En stad i ständig förändring

Sandrine kom och hämtade mig på hotellet på morgonen. Vi åkte moped in till centrum. Varje år då jag kommer tillbaka har det hänt massor som förändrar stadens utseende. Nya vägar har blivit asfalterade, nya rondeller byggda, för att inte tala om alla byggnader med den ena arkitekturen mer kreativ än den andra!

Men Ouaga förblir ändå Ouaga och en liten stad. I varje gathörn känner man folk, som glatt hälsar välkommen tillbaka och undrar var jag gjort av barnen den här gången och varför de inte är med. Jag önskar att barnen var med. Jag vill att de ska känna detta land och dess människor, hur livet ser ut här.

Stora marknaden är äntligen öppnad igen, efter att ha varit stängd i massor av år, efter den stora branden. Och nu är den minst sagt upprensad. Alla måste hålla sig till att ha sina saker i de små butikerna, till skillnad från tidigare då hela marknaden var belarmad, alla gångar, alla trappor – vilket också var orsaken till att branden fick sådana koncekvenser. Ibland lär man sig den hårda vägen.

Och idag var där förstås ännu lugnare eftersom det är helgdag och Ramadan.
Efter lunch, åkte vi ut till min hemby, Nakamtenga. Mitt rum stod klart och städat, så det var bara at flytta in – och allt var som förut igen!

Åt cyklist-kyckling som det heter här, dvs kyckling som sprungit fritt och därför är liten och trimmad. Jag konstaterade att vi i Sverige skulle kallat den lycklig kyckling, just för att den fått springa fritt hela sitt liv.

Mörkret faller tidigt, över oss sänker sig den fanstastiska afrikanska natthimlen med sina miljoner stjärnor. En himmel som man nästan bara ser här ute i byn, där det endast finns några få ljuskällor på marken. Allt var stilla. Man hörde bara röster från människor i gården brevid och djuren som la sig till ro för natten.
Vi satt på terasssen och pratade om livet och världen.

Vaknande på natten av att det började regna, precis som Papa Joseph sagt kvällen innan, att det skulle. Först bara lite, sedan öste regnet ner. Ett afrikanskt regn som jag minns det. Som när man vänder upp och ner på en hink! Det smattrade nästan öronbedövande mot plåttaket över oss.

Jag kom på mig själv att skratta. Sedan gick tankarna förstås till översvämningarna 1 september, och en gnutta oro, kom att det var byn som nu skulle drabbas. Gick upp och sköt igen plåtfönstrena för att undvika att det skvätte in. Det slutade regna och blev tyst. Kort och intensivt. Som regnen här ska vara.

Morgonen efter när vi vaknade, berättade Sandrine igen om dagen med översvämningarna, timme för timme, tankar och vadande i vatten, hennes egen dag, vänner och släktingars dag. Katastrofer går inte att föreställa sig förrän de är här.