflammation, minskar risken för fetma, och helt enkelt gör dem smartare! (Känn nu ingen press käre Sven!)

Läste däremot om en svensk forskare som tyckte att man bör återgå till 4 timmars intervaller mellan amningarna för att barnen inte skulle vänja sig vid att småäta… Forskaren måste ha missat det där med tillväxtperioder, hur bröstmjölksproduktion anpassas efter barnets behov, trygghetsaspekten samt att småätande snarare återspeglar föräldrarnas matvanor och vad de väljer att ge barnet efter avslutad amning. Det är ju inte riktigt så att en ettåring åker och storhandlar själv…

Jag hoppas och önskar att jag kommer att vara lika priviligerad med fungerande amning vid nästa barn.

Amning genom tiderna

1600-1700. Som i alla förindustriella samhällen ammades de flesta barn upp till tre års ålder och utan inskränkning.

Cirka 1900. Runt sekelskiftet blev amningen reglerad. Uppfostran var viktigast. Barnen skulle veta sin plats och varken amma för ofta eller få för mycket uppmärksamhet.

30-talet. När födslarna flyttade in på sjukhus befästes reglerna. Barnet skildes från mamman efter förlossningen och fick bara ammas i 20 minuter på bestämda tider.

50- och 60-talen. Bröstmjölksersättningar introducerades och trängde undan amningen alltmer. Mammor råddes att bara amma var fjärde timme.

80- och 90-talen. Efter 70-talets gröna våg började amningen komma tillbaka. 1983 kom WHO:s barnmatskod om stöd till amning och 1990 antogs en deklaration om helamning i 4–6 månader. På BVC började barnmorskorna förespråka fri amning.
(Källor: NE, Amningsboken)