Världen är farlig

”Världen är alldeles för farlig att leva i

– inte på grund av de människor som gör det onda,

men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det”.

Albert Einstein

Mona Sahlin och kvinnornas krig

När jag stod och väntade vid väskbandet på Arlanda, tog jag en av kvällsposttidningarna som låg gratis till resenärernas förfogande.

På första sidan var ett stort uppslag på dagens viktigaste nyhet. I tidningen fanns inte mindre än fyra texter med bilder om detta fokusämne – Mona Sahlins nya handväska.

Jag kom från ett krigets Kongo, hade stålsatt mig för att inte drunkna i känslan av hjälplöshet och att inte kunna göra tillräckligt för världen.

Jag kom från människor som bönfaller världen att höra dem, och hjälpa dem att inte bara ta hand om symptomen utan bemöta orsakerna till detta grymma krig.

Världen är på många sätt grym. Som en av kvinnornas i filmen ”Kvinnornas Krig” uttryckte det: är det för att vi är ett afrikanskt folk, som ingen vill höra oss?”

En sådan kommentar gör ont. För kanske är det delvis sant? Om det varit Sverige där en halv miljon kvinnor var våldtagna hade nog reaktionerna sett annorlunda ut. Det är en skam för oss alla, för alla oss som säger oss stå för människors lika värde och mänskliga rättigheter.

I väntan på min väska på bandet, men alla dessa tankar snurrande i huvudet, undrar jag om jag hamnat i en absurd dröm, när jag ser all energi som läggs på en rosa, röd handväska.

Filmen ”kvinnornas krig”, gjord av Marika Griehsel, finns föresten att se igen den 8 mars på ABF-huset på Sveavägen, kl. 12.30. Mycket sevärd. Ta gärna med er Mona Sahlin och alla som skrivit om hennes väska.

Oändlig tacksamhet

Vaknade tidigt. Vi fick en förmiddag på stan. En väldigt ren stad, utan skräp på gatorna, på många sätt mycket välordnad stad, men med utvecklingssteg som är svåra att få ihop i huvudet och ibland svårsmälta. ”Till vilket pris?”, som en i gruppen sa.

Stora blanka banker och hotell. Köpcentran, som skulle kunna finnas i vilken svensk stad som helst, men kvarteret bakom, trängre gator med småbutiker fyllda av kinesiskt bjäfs, av bristfällig kvalitet.

Jag jämförde med sorg i hjärtat med mitt älskade Burkina, där det förstås också är stora klyftor men inte alls på samma sätt, inte på samma sätt koncentrerat och segregerat, och inte genom att utplåna de burkinska signalementen. I Kigali hittade vi en (1) enda butik som sålde konsthantverk. En enda, och den var minimal, utan större känsla. Den politiska strävan tycks långt ifrån vilja bygga på nationell stolthet och inhemst tradition.

Jag skulle åka med två av svenskarna till flygplatsen, (Dag och Christina) vars flyg gick en eller två timmar innan mitt. Två av de andra (Lena-Mi och Mats) var kvar på missionen och skulle till Sverige först i morgon. Vi packade ihop. Jag hann sitta i solen några sköna minuter och läsa ur Obamas bok.

Det var dags för avsked. När vi kom till bilen kom Lena-Mi med en avplockad hibiskusblomma (...) jag satte fästet till munnen och fick i mig några droppar nektar. Så hade jag inte gjort på 25 år. Känslor bubblade upp inom mig som jag inte visste fanns där, och jag kunde inte hejda de tårar som kom. Jag log i mitt hjärta och kramade Lena-Mi hårt. Det var det perfekta slutet på min nostalgitripp tillbaka till barndommens dofter, ljud och smaker, med uppväckta minnen och upplevelser.

När planet lyfte grät jag. Jag grät så att jag skakade. Jag grät för att jag lämnade en gemenskap där jag kände samhörighet. Jag grät av tacksamhet för allt vackert och varmt jag fått uppleva. Jag grät för all den smärta jag tappert försökt hålla tillbaka då jag lyssnat på de våldtagna kvinnornas grymma berättelser. Jag grät för rädslan som ständigt finns i luften i den sagolikt vackra omgivning som jag befunnit mig. Jag grät för de känslor Mama Madeleines förtroliga samtal vittnade om. Jag grät för att jag nu lämnade ett land som är i spillror, och återvänder till ett tryggt och välordnat liv. Jag grät för den känsla av litenhet som infann sig.

