Konsert på Världskulturmuseet i Göteborg IDAG!!

Soldidaritetskonsert står på schemat för musikeleverna i årskurs 2 på Donnergymnasiet! Detta är ett årligt projekt där musikelever i årskurs 2 får ha en konsert med syfte att genomföra en solidarisk handling.

I år har de till vår stora glädje, valt att samla in pengar till vår förskola i Burkina Faso, Västafrika, som efter fantastiska resultat, är beredda att ta steg vidare till utvidgning, och breddning av verksamheten.

Feministen Dr Mukwege

Jag hurrar för alla män som arbetar aktivt med frågor som ansetts som ”kvinnofrågor” men där lösningen av uppenbara skäl med stor övervikt faktiskt finns hos männen.

Dr Mukwege är en sådan person, som dessutom sa härom dagen att vissa tycker att han är för feministisk! Eloge till honom!

Våldtäkter som krigsstrategi, överhuvudtaget våld mot kvinnor och kulturella strukturer som förhindrar möjligheten för kvinnor att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, och som därmed fråntar män sitt ansvar vad gäller att inte bryta mot mänskliga rättigheter.

Det är mycket som hänger på definitionen av manlighet. Vad gäller att stärka kvinnor, så har kvinnor alltid varit aktiva i att delta i den nya formuleringen/definitionen av vad kvinnor är och i de aktiviteter som skapats för att lyfta kvinnor.

Men så snart det blir tal om jämställdhet och genus så blir det märkligt mans-tomt i salarna. Männen finns således inte närvarande i det viktiga arbetet att formulera vad manlighet är. Samhället går vidare och jag känner relativt få män som stämmer med den gamla bilden av manlighet som den plikttrogne soldaten, eller den pruttande och rapande vilden som vill sitta och dricka öl, skräna och ta sig i skrevet. Och framförallt en manlighet som inte kan styra sin sexuallitet. Men det som de tecknade filmerna så väl som spelfilmerna, sagor och böcker, bilder och annat vi matas med ständigt, fortfarande förmedlar är bilden av krigaren och Shrek. Ändå är det många av dessa mycket mer civiliserade männen som beskriver manlighet i stort som en primitiv vilde.

Inte konstigt om dagens män blir förvirrade av vad som faktiskt är manlighet: den förlegade myten eller det kvinnor formulerat? Ingen av alternativen är vettiga att förlita sig på. Män måste ta aktiv del i att formulera sin egen definition av manlighet. Definitionen av manlighet är INTE en kvinnofråga, dvs genus och jämställdhet är INTE enbart en kvinnofråga. I sanningens namn borde huvudfokus ligga på män, av män!

Våldtäkt gör mer ont än vad vi först ser. Kvinnorna i Kongo kommer inte och visar upp sitt underliv, om det inte uppstår riktigt allvarliga problem. Och inte ens då är det något man lättvindigt gör. Om alla dessa stympade kvinnor istället hade fått sina armar avhuggna, hade troligtvis omvärlden reagerat mer och slutat blunda.

Och ibland när kvinnorna återvänt hem, och männen försäkrat att de ska ta emot sina fruar igen, kan kvinnorna komma tillbaka till Dr Mukwege och säga att mannen inte vill veta av henne (något hon tolkar eftersom han inte vill ha sex med henne). När Dr Mukwege då samtalar med männen igen, visar det sig att männen är impotenta, och ber om någon medicin som kan ge dem potensen tillbaka. Men den psykologiska spärren är massiv.

Kvinligheten ligger i många kulturer djupt i möjligheten att kunna föda barn – förövarna i krig vet det! Manlighet ligger i, skulle jag vilja påstå, ALLA kulturer djupt i potensen. Men det är väldigt mycket hyschhysch därom! För vem vågar säga sig inte få upp den!

Exempel på två starka män som aktivt lyfter frågan om genus och dess betydelse i samhället är Dr Mukwege och Peter Örn. De har väldigt stor roll att spela och jag önskar se fler sådana som de!

