Väckarklocka

Vi satt på en avslappnad och trevlig middag hemma hos Läkarmissionens nya direktor Josefine Hörnberg. Hennes make hade lagat en förträfflig middag och vid bordet satt, Dr Mukwege. Vet inte vilken titel som är lämpligast att välja för honom: Idol? Guru? Förebilden? Kämpen? Väckarklockan?

För han är ju allt och mycket mer. Det är nog väckarklocka han vill vara. Han undrar vad det tjänar till att åka världen över och berätta om våldtäkter som krigsstrategi, som massförstörelsevapen. Åhörarna, allt från oss vanliga dödliga till jordens största presidenter, sitter och gråter under hans föreläsningar.

Sedan händer ingenting.

Möjligtvis skänker man pengar till sjukhuset eller annan verksamhet som syftar till att ta hand om symptomen för detta vedervärdiga krig. Men vad tjänar det till om ingen vill ta tag i orsaken?

Varför behöver han stå där ensam? Han får klappar på axeln, han får priser av olika slag, stora och små för sin enorma insats. Men vad händer sedan?

Det är svårt att veta vad man ska göra. Det finns så många ekonomiska intressen och starka makter som ingen uppenbarligen vill stöta sig med – eller förlora sin egen del av kakan!

Dr Mukwege frågar: vad kan jag göra mer, som jag inte redan gjort? Varför tar inte jordens regeringar i med krafttag mot en av mänsklighetens absolut största katastrofer?

Ett kraftfullt recept är ekonomiska sanktioner mot alla DRCs grannländer. Ekonomiska sanktioner är inte ”inne” just nu, eftersom man ofta säger att det ändå bara drabbar de fattiga i länderna som får sanktionen. Men pengar är ett tydligt språk. Och som Dr Mukwege sa: att fattiga under en period drabbas, måste ställas i proportion till de många tusentals liv det skulle rädda.

Kriget fortsätter. Dr Mukwege sa på sitt anförande i går eftermiddag här i Stockholm, att vi alla kan få stopp på kriget om vi sätter press på vår regering. Han möttes av uppgivna skratt.

Kommentaren vid middagsbordet på kvällen, var att ”ni är inte medvetna om er makt, som ni har tack vare en demokratisk stat.” Och visst är det så, att vi svenskar tar demokratin för givet och tar oss inte fram till våra politiker.

”Demokrati är att ha ett kraftfullt vapen, men här vet ni inte hur ni ska använda det.”

Tryck inte på snooz-knappen.