Så snart bälteslampan slutat lysa och flygvärdinnorna började cirkulera i planet, kom de ni en strid ström till min plats. De frågade hur jag mådde, om jag var flygrädd. Jag fick inte fram några ord, utan fortsatte att darrande gråta. Försökte le och säga att allt var ok. De kom med vatten och papper. Jag hulkade fram att jag grät för att jag lämnat massa människor som betyder mycket för mig. En manlig flygvärdinna blev sittande kvar hos mig. Ställde frågor om vilka jag lämnat.

”Du har ett stort hjärta. Egentligen är det av glädje du gråter för allt fint du fått uppleva. Bär med dig det som är vackert och positivt. Ni kommer att ses igen. Behåll de starka och varma minnena.”

Det ska jag göra. Jag är oändligt tacksam för denna resa.

Hotel Rwanda

Jag satte på mig en av klänningarna jag fått kvällen innan. Det var morgonen för avfärd. Jag skulle lämna Bukavu och ta mig upp till Kigali tillsammans med en grupp svenskar som skulle samma väg idag. Tur för mig!

Uppbrottsstämning som alltid när man trycker ihop den överfulla väskan och alla försöker vi säga det som vi vill att den andra ska veta att vi känner. Mama Madeleine och Dr Mukwege körde mig till gränsen till Rwanda, som ligger precis där Bukavu slutar. Jag fick mina stämplar i passet och vi åkte över bron som vi sett uppe från Dr Henri’s hus, över till Rwandasidan.

Fick inresestämplarna, mötte upp de andra. Hittade lite olika anledningar att gå tillbaka och kramas en gång till. Försökte bita ihop.

Färden gick genom nationalparken där vi såg i alla fall en apa på vägen! Vackra vägar genom de tusen kullarnas, grönskande land.
Vi fick installera oss i två lägeheter på missionen i Kigali, innan vi traskade iväg för att hitta någonstans att växla pengar och få i oss något att äta. Vi åt på hotellet Mille Collines, känt från filmen Hotell Rwanda. Samtalen blev mer och mer flamsiga allt eftersom kvällen led. Vi berättade alla missionshistorier, som trots allvaret ibland, blev underhållande i historiens ljus. Sådana där berättelser man kan berätta för barnbarnen framför brasan någon gång... om resan genom öknen, boaormen i trädgården, om alla märkliga husdjur man haft, om råttjagning på majsåkrarna, om när pappa fängslades misstänkt för att planera en kupp mot presidenten i aktuellt land, osv osv.

Jag berättade om barndomsminnen i Kongo. När vi gick över Hotel Mille Collines välstädare gård, skrattade jag åt minnet att vi som barn plockade bort blommorna från Hibiskusbuskarna och sög i fästet av blomman så att vi fick i oss de söta dropparna nektar. Jag berättade om hur vi fick göra det i smyg för att de vuxna inte uppskattade att buskarna var tomma på blommor när vi gått förbi! – Jag har inte försökt sedan dess.

Sov som en stock.

Omsorg och avskedssorg

Förmiddag på Panzi. Några sista möten och sista brev att skriva. Sedan var det lunchbjudning hos Mama Zawadi och hennes man. Jag gick en runda till och beundrade gårdens odlingar: ett enormt avokadoträd, majs, bananplantor, peppar, ärtor, plommon, äpplen, papaya, mango och mängder av blommor. Än en gång en fantastisk eftermiddag med stora delar av Mukwegefamiljen, än en gång en överdådig middag med massor av rätter, och än en gång så mätt att jag kanppt kunde resa mig. Avskeden hade börjat...

När jag på väg därifrån sa att jag gärna skulle köpa några mango och ha med hem till barnen, om vi ser några på vägen, gjorde Dr Mukwege en u-sväng med bilen och körde tillbaka till marknaden. Vi hade bråttom till kvällens bjudning, så jag sa att det inte är så viktigt och jag kan ju hitta i Rwanda på väg mot Kigali i morgon. ”För det första kan jag inte tänka mig något viktigare än du, just nu, och för det andra så är de Kongolesiska mangona mycket godare!”

