Missfall

Nu har det hänt igen. En nära vän har fått missfall. Det var tidigt i graviditeten, men det gör ändå oändligt ont. Jag vet. Innan min lille Sven blev till hade jag ett missfall. Sorgen var enorm. Man ställer så fort in sig på att bli mamma.

Att få barn är oerhört stort. Så hur skulle man inte kunna börja drömma om det liv man bär, redan när stickan visar positivt? Att få missfall var en påtaglig sorg. Jag sörjde det förlorade livet, och det dröjde länge innan jag slapp blinka bort tårarna så fort någon annan nämnde ett förlorat barn.

Jag satt i bussen i fredags bredvid Mme Cecile Badoit. Hon hade tidigare under dagen berättat att hon fött 13 barn! Imponerande att en kropp klarar det!

När hon räknade upp sina barn, kunde jag bara få ihop 8. Jag frågade och det visade sig att hon förlorat de andra i olika åldrar på grund av idiotiska barnsjukdommar som man skulle kunnat bota – om man levt här i Sverige 2009. Tänker på hur ett hjärta klarar sådana förluster.

När vi satt i bussen senare samma dag berättade jag om min vännina som precis fått missfall. Mme Badoit, nickade stilla. Jag SMSade min vännina och Mme Badoit bad mig hälsa att hon måste behålla hoppet och tro på Gud. Det är det enda man kan göra.

Så började hon berätta om sina barn. De barn hon förlorat. Om sin enorma sorg. Hon berättade om skriket i bröstet och frågan varför, varför. Hur överlever man att förlora ett barn? Mitt hjärta gråter.

Mme Badoit är 62 år. Det skulle jag aldrig gissat. Hon ser oerhört mycket yngre ut. Nu har hon förutom sina 8 barn, även 10 barnbarn. Jag frågade vad hemligheten är för hennes unga ansikte. Hon svarade att det handlar om att efter 50 se till att inte stressa och inte utsätta sig för bekymmer. Hon har levt ett tufft liv, men uppenbarligen hittat balans nu när hon inte längre behöver oroa sig för att förlora sina små. Det kan alltid hända oförutsedda saker i livet, men att behöva förlora sina barn i sjukdomar som egentligen inte är några större problem om man får rätt sjukvård är fruktansvärt. Det är ofattbart att malaria och diarésjukdomar fortfarande får skörda så många liv i Afrika.

Livet innehåller tillräckligt med prövningar i form av missfall och ärftliga sjukdomar, att saker som går att åtgärda, inte borde få ge oss sorg. Vi vill kunna fokusera på att stötta sådana som min vännina som går igenom ännu ett missfall, låt oss få slippa oroa oss för sådant världens sjukvård borde sköta om.

God give me the serenity to accept things I can not change, the courage to change things I can, and the wisdom to know the difference.

Tack kära Mme Badoit, för din berättelse, för det liv du levt och lever, för din styrka och din uppmuntran.