Färganalys

Man behöver inte vara en Einstein för att förstå att klara varma färger piggar upp och gör en glad, milda, ljusa färger lugnar ner, medan dova mörka färger känns mer dystra. Otaligt går väl att hitta om detta och vilka färger man således ska ha i rum där man vill sova, varför man har ljusgrönt på sjukhus, varför man ska ha någon röd detalj för att attrahera osv. Kortfattat: att vi påverkas av färgerna vi omges av.

Små barn som ännu inte ”lärt” sig vilka färger de på grund av sina kön bör vilja ha på sig, tycker således av naturliga skäl om sådant som gör dem glada. Uppriktigt sagt känns det som att det är så mycket lättare och mer mottagligt att tala om jämställdhet mellan könen om man fokuserar på flickor. Dels för att de av sociala skäl får tycka att det är vackert med rosa, mintgrönt, och glitter, dels för att de får vara ”flickiga” då de känner för det och ”pojkiga” då det känner för det, utan att någon lyfter mer än uppskattande på ögonbrynen.

Jag upplever att min lille son blir högst förvirrad av alla militärgröna och grå kläder han genom sina livsdagar fått, för att inte tala om trycket på en del kläder med dinosaurier och drakar och visar hotfulla tänder. Förutom att jag inte tycker att det är speciellt vackert och trevligt har jag inte reagerat nämnvärt och inte gömt undan dessa kläder. Däremot nu när sonen är så stor att han börjar bli mer förstående för sakers innebörd har han reagerat. (läste att de i denna ålder kan bli rädda för att sova osv trots att det aldrig varit problem förut, för att de förstår att de då blir ensamma osv.) Här om dagen när han fick på sig en tröja med en monster gurrade han med rösten, tittade på trycket och sa med eftertryck argt: Elak, Arg.

Är det ett bra sätt att börja dagen?

Tacka vet jag fjärilar och blommor som min son betraktar med förtjusning och förundran. Trots att vi som föräldrar befarat att ”folk” kommer att tro att det är vi som prackat på honom ”tjejiga” saker, har vi bestämt oss för att låta honom välja det han mår bra av, och hoppas innerligt att omgivningen är storsinta nog att inte försöka fostra in honom i en ”aggressiv” manlighet som tycks svår och känslig att ifrågasätta. När kommer dagen då även små pojkar ska få välja att vara flickiga eller pojkiga efter hur de känner sig just idag, utan att omgivningen slår bakut?

Vuxen

Pratar ibland med vänner om det här att vara vuxen. När blir man det? Jag vet inte om jag betraktar mig som vuxen. Attributen finns förstås: gift, två barn, hus, bil, trädgård med gungor i, och försök till kryddodling.

Kanske känner man sig inte vuxen för att man ständigt fortsätter att växa, och för att vår generations föräldrar är vuxnast? För att vi lever i projektform och aldrig kommer att få någon guldklocka av någon arbetsplats. För att vi pluggade i all evighet och det dröjde innan vi egentligen behövde ta ansvar för något på riktigt.

Eller för att vi inte kan ta hand om oss själva… När vi pratar framtid och jordens hållbarhet kanske det snarare är fler tjänster vi behöver köpa av varandra snarare än varor/produkter. Fram för RUT-avdrag! För jag kan nog säga ganska säkert att vi aldrig kommer att bli som våra 40-talistföräldrar.

När Sven nyligen fyllde tre fick han en liten skottkärra med olika sandformar, hink och spadar. Så en dag när det omisskännliga ”färdig” hördes från badrummet och Pappa Peder lugnt gick dit som vanligt hände det: precis när Peder tryckte på spolknappen, kom sandformen utformad till ett flygplan flygande och SLURP så hade den försvunnit ner utom synhåll. Borta. Eller nja inte riktigt, den gav sig till känna om man säger så. Stopp blev det. Och min 40-talistpappa var bortrest över helgen. Vad gör man då?

Man väntar! Och gör inte misstaget att gå på den toaletten mer än en gång…

Så kom 40-talistpappan hem och snart var problemet löst och ur världen och livet kunde återgå till den normala, med den förändringen att Sven har fått fler restriktioner runt vad som får lekas med och hur i badrummet.