Istället för de fyra mango jag sa att jag ville köpa, köpte Mama Madeleine nog tio! (Det visade sig att detta gav mig en smärre övervikt i väskan då jag skulle checka in, men den snälla personen bakom disken förstod mitt argument att mina barn inte skulle tro att jag varit i Afrika om jag inte tog hem mango åt dem.)

Dock gjorde mangoköpet att Mama Madeleine inte fick skjuts enda hem, utan fick ta en taxi medan jag och Dr Mukwege åkte direkt till missionsbjudningen, utan att hinna hem och byta om!
Vi var inbjudna på avslutningsmiddagen av en konferens med medverkande från både Kongo, Burundi, Rwanda, Burkina Faso, och Sverige, som varit under veckan och långborden stod uppdukade (jag var dock fortfarande proppmätt efter en hel eftermiddags ätande hemma hos Mama Zawadi att jag inte fick ner en bit till.). Jag presenterades på middagen, av ansvarig arrangör, som den de alla kunde vända sig till om de kom till Stockholm, om de behövde hjälp på något sätt!

Jag tar det som en komplimang och om det är bilden av mig så är jag stolt! Enda gången jag träffat personen i fråga tidigare, var nämligen på ett hotell i Stockholm där jag stod och strök Dr Mukweges skjortor samtidigt som jag bokade om diverse av hans familjemedlemmars biljetter.
Hemma den kvällen kom Alain och Sandrine förbi, jag överöstes med presenter av både dem och husets familj. Fick bland annat en sjöjungfrukjol som jag drömt om i många år! Skratt och mången försök att hålla tårar borta.

Mikrokrediter, entreprenörsanda och taggtråd

Papa Israels chaufför kom och hämtade mig på morgonen, och tog mig till organisationen PLD. Dagens fokus låg på microfinans. Efter en kort presentation på kontoret ledde färden iväg till att besöka en rad kvinnor som fått krediter från PLD för att se hur det gått för dem.

Det är kvinnor som dessa som visar att allt är möjligt. Vi mötte kvinnan som började med att gå runt på stan och vara ”växlingskontor”, dvs växla mellan dollar och den kongolesiska francen. Hon är fortfarande växlingskontor, men nu från sin butik, som är ett 12 kvadratigt rum fyllt med förnödenheter. Vägg i vägg har hennes son nu också startat ett cybercafé!

Vi mötte den ensamstående kvinnan som börjat med att sälja små fritterade bullar på stan, som nu pendlar till staden Goma där hon köper upp potatis, majsmjöl och torkad fisk som hon säljer vidare i Bukavu.

Vi möter 12 barnsmamman som försökte livnära sig på att åka till Tanzania och tillbaka för att sälja saker. Idag har hon två dricka-depåer och två barer i stan.

Vi mötte kvinnogruppen som alla har sina olika jobb som lärare eller sjukvårdspersonal, men som också tillsammans driver en cateringfirma som varje dag gör lunch till en större biståndsorganisation och varje helg serverar mat på bröllop och andra större fester.

Den sista vi träffade, var en kvinna som också sålt friterade bullar på stan, och som nu är stor affärskvinna, och importerar diverse saker från Dubai. Hon reser dit fyra gånger om året för uppköp som sedan säljs av återförsäljare i Bukavu.

Det finns kraft, beslutssamhet, entreprenörsanda och hopp!

Vi åt lunch hemma hos Mama/farmor Mango och Pastor/farfar Mukwege. Det känns priviligerat att få träffa Dr Mukweges syskon och föräldrar flera gånger i veckan och få dela måltider tillsammans. Jag njuter av att få äta kongolesisk mat och alla har nu insett att jag haft rätt ända från början att jag tål allt och inte blir dålig i magen av sådant här!

Dr Mukwege skulle vidare på en mottagning så jag och Mama Madeleine, åkte en runda på stan. Det regnade och groparna i vägarna fylldes av vatten. Vi stannade på ett flertal ställen för att hitta vad Mama Madeleine sökte: hon letade rätt sorts taggtråd att sätta på muren runt huset. Det bristande säkerhetsläget gör sig ständigt påmind. Taggtråden är en knaper tröst.

