Bästisar!

Ja, kanske låter det gulligt: bästisar. Men jag har och har så länge jag kan minnas lite svårt för den benämningen av människor. I vissa sammanhang ser jag en poäng med att begränsa sig, som vid partnerval tillexempel. (Jag tror på evig kärlek och trohet!)

Men när det gäller vänner ser jag ingen vits med att begränsa sig! Det finns så många fantastiska människor och olika människor ger oss olika saker, berikar våra liv på alla möjliga sätt och umgänget får oss att växa. I vissa perioder umgås man mer, ibland mindre, av olika skäl, och det behöver inte alls betyda att man egentligen tycker om personen mer eller mindre.

Om man då skulle kalla någon ”bästis” så innebär det ju i praktiken att man måste ”göra slut” med ”bästisen” om det under en period dyker upp någon som kommer att stå en närmare i vissa frågor… och därmed en onödig konflikt eller i alla fall en tendens som kan uppfattas som negativ och avvisande. Två ”bästisar” blir en enhet som innebär uteslutande av alla andra.

Min definition av vänskap är inkluderande och växande. Via vänner möter vi nya vänner och all vänskap berikar oss och våra liv. Bästiskonceptet är exkluderande och snävt. Vad gäller vänskap tror jag på polygami!

Läste några intervjuer i tidningen ”Vi föräldrar”, där föräldrar fick kommentera när deras barn började leka med andra (där man utgår ifrån att små barn leker bredvid varandra och inte egentligen MED varandra). I en av dessa kommenterade ”Fast det där med ”bästisar” tror jag kommer från vuxenvärlden. Som förälder är jag lite emot det, man utesluter så många då.”

Jag tackar för den kommentaren och kan bara bifalla. Jag har också hört vuxna med små barn kommentera vem som är barnets bästis, långt innan barnet är stort nog att själv komma på en sådan sak och ha något behov av att göra en sådan urskillning. Om det är någon som kan leka med alla så är det ett barn!