Likgiltighet måste ersättas med tydlig handling

Under sagolika timmar i vackra salar, med god mat och fantastiskt trevliga människor, med höga positioner inom sina organisationer och företag, delade vi engagemang och närhet till stora frågor i världshistoien. Vi pratade inga detaljer under kvällen, men alla vet om att kvinnors kroppar är slagfält, att våldtäkter i krig är ett effektivt sätt att bryta ner ett samhälle, och att förstörd möjlighet till reprodution är ett långsamt massmord.

Dr Mukweges korta tack till Håkan Svennerstål och hans gäster på Grand Hotell:

"Alla här närvarande vet vad som försig går. Jag höjer min röst för att ge röst åt dem som inte har någon röst. Ert engagemang är ett sätt krossa tystnaden, att krossa likgiltigheten. Att dö likgiltig är den värsta döden. Alla har möjlighet att påverka. Att inte agera är också att agera - det är att acceptera. Jag vet att er närvaro här ikväll är ett sätt att manifestera att ni INTE accepterar det brutala våld dessa människor utsätts för. Ert engagemang stärker mig, stärker dem som utsätts för övergreppen och vårt arbete för förändring. Ni har alla positioner att verkställa sann förändring. Jag känner mig hedrad och oerhört varm om hjärtat för att ni delat denna kväll med mig och visat ert engagemang. Stort tack."


Jag ber er se chansen och ta den.

Håkan Svennerstål och Dr Mukwege

I IVAs vackra guldsal med stora kristallkronor, höll Svennerstål &Partners frukostseminarium med Dr Mukwege. Sju på morgonen är tidigt, i synnerhet med restid och man dessutom fastnat i politiska diskussioner om Kongos – och världens – framtid, så att sängdax blev alldeles för sent.

Ändå kan man knappast känna sig vaknare än när man får lyssna till Dr Mukwege.

Minutrarna innan det är dags att äntra scenen för att tolka, i ett sådant här sammanhang, när man vill göra Dr Mukweges historia rätttvisa, känns det lite nervöst. Men sedan slukas man upp av stunden och av Dr Mukwege själv.

Livet är komplext. Kriget är vedervärdigt.

Håkan Svennerstål sammanfattade och avslutade seminariet med spetts: Vi har det i det närmaste odrägligt bra och bekvämt här i norden. Hur vill vi se på oss själva, vilka vill vi vara? (min kommentar: Som embisillerna i Vellinge?) Har vi den typen av ledare och politiker vi vill ha? Och gör de i så fall tillräckligt?

Lösningen ligger i den politiska viljan, i stora sjöområdet i centrala Afrika, men också i den rika världen, som vi är en del av.

Jag förstår att Dr Mukwege är trött på alla stora ord. Efter hans personliga samtal med en strid ström utrikesministrar från Väst, inklusive Hillary Clinton, med fördömmande ord om de pågående övergreppen, har beklagansvärt lite gjorts för att verkligen få stopp på kriget. De kan inte längre säga att de inte vet vad som pågår. De har varit på plats och tittat. De har sett själva.

I den sena timmen igår natt sa Dr Mukwege i ett ämne som egentligen ligger långt utanför hans uppdrag och arbete som läkare ”ja om ingen annan tar tag i det så måste jag ju göra det”. För Dr Mukwege finns det inget som heter att blunda eller vänta på någon annan att lösa problemen. Alla MÅSTE ta sitt ansvar, långt utanför det vi själva tror är vårt personliga ansvarsområde.

Det kan vara jobbigt att höra, men det är ett faktum. Det är kobolt i din telefon också!

Varmt, liberalt och grönt

Vi sitter i Riksdagens fina första kammarsal.

Det är Centerpartiets nomineringsstämma inför riksdagsvalet 2010. Det är min första nomineringsstämma inom partivärlden.

Vid medlemsomröstningen inför stämman hamnade jag på plats 5, trots att jag känner mig väldigt novis, vilket gjorde mig både förvånad och hedrad. Efter nomineringskommittéens arbete blev jag placerad på plats 6, eftersom de flyttat upp en mycket kompetent och engagerad person med invandrarbakgrund, vilket känns helt korrekt.