Orsak och symptom

Vi satt i samlingssalen, där de våldtagna kvinnorna har sin matsal och aktivitetsatelje. Jag var där med Mama Esther, av kvinnorna även kallad Cherie Maman. Alla här vet vem hon är. För hon ser alla. Många är de som anställts för att arbeta med det psykosociala arbetet, men själva snart varit allt för traumatiserade av de berättelser dessa kvinnor bär med sig.

Men inte Mama Esther. Hon har ett förhållningssätt och en styrka, som gör att hon själv håller och dessutom får patienterna att hitta tillbaka till livet.

Jag får träffa några av dem en och en, och de berättar vad de varit med om och hur de kom hit till Panzisjukhuset. Jag har läst liknande historier tidigare. Jag vet att världen är grym. Jag försöker ha ett förhållningssätt att ta till mig det som hänt och hålla den distans som krävs för att själv kunna prata om det utan att rösten brister.

Men att sitta och se in i ögonen på den som berättar gör ont, ohyggligt ont.

Dessa våldtäkter som krigsstrategi är långt ifrån ett uttryck för soldaternas sexuella lustar. Det makalösa våld och grymhet som är kopplad till själva våldtäkten är utan gräns. Och personalen på sjukhuset ser mönster i vilken militär grupp som använder vilken typ av våld: att skjuta genom underlivet, att sprätta upp, att hälla frätande syra...

Kvinnorna berättar om bestraffningar för vänner och familj som försökt fly eller göra motstånd. Som fått kokande vatten hällt över sig, som begravts levande, som fått fötterna fastbundna brett isär och sedan levande skurits upp... Om alla soldaterna dödat runt omkring.

De berättar om sina små barn som kommit bort i tumulten och som de sedan aldrig igen hittat. De berättar om de barn som fötts efter våldtäkterna och som sedan dött i fångenskapen. De berättar om släktens motstånd mot de barn som överlevt. För att barnets far hör till en grupp som gjort samhället så mycket ont.

Och de berättar om den egna våldtäkten, om misshandeln, utslagna tänder, visar upp sina stora breda ärr.

Mama Esther kramar och klappar. Mama Esther säger att ingenting är deras fel. Att våldtäkten inte är slutet på livet. Att de kommer att känna sig starkare igen när de fått vård. Att de kommer att kunna arbeta igen. Att de kommer ha krafter att ta hand om de barn som finns kvar. Mama Esther skojar och skrattar, spelar teater och får alla i salen att hurra och skratta.

Hennes skratt smittar och hennes förmåga att höja stämningen i ett rum fullt av trasiga människor är otrolig.

Hennes lycka är när de som kommer till sjukhuset börjar kunna le igen. Men vi vet alla att det är en lång process som väntar att komma tillbaka till livet. Att hantera ångest och depression, sömnlöshet och mardrömmar.

På eftermiddagen åker jag till Dorcas med Mama Zawadi. Dorcas är ett transithem för de som fått vård på sjukhuset men fortfarande behöver finnas i närheten av sjukhuset eller som helt enkelt vägrar återvända hem. Dorcas är som ett internat där de bor och äter, där deras barn sätts i skola och dagis, och där de själva får gå alfabetiseringskurs för de som behöver det, och även kurser i sömnad och andra hantverk.

Det görs mycket. Jag möter massor av starka människor som ger sina liv för att stödja dessa utsatta familjer. Jag ser otaliga internationella organisationer som stödjer olika delar av sjukhusets verksamhet.

Men det är symptomen man tar hand om. Vi måste ta hand om symptomen, men vi får inte glömma bekämpa och förebygga orsaken. Kriget måste få ett slut.

Att hitta lugnet i stormen

Hade planerat att spendera förmiddagen med mama Madeleine på stan, shoppa och känna på stämningen. Men efter gårkvällens jobb hemma, fick jag signalen av min käre Doktor att följa med en kortis till Panzi-sjukhuset ändå. Kom överens med Mado att jag skulle åka med Benge kl nio från sjukhuset för att komma och hämta upp henne för vår utflykt.

Hon var dock inte märkbart förvånad eller irriterad för den delen heller, när jag dök upp hemma först framåt tolv... Med tanke på min erfarenhet av jobbet förra veckan borde jag också insett. Jag trivs med att vara assistent! Trivs också med att förfoga över tiden, ta den som den kommer. Här är tiden är något svårplanerad. En strid ström besökare av alla de slag knackar på dörren och avbryter det man just jobbar med. Och som få andra sitter Dr Mukwege lugnt och avslappnat och pratar och skojar med den som tittat förbi, och tar sig tid att se människan. Det måste vara bra för hjärtat!

