Vuxen

Pratar ibland med vänner om det här att vara vuxen. När blir man det? Jag vet inte om jag betraktar mig som vuxen. Attributen finns förstås: gift, två barn, hus, bil, trädgård med gungor i, och försök till kryddodling.

Kanske känner man sig inte vuxen för att man ständigt fortsätter att växa, och för att vår generations föräldrar är vuxnast? För att vi lever i projektform och aldrig kommer att få någon guldklocka av någon arbetsplats. För att vi pluggade i all evighet och det dröjde innan vi egentligen behövde ta ansvar för något på riktigt.

Eller för att vi inte kan ta hand om oss själva… När vi pratar framtid och jordens hållbarhet kanske det snarare är fler tjänster vi behöver köpa av varandra snarare än varor/produkter. Fram för RUT-avdrag! För jag kan nog säga ganska säkert att vi aldrig kommer att bli som våra 40-talistföräldrar.

När Sven nyligen fyllde tre fick han en liten skottkärra med olika sandformar, hink och spadar. Så en dag när det omisskännliga ”färdig” hördes från badrummet och Pappa Peder lugnt gick dit som vanligt hände det: precis när Peder tryckte på spolknappen, kom sandformen utformad till ett flygplan flygande och SLURP så hade den försvunnit ner utom synhåll. Borta. Eller nja inte riktigt, den gav sig till känna om man säger så. Stopp blev det. Och min 40-talistpappa var bortrest över helgen. Vad gör man då?

Man väntar! Och gör inte misstaget att gå på den toaletten mer än en gång…

Så kom 40-talistpappan hem och snart var problemet löst och ur världen och livet kunde återgå till den normala, med den förändringen att Sven har fått fler restriktioner runt vad som får lekas med och hur i badrummet.