Men det är nomineringsstämman som beslutar! Diskussionen fastnade på plats två. En helt befogad diskussion verkligen! Och sedan plats tre. Det är svårt att sitta en så stor skara i en sal och tycka lika om vem som bör stå i vilken ordning på en lista.

Och det känns helt galet att sitta och välja mellan superbra personer. För i det här fallet är det verkligen det. Många hänsyn att ta: var man kommer ifrån i länet, kön, ålder, invandrarbakgrund, yrkesbakgrund, kompetens, media-face, etc.

Jag fick behålla den plats valberedningen föreslagit, nämligen plats 6! Så jag är jätteglad! Känns oerhört spännande!

Så nu är det, det vi får utgå ifrån och kampanjen kan börja!

Diamanter och blingbling

Diamonds are for ever, sparkling round my finger.
Unlike men the diamonds linger
Men are mere mortals not worth going to your grave for.

Citat av Shirley Bassey I James Bond-filmen Diamonds are for ever

Mats Utas har levt i Sierra Leone, studerat diamanthandeln och skrivit en avhandling om barnsoldater. Jag lyssnar på honom på Södertörns högskola där Studiefrämjandet anordar en föreläsningsserie om Afrika.

Kriget startade säkert inte pga diamanterna, men däremot upptäkte krigsherrarna snart att internationella affärsmän snart kontaktade dem, mitt under brinnande krig, för att erbjuda vapen och annat i utbyte mot diamanterna. Mats Utas har även mött svenskar på väg in i landet för att göra det samma.

Så diamanterna förlänger och förvärrar kriget. Och för uppköparna var diamaterna extremt billigare under kriget.

Varken barnsoldaterna Mats intervjuade för sin avhandling eller de som grävde fram diamaterna visste vad diamanterna används till. De trodde att de används i fönster eller kanske flygplan. När han berättade att vi till stor del använder dem för att vara fina eller la dem i bankfack för att se dem växa i värde, så trodde de inte på det. Varför skulle vi betala så mycket för något sådant? (sedan finns det ju industrianvändning). Värdet vi sätter på diamanterna gjorde att Kolonialmakten såg till att staten hade monopol på diamanthandeln. Och idag använder sig krigsherrar av ungdomars frustration för att ta makt.

Diamanthandeln i Sierra Leone, omsätter 400 miljöner US dollar om året, varav en tredjedel är legal handel, enligt Mats Utas.

I Sierra Leone, som i många andra (före detta) konfliktområden, är många mäktiga aktörer samma som under kriget. Stora krigsförbrytare som nu har grönt ljus att hålla på med handel eller politik. Då är det svårt att ha tillit till sitt lands ledare och tro på demokrati.

För att undvika handel med ”Blodsdiamanter” eller rättare sagt för att lugna konsumenterna, startades Kimberley processen 2003, i Sydafrikanska Kimberly, för att ta fram ett ceritifieringssystem för att kunna säga var diamanterna kommer ifrån och således bevisa att det är legal handel.

Dock blir det till mångt och mycket en kosmetisk lösning, eftersom certifieringen skrivs i större städer och de frågar var du fått diamanten... Då kommer helt plötsligt inga diamanter från konfliktområden.


Så nu är det dags att se filmen Blood Diamond och dokumentären Bling som handlar om ett gäng artister som åker till Sierra Leone och gör en dokumentär om diamanthandeln.

Och läsa Mats Utas avhandling om barnsoldater Sweet battlefields

coachning - teacher training

Affärscoachen Gunnar Kihlblom hade ett inspirerande anförande om coachskapets styrkor och potential!

Tydliga bilder och effektivt resultat, i ett coachande som framförallt bygger på tron på klientens egen förmåga och kompetens och ger utrymme för reflektion och växande.

Jag kopplar metoden till ett projekt vi länge arbetat med i Burkina Faso. En förskollärarutbildning där all teoretisk utbildning bygger på den dagliga verksamheten med barnen. Utifrån daglig utvärdering och anpassad teori till vad som är aktuellt just idag, blir allt lärande påtagligt. All teori ses i ett sammanhang och får därmed relevans.