Besöken innebär också nya uppgifter och fler uppdragsområden.

Doktorn frågade någon dag om jag var stressad över trafiken. Av samma anledning som ovan är svaret nej. En klok person sa en gång att vi ju vet att trafiken är som den är, så det är ju inget att hetsa upp sig över. Och det är oerhört mycket mer underhållande att sitta i trafikstockning här, än på någon färdled i Sverige. Här är det stopp inte för att det egentligen är för mycket bilar utanför att alla måste sick sacka sig fram mellan hål och gropar, och turas om att ta sig framåt. Och under tiden finns det massor att titta på som passagerare: en folkmyller, av människor på väg någon stans, till skolor, jobb och annan sysselsättning, försäljare och små butiker utmed vägen, och så den fantastiska utsikten förstås!

Men eftermiddagen spenderades med att besöka fler platser vi pratat om och njuta av fler vyer, mer grönska. På vägen tillbaka blev vi stoppade av polisen. Bilens alla papper var så klart i sin ordning men polisen började tjafsa om körkortets giltighet. Det slutade med att polisen hoppade in i vår bil och vi skulle köra till kontoret för att reda ut saken. På vägen ringde polisen en kollega och bad denne möta upp där.

Istället åkte Benge till statshuset där han fått sitt körkort förlängt. Polisen blev förstås sur eftersom han trodde att han fixat det bra för sig när han skulle få åka

till sin station och han med en kollega kunde säga att vi hade fel i tolkningen av datumen. Jag som vit i bilen hade ju signalerat att det fanns pengar att hämta... Efter mycket om och men och att polisen fått höra från den som utfärdat körkortet att allt var i sin ordning, så gav han upp och fick traska tillbaka igen.

Än en gång fick vi bevisat vad som händer i ett land, då polis och militär inte får ut sina löner, då skenande priser gör livet ofattbart dyrt i ett land där människor måste leva på ingenting. Inte lätt att bygga ett samhälle utan något som helst förtroende för polisen, utan att man snarare måste försvara sig mot polisen.

Trots att hela gänget skrattat sig igenom händelsen, är det ändå ett spänt läge, besvikelse och uppgivenhet över ett land som trots sina enorma möjlihgeter är mycket svårt att leva i. Där förtroendet för statliga myndigheter är minimal.

Vi åkte till den plats jag och Benge besökt min första dag här, dit han säger att han åker för att se på vattnet och blommorna, när han behöver lugna sin själ. Vi satte oss på serveringen över vattnet, med utsikt över det blänkande vattnet, drack lokalt tillverkad fantastisk passionsfrukts juice och åt rostade minifiskar fiskade här.

Ett folk utan framtid odlar inte

Dr Mukwege stannar alltid på vägen och plockar upp vänner och bekanta som ska åt olika håll. Så vi åker sällan många meter ensamma.

Varvade dagen med att fortsätta med Dr Mukweges pappersarbete, med olika projektbesök. Var på Dorcas igen, trasit-hemmet för de kvinnor som opererats efter krigets hemska våldtäkter och som är tillräckligt bra för att lämna sjukhuset, men ännu inte tillräckligt för att återvända hem till byar och städer som ibland ligger långt borta.

På Dorcas bor de och får gå kurser både i alfabetisering, om det behövs och i olika hantverk de kan ha nytta av när de sedan ska börja sitt liv igen ute i samhället. Deras barn, både sådana som blivit till som en följd av våldtäkter och de barn de redan hade och som de tagit med sig, sätts i skola och i förskolan som ligger i anslutning till sjukhuset.

När Mama Madeleine kom gick vi också besökte de nyfödda tvillingarna! Man glömmer så fort hur små bebisar är då de föds! Så otroligt mysigt. De låg i sina små sängar och tittade upp och tycktes le!

Dr Mukwege hade redan lämnat sjukhuset för något möte i stan. Jag hade en del kvar att göra så jag stannade kvar och tog sällskap med Benge hem. På vägen hem åkte vi förbi möbeltillverkare och träsnidare. Vackra saker. Men även detta hantverk har orimligt höga priser, som gör det omöjligt att konkurrera på världsmarknaden. Det finns många steg att ta för att detta land ska komma på fötter.

