Med vitryssar i Ukraina

Uppfylld av nya tankar, värme och inspiration sitter jag på flyget tillbaka till Sverige från Ukraina.

Jag har spenderat helgen med en grupp politiskt aktiva från Vitryssland (På uppdrag från CIS, Centerns Internationella Stifelse). Gruppen bestod av 20 personer, hälfen kvinnor, hälften män, i åldrarna uppskattningsvis 20-70 år, från olika städer och samhällen i Vitryssland.

Intellektuella och arbetare, gifta, ensamstående, och ensamstående föräldrar. Rent demografiskt en ganska väl representerad grupp. Politiskt sett, säkert inte lika representativt. Det är modigt att vara politiker. I alla fall om man väljer att arbeta för det man tror på även om man möter motstånd. I ett land som Vitryssland. Organisationens ledare är kvinna. En ung, mycket starkt sådan. Olga. Och om vi hade den typen av ledare och politiker överallt så hade vi defenitivt sett mer action på den politiska arenan.

Några av deltagarna har jag träffat förut. I Vitryssland. Men det kan vara bökigt rent organisatoriskt i Vitryssland. Som en deltagare uttryckte det: ”det är svårt att vara politiskt aktiv och samtidigt ha familj. De attakerar inte den politiskt aktive, utan familjen, eftersom de vet att det gör ondast.” Eller en ensamstående mor i gruppen där socialen ville ta barnen ifrån henne för att hon inte var en god mor. Beteckningen dålig mor bestod i att hon var politiskt aktiv. Läs: i fel parti.

Svenske arragören som bott många år i Lviv, Lars Nordgren, tog oss till en mycket speciell restaurang på fredagskvällen. Det satt en liten farbror i gammal uniform i dörren, och bad alla om ett lösenord för att släppa in dem. Lösenordet var på ukrainska och löd översatt: Leve Ukraina. Endast om man svarade rätt släpptes man in och fick då också en honungsvodka-shot, som värmde hela bröstet när man fortsatte ner för trappan, ner i restaurangen!

Det var en vacker källarlokal i sten och stora bjälkar med vävda tak. Salarna var möblerade med robusta träbord och de välvda taken täckta av militära attribut, ritningar över underjordiska gångar och skyddsrum, skjutbana där gästerna kunde roa sig med att avfyra några skott. Vid vårt bord hängde en stor flagga där det stod med spritpennotext: ”Endast efter seger kan man lämna salen”. Vi fick öl i stora kannor och robust mat, på rostfria fat, mycket svål och ordentlig tyngd.

Intressant val ur könsrollssynpunkt, i o m att soldaten på många håll fortfarande är den ideala mannen! Undrar vilka upplysta män som skulle vilja ha det epitetet idag?

Vi hade känslosamma, och händelserika dagar, både professionellt och personligen, konflikter och försoning blandades om vart annat. Ledarskap, medborgardeltagande, kvotering, rätten till arbete, barnomsorg, äktenskap, osv, oavsett vad man än har för åsikter om dessa frågor, har helt andra proportioner och innebörd i en postsovjetisk stat, än i ett sedan länge ”demokratiskt” land som Sverige.

Från en man som kommer från Tjernobyl-området, fick jag varje dag en ny bukett blommor. Liljekonvaljer, prästkragar och rosor. Hans historia och bakgrund gör att blommorna doftade godare och var vackrare än någonsin.


Vid avslutande mötet, sista dagen, skickade Olga runt en symbolisk bild, en kylskåpsmagnet. Alla i gruppen fick hålla i den och tänka en önskan för gruppen. När bilden gått laget runt la Olga tillbaka den i en påse med andra likadana bilder och stängde den. Nu fördes alla tankarna över på resten av bilderna, och sedan fick vi alla var sin att bära med oss genom livet och i vårt gemensamma arbete!