Nu är vi i introduktionsfasen av ett nytt projekt tillsammans med MKFC, som handlar om teacher-training. Genom e-learning får lärarna vidareutbidlning och coachning i sin befintliga arbetsmiljö, där uppgifterna och läxorna, handlar om att prova sina nya färdigheter och verktyg direkt i klassrummet.

Gunnar Kihlblom uttryckte det likadant, att coachningen och utvecklingen måste ske i individens vardag. Och resultaten blir då också omedelbara och verklighetsförankrade.

En väninnan till mig har nyligen återupptagit sina studier. Hon uttryckte med entusiasm i rösten att då hon redan i början av utbildningen fick följa med en redan verksam inom området, upptäckte att varje nytt ord, varje ny term och teori, faktiskt användes och hade relevans. Dvs. så var det således inte i de tidigare utbildningarna hon gått på universitetet. Och vi är nog många som känner igen oss i det.

Dels tror jag på coachning i både livsfrågor och affärsfrågor, dels tror jag att det kan ha stor impakt i utbildningsfrågor och värderings och attitydfrågor.

Så när det på seminariet annonserades att Svennerstål & Partners ingår i ett internationellt nätverk för att genomföra certifierade coachutbildningar, var det förstås något som kändes helt rätt – för alla typer av aktiviteter jag är engagerad i!


http://www.svennerstal.com/
http://www.solidcoaching.se/
http://www.mkfc.se/

Coachning

Förste talaren ut, den yngste av dem, var den som fick mig som kvinna att inte riktigt känna mig inräknad, men å andra sidan verkade han inte räkan in andra människor alls. Han är presenterad som en sann entreprenör, och sa då att han inte visste var det kom ifrån eftersom varken hans far eller farfar var några entreprenörer. Vad kvinnorna i hans släkt gjort var uppenbarligen inte relevant. När det sas att en av hens vänner kommenterat, var hans omedelbara fråga ”Har jag några vänner? Jag lever bara för mina verksamheter!”

Visst hade han några poänger som att en ledare måste kunna ta tag i vad som helst, dvs stå i disken om det är det som behövs just då. Annars hade han inte mycket tilltro till människor, och det haglade kommentarer och värderingar som bara fick mig att tänka på Calle och Chokladfabriken.

I den mjuknande dock Willy Wonka på slutet av historien och såg mer än bara verksamheten och smakerna.

Tydlighet var dock något både förste talaren och resten av dem betonade. Uppenbarligen kan det tolkas olika, vad gäller om det är ledaren som har patent på vad som är rätt, eller om det också kan innebära att tro på människors vilja till ansvar och delaktighet, kompetens och utvecklingspotential.

Det är ju i relation till andra som idéerna utvecklas. Som Obama sa i Kina härom dagen, att det är oppositionen som gör att han utvecklas och blir bättre. (som en pik mot Kinas president)

Övriga talare fokuserade istället på medarbetaren som verksamhetens främsta tillgång. Att Svagheter istället borde benämnas utvecklingspotential och outnyttjat kapital. Att ledarskap handlar om hur man förhåller sig till andra människor, och hur man använder sig av just denna utvecklingspotential.

Tydliga mål och strategier, synlighet/närvaro, och våga think outside the box.

Ett både matnyttigt och underhållande seminarium, slutade med handfasta tips, positivism, och framtidstro.

Yennenga Progress

Äntligen!

Om man inte finns på nätet finns man inte alls...

Eller ja, alla aktiviteter i det tysta får ju en helt annan innebörd när det fanktiskt går att hänvisa till något så konkret som en hemsida!

Så kära ni där ute, välkomna till http://www.yennengaprogress.se/

Generationsskifte

Igår var jag på ett seminarium om generationsskifte.

På power pointen stod uppradat vilka faktorer som är grundläggande för att ta tag i generationsskiftet. Finansiella, rättsliga, försäkringsmässiga och psykologiska.