De flesta prislappar jag sett i butiker och restauranger ligger på prisnivå med Sverige. Vilket innebär att en liten klick människor har det bra och den stora massan lever under mycket knappa förhållanden. Utbildning, infrastruktur och inhemsk produktion. Egentligen är det ju fullständigt vansinnigt att ett land som Kongo importerar mat! Om du bygger ett staket börjar det växa! Bananplantorna är höga som palmer. Majs och solrosor har spridits med vinden och växer utmed vägarna.

Men ett folk utan framtid odlar inte. Ett folk vars åkrar bräns ner eller plundras av gerillagrupper, slutar tillslut att odla. Varför arbeta så hårt utan att få skörda? Uppgivenhet är det mest förödande man kan mötas av. Ett fattigt arbetande folk, inger hopp. Ett fattigt uppgivet folk, inger rädsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Burkina Faso. Det land jag känner bäst. Ett land som ligger näst underst på FNs lista över välstånd. Ett land med obefintliga naturresurser, med långa torrperioder, och mycket begränsat regn. Men med blomstranade kultur, vänliga och starka människor, låg kriminalitet, och ständigt mycket på gång.

Och då har har Kongo hur stor potential som helst, för ett gott liv. Men bristfällig ledning och obefintlig resursfördelning, för att inte tala om ett långdraget krig och ett folkmord, är befolkningen bruten och splittrad, tyngd av sorg och ofattbara trauman.

När TVn rullare på kvällen, och Dr Mukwege satt med några vänner i soffan och pratade, kom ett franskt debattprogram där en rad män satt och diskuterade våldtäkters fruktansvära konsekvenser, och vad som måste göras för att stoppa dessa övergrepp, efter en uppmärksammad våldtäkt. Dr Mukwege sa att han mådde illa. Varje kvinna som våldtas är en katastrof. I massor av länder blir en våldtäkt uppmärksammad i både TV, radio och tidningar. Här våldtas över en halv miljon kvinnor och människor rycker sorgset på axlarna! Han menar att en svensk kvinna tycks vara värd mer än en miljon kongolesiska kvinnor.

Minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen

Det är helgdag. Årsdagen 2001, för Gamle Kabilas död i lördags, gav ledig dag idag. Kabila var en patriot, men han var inte diplomatisk. Enligt vänner fick jag höra att alla kontrakt han skrivit under kriget för att få stöd, både nationellt och med multinationella företag, bröt han då han väl kommit till makten.

Så han förlorade livet och kriget fortsatte.

Dr Mukwege åkte ändå till sjukhuset för ett par möten och konsultationer. Jag var kvar hemma med familjen, och när Dr Mukwege kom tillbaka vid lunchtid, åkte vi på lunch hemma hos Psykolog Henri, i hans fantastiska trädgård, med utsikt över Rwanda, på andra sidan vattnet, och bron som förbinder de båda länderna.

Flera av de inbjudna hade inte träffats sedan november 2006, då folk flydde hus och hem här i Bukavu, då den Rwandiska armén anföll och tog över staden. Den kongolesiska armen hade redan gett sig av, eftersom de inte längre stödde dåvarande president Mubutu. Så det blev inget slag, utan den Rwandiska armen gav sig istället ut och mördade i drivor alla rwandiska Hutu-flyktingar de fick tag på. Utan urskillning. Kvinnor och män, barn och gamla.

Vi satt i blommande grönska, hos psykolog Henri, och alla församlades historier flätades samman till en helhet, av en flykt till fots i skräck, åt olika håll inåt landet, mot Chabonda, Kindu, Katanga, eller Kisangani. Det är sträckor på mer än 700 km till fots som tog över en månad.

Dr Mukwege var vid den tiden ordförande för NCAs och CEPACs humanitära plattform. Därför skickades då Dr Mukwege ringde och berättade vad som höll på att hända tre små flygplan. 43 personer kom iväg, då var det främst kvinnorna och barnen. Israel var bland de 18 personer som blev kvar, och som skulle hämtas upp senare. Men situationen förvärrades och de kunde inte vänta på att flygen skulle komma tillbaka, så de flydde genom skogen. Det tog nästan en månad innan Dr Mukwege hittade dem i Lubutu, 600 km bort. Massor av människor dog på vägen. Framförallt barn.

