Aj

Så har det hänt. Föräldrars värsta skräck. Mitt älskade lilla barn skadade sig. Inte som barn brukar med skrubbsår och blåmärken utan mer på riktigt. Blodet sprutade.

En något uppspelt och trött liten son hoppade i sin säng. Kuddarna som skyddar det gammeldagsa elementet låg inte täckande. Och du förstår ju själv vad som hände. Sven tappade balansen och ramlade med bakhuvudet rakt ner på elementet. Med en skrikande son, med helt nerblodad pyjamas ringde jag 112 medan Peder följde instruktionerna jag fick i luren.

Så ville han amma som han inte gjort sedan han var liten, och jag försökte få hjärtat att slå i normaltakt.

I skrivande stund är min lille älskling påväg hem igen i bilen. Med limmat huvud. Det tar nog lite längre tid hem än dit. På vägen dit ringde den orolige fadern polisen och meddelade att det gick fort. Polisen lät hälsa "kör på" och att de skulle meddela sina kollegor att inte stoppa fartdåren.

Nu ska jag duka fram choklad. Har hört att det är bra mot smärta. Och mot stress. Och mot föräldraoro. Och allt annat man kan komma på!