Det sistnämnda var vad som lockat mig att gå dit. Jag själv står ju varken i färd med att överta något eller låta en yngre generation ta över. Så de tekniska bitarna har inte intresserat mig nämnvärt. Däremot det faktum som gäller oavsett ålder och oavsett till vem man överlämnar något man varit med att skapa – lockade mig dit.

Tydligast blev det då jag byggt upp Burkina Faso Boutique (Numera Burkina Design) i Gamla Stan. Då jag efter några år, läste vidare och inte skulle befinna mig på svensk mark längre, rekryterades en ny person som skulle driva verksamheten vidare.

Det var jag själva som handplockade henne och är supernöjd med mitt val. Lotta är en bra människa, duktig, drivande och butiken är jättefin! Ändå var det lite svårt att släppa. Lotta har inte alltid gjort som jag skulle ha gjort, och det är just det som är överlämnandets stora uppgift: ATT LÄMNA ÖVER!

En ny ledare måste få skapa sin egen ledarstil. Måste få välja sina egna vägar. Det är lätt att tro att man är oumbärlig. Att det man har i huvudet är viktigare än vad verkligheten senare ska visa. Att ens kontakter måste introduceras långsamt och varsamt.

Jag lämnade abrupt, har (hoppas jag!) inte lagt mig i alls, har funnits OM hon skulle fråga, men steg helt av. Jag har bitit mig i tungan och min egen mentala processen underlättades kanske av att jag helt sonika inte fanns i landet. Det är ingen stor grej i detta sammanhang, men det var ändå en lärorik känsla.

Jag har sett det i många sammanhang. I företag, små som stora. I organisationer och ideella sektorn. Ledare som inte vill släppa taget. Till allas förvirring och skulle jag säga – begränsning.

Det är viktigt att ta lärdom av historien, att ta tillvara äldre generationers erfarenhet. Men det blir svårt om den äldre tycker att nya generationen är barn och måste läras allt från grunden och tuktas, och om de yngre tycker att de äldre är gaggiga och inte hängt med i utvecklingen.

Kanske är lösningen att den äldre generationen som ska lämna över, går en coach- eller mentorutbildning?

Seminarieledare började med att säga att de psykologiska och emotionella aspekterna nog är de viktigaste när det gäller generationsskifte. Sedan nämnde de inte den saken mer utan övergick till de tekniska detaljerna!

rapportering

Jag fröjdades av det jag hörde idag. Sakta men säkert tror jag att vi når ett paradigmskifte.

Det handlar om ledarskap, om prioriteringar och synsätt. Gamla, hierarkiska (läs även patriarkiska) system, bygger till stor del på hårda fakta. På siffror. Enbart siffror.

Mjukt är inget adjektiv med pondus.

Men jag tror att man bitit sig själv i foten. Och för att komma vidare, för att verksamheten ska överleva i en föränderlig värld, krävs något annat. Siffrorna måste sättas i ett sammanhang. Siffror svarar inte på alla frågor. Siffror ger inte hela verkligheten och kan inte ge oss de fakta vi behöver för att faktiskt analysera varför en verksamhet går upp eller ner.

Det låter möjligtvis som en självklarhet, men jag undrar hur många som faktiskt är skolade att analysera helheten och samspelet mellan hårda och mjuka verktyg.
Många är de företag som använder olika kvalitetssystem. Som mäter diverse faktorer. Men hur många vet hur man använder dem och drar nytta av de mätningar man gjort? (för att inte tala om alla policy-dokument om jämställdhet, miljö och uppförandekoder! Vad händer efter orden?!)

Precis som med nya verktyg, måste man hitta mervärdet av mätmetoderna, om man ändå kör på som vanligt, fortsätter att nöja sig med att se siffrorna, har det bara tagit onödig tid att ta fram de nya värdena.

Utvecklingssamarbete, bistånd eller välgörenhet

Det känns inte så politiskt korrekt att säga att man borde sluta ge bistånd. I mina kretsar händer det i allafall i princip aldrig. Jag känner bara en som säger så. Men så är han ju moderat också.