Israel hade två av sina barn med sig och två syskonbarn. En dag blev en av sönerna sjuk. Han låg bredvid vägen och frossade i malaria. Någon på vägen, kom som från ovan och hade några tabletter, som räddade sonens liv. Men han känner många som förlorade barn på vägen.

”När vi kom fram till Kisangai, såg jag att en glödlampa lyste. Jag kan skratta åt det nu, men då upplevde jag en förlösande känsla av att vi äntligen kommit till andra sidan, bortanför dödens kistor, till civilisationen. Här fanns liv.”

Från 2 augusti 1998, då kriget började fram till idag, har över 6 miljoner kongolerser förlorat livet.

Så tog vi avsked med lite gruppbilder bland blommorna, med utsikt över Rwanda, på andra sidan floden...

Vi släppte av Dr Mukwege på privatkliniken och åkte vidare till Dr Mukweges storasyster och hennes man. Han visade mig runt bland sina vackra odlingar i trädgården. Han är pensionerad. Om man nu kan prata om pension, utan ett sådant organiserat skyddsnät. De andra satt inne i vardagsrummet och tittade på någon såpa på tv. Vi stod kvar under stjärnorna på uppfarten och snart berättade också han om flykten. Att det var under den långa vandringen han blev sjuk. En sjukdom som gjorde att han behövde byta njure. Som höll honom borta så länge från arbetet att han inte längre hade det kvar.

Berättelserna skär i bröstet. Och de är så nära. På ytan ser allt fint och bra ut. Leende ansikten och höga skratt, stora bulsiga soffor och fina familjefoton på väggarna. Men minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen om detta fruktansvärda krig.

Rättigheter eller ansvar

Söndag och kyrkdags! Jag önskar att jag haft en bandspelare, eller ännu hellre filmkamera. Det kändes som att befinna sig i en filmmusikal. Det lät alldesles för bra, för att vara naturlig del av händelseförloppet, ungeför som när man ser en musikal och det är märkligt att alla helt plötsligt är så fint synkade i dans och sång!

Efter att olika körer förgyllt morgonen, följde en timmes undervisning, som Sylvie, viskande översatte till mig. Kloka tankar runt bibeltext om att ge till dem som inte har. Kortfattat gick det ut på att det allt för ofta finns människor som läser det bakvänt, dvs att de som har ska ge mig, och att de därmed sitter och väntar på det. Alla måste se som sin uppgift att arbeta för att kunna hjälpa dem som verkligen behöver hjälp. Tack coh lov är de allra flesta av oss kapabla och starka människor, som med lite engagemang och glöd, och vilja till uppoffring kan uträtta stordåd och faktiskt hitta en bra sysselsättning och sätt att bidra till samhället. Ett samhälle vi alla har ansvar för.

I andra sammanhang är det listan över mänskliga rättigheter som jag funderat på i samma termer. Kanske är det inte viktigast att prata om vilka rättigheter vi har, utan vilket ansvar vi har för att andra människor ska få sina rättigheter tillgodosedda.


Det handlar om hur man väljer att se på saker. Ur vilken synvinkel. På samma sätt som vi väljer vinkel då vi talar om bidragssverige.

Efter sammanlagt tre timmar började vi ta oss ut ur kyrkan. Då hade vi också fått uppleva en barnvälsignelse, fått grattulera nygifta och nyförlovade, jag hade fått säga några väl valda (...) spontana ord till församlingen, och så mer musik så klart!

Stora systern till barnet som barnvälsignades, en supersöt liten 2 åring klättrade runt hos mig och döttrarna Mukwege. Hon ritare glatt i min filofax och sorterade mina kort fram och tillbaka! Skönt att få hålla i ett barn lite. Saknar mina egna.

För första gången åt vi mat med bara närmsta familjen, vilket karatäriserades av mycket mer flams och skratt och vardagsämnen. När jag vaknade efter veckans första siesta, var vardagsrummet fullt med besökare. De satt och väntade ytterligare en och en halv timme innan Dr Mukwege vaknade.

Blommor, politik och musslor

”Idag är det helgdag, så ni har hela dagen för samtal!” – You wish!

Jag frågade ödmjukt om jag kunde ha datorn vid frukostbordet, medan Dr Mukwege åt, för att börja pricka av frågelistan och få godkