Skärgården

En liten ö i skärgården, där stugan hade vatten runt sig i alla fall 180 grader. Vackra solnedgångar, ofantligt mycket blåbär. Vi la i nät och fick, tro’t eller ej, upp 14 små fiskar, abborrar och strömming. Barnen plockade lyckligt de sprattlande, glänsande fiskarna ur nätet och slängde de avklippta huvudena i vattnet.

Vi fick fiskarna stekta till frukost. Vår lille Sven åt glatt tre av dem och frågade sedan varje dag om vi inte skulle få fisk igen.

Trots denna idyll blev vi alla barnsligt lyckliga när vi var på utflykt på Möja och fick trängas med flakmopeder och andra skärgårdssemestrare. Tänk att människan är ett sådant flockdjur!

Sven fick enorma myggbett. Hans ena, av de redan utåtstående öronen, fick ett myggbett så att det svullnade upp minst fem gånger i storlek och stod således ännu mer ut! För att inte tala om stora bulor på både ben och huvud. Väl hemma igen hörde jag på nyheterna om de nya värstingmyggorna – som man uppenbarligen är mest känslig mot de första sticken och sedan blir man immun, dvs myggbetten får mer normal storlek. Stackars lilla barn att behöva genomlida detta! Lilla Sonja fick fästing, och då var vi ändå mycket mer förskonade än andra i vårt sällskap.

Jaja, nu är vi hemma igen och sommarregnet strilar utanför fönstret. Sven har fått sommarförkylning, men annars är det allmänt lyckligt och fridfullt, dessa sista dagar av Peders semester.

Aj

Så har det hänt. Föräldrars värsta skräck. Mitt älskade lilla barn skadade sig. Inte som barn brukar med skrubbsår och blåmärken utan mer på riktigt. Blodet sprutade.

En något uppspelt och trött liten son hoppade i sin säng. Kuddarna som skyddar det gammeldagsa elementet låg inte täckande. Och du förstår ju själv vad som hände. Sven tappade balansen och ramlade med bakhuvudet rakt ner på elementet. Med en skrikande son, med helt nerblodad pyjamas ringde jag 112 medan Peder följde instruktionerna jag fick i luren.

Så ville han amma som han inte gjort sedan han var liten, och jag försökte få hjärtat att slå i normaltakt.

I skrivande stund är min lille älskling påväg hem igen i bilen. Med limmat huvud. Det tar nog lite längre tid hem än dit. På vägen dit ringde den orolige fadern polisen och meddelade att det gick fort. Polisen lät hälsa "kör på" och att de skulle meddela sina kollegor att inte stoppa fartdåren.

Nu ska jag duka fram choklad. Har hört att det är bra mot smärta. Och mot stress. Och mot föräldraoro. Och allt annat man kan komma på!

Integritet och självkänsla

Barnuppfostran är känsligt. Det är ju lättare att förstå sitt eget barn och tycka att det är förklarligt att barnet uppför sig på ett visst sätt. Så även med min lille älskade 3 åring.

I söndags när vi var på konfirmationsfest träffade jag en familj där en av föräldrarna plötsligt uttryckte i ord och ”såg” min älsklings kvalitéer som jag inte upplevt någon uttrycka och ”förstå” innan, och det var så ofattbart skönt!

Deras 6 åriga dotter lekte så bra med Sven, och när jag kommenterade det, som man gör som förälder, svarade de: ja, vi tror att hon känner igen sig i Sven.

Jasså, hur då, frågade jag förstås, och det var då det kom:

Deras dotter har alltid varit väldigt fysik, och kramats och pussats och velat hålla i hand etc. Då andra barn inte velat göra det samma utan avvisat detta, har dottern reagerat aggressivt med att putta, slå, hålla i jättehårt osv.

I detta läge är det förstås det negativa uttrycket som får vuxna omkring att reagera och barnet får en tillsägelse och en förmaning att det avvisande barnet inte vill kramas, hålla i handen etc. Det avvisande barnet får således rätt och den kontaktsökande fel.

Man har reagerat på symptomet och inte orsaken och signalen är ju missvisande. Föräldrarna till sexåringen uttryckte sorg över att man inte ser helheten och både ber den kontaktsökande att vara mer försiktig och läsa signaler om de andra barnens integritet, men också förklara för det avvisande barnet och uppmuntra att ta emot en liten kram, puss och att hålla handen en stund.

Om man som vuxen bemöts avvisande, att någon inte tar emot ens hand när man sträcker fram den för att hälsa, eller avvisar en kram, så gör det ju ont. Det är kränkande, och det är det för ett barn också. De flesta friska vuxna lappar då förstås inte till den andre - men kan ha god lust. Så reaktionen från ett barn utan fullt utvecklat talspråk är inte helt långsökt.

Att slå eller bli hårdhänt är inte försvarbart, men det kan vara förståeligt och det kan bemötas mer långsiktigt, dvs man kan ta upp orsaken med alla inblandade parter, så att alla får träna samspel, öppenhet och gränser.

Skönt att få ord för saker: stort tack till 6 åringens föräldrar, och jag ska försöka vara mer lyhörd åt alla håll och alla inblandades känslor.