Han är för välgörenhet (vilket också är ”moderat:igt”) men tycker inte att skattepengar borde gå till att bistå utvecklingsländer med ekonomiskt stöd.

Han menar att det inte gett resultat. Att man pumpat in massor av pengar som inte på långa vägar gett de resultat det borde gett. Och han tycker att de måste kunna ta ansvar för sig själva på samma sätt som vi gjort. Dock finns mycket som skiljer oss åt. Grundläggande är det sociala trygghetsnät som familjen utgör. Ansvaret för varandra inom släkten beskrivs ofta som fin och kärleksfull, men har sina baksidor.

Den som tjänar (mest) pengar förväntas bidra med skolgång till sina släktingar, mediciner och sjukvård, bröllop och begravningar osv. På varje anställd går ofta upp till 15 andra vuxna som ska försörjas. Då är det svårt att spara eller investera för framtiden.

Om vi någonsin haft det så i Sverige så var det väldigt länge sedan. Vi är lutherskt fostrade att göra ”rätt” för oss, att inte göra oss beroende av andra eller be en bror eller syster om finansiell hjälp.

Jag kan vara oerhört kritisk till biståndet, både det bilaterala, det multilaterala ännu mer, och även det bistånd som går via NGOs. En skillnad mellan mig och min moderat-kompis är att jag har vuxit upp och fått förmånen att följa organisationer och projekt på nära håll. Att få se alla starka, coola, erfarna, driftiga, kunniga och dedikerade personer - och utvecklingen som sker runt dem - ger i allra högsta grad framtidstro!

Kolla gärna www.gapminder.org

Min moderat-kompis (vit, heterosexuell, gift man, i sina bästa år, far till en fantastisk son) skulle vilja slopa biståndet och samtidigt lösa världsproblemen genom att också slopa västvärldens protektionism och slopa våra interna jordbrukssubventioner, så att utvecklingsländerna faktiskt får en chans att vara med och konkurrera på världsmarknaden med de varor de faktiskt har.

Det är helt korrekt! Många ger hellre bistånd än att ta bort hindren för utveckling – eftersom de själva då slipper hotas samtidigt som de framstår som snälla.
Humanitärt bistånd kommer alltid att behövas. Om vi får bukt med krig genom civilisation (det känns sjukt ociviliserat att kriga) kommer vi ändå att ha naturkatastroferna som kräver gränsöverskridande och snabba insatser. Kanske skulle man kunna slopa det bilaterala och multilaterala biståndet när jordbrukshandeln reformeras?

Men civilia samhället? Civilia samhället har betytt och betyder fortfarande jättemycket för – Sverige. Mycket av det viktiga arbete som sker tack vare civilia samhället kan omöjligt vara inkomstgenererande. Mycket handlar om utbildning, oppinionsbildning och attitydförändringar. För att kunna finansiera en sådan verksamhet krävs för det första en stark medelklass (och välvillig överklass) –vilket saknas i många utvecklingsländer. I Sverige finansieras detta arbete dessutom ofta av (lokala) företag i good will/PR syfte, stiftelser samt statliga medel som slussas via diverse studieförbund och råd. Detta saknas också ofta i utvecklingsländerna. De driftiga människor som i utvecklingsländerna hittar på innovativa sätt att få in pengar till sina verksamheter, bromsas ofta av att biståndsgivarna då hotar med att dra in stödet, eftersom det faller utanför deras ramverk av tillåtna aktiviteter. Att då riskera anställda och en redan fungerande verksamhet om man vågar tacka nej till (det trygga) biståndet, är det få som gör, av förståeliga skäl.

Visste behövs det reformer i biståndet, (kanske är organisationer som Yennenga Progress svaret!) men stödet till det civila samhället måste fortsätta. 1% är ett billigt sätt att få vara med om en superspännande nutidssaga för en hoppfull framtid.

Progress Building

Nu vilken dag som helst är det klart!

Och därmed förs säkerligen denna blogg över till nya hemsidan! Min kära lilla skära dator är fylld av anteckningar som inte hunnit bli några sammanställda kommenterar för denna hemsida!

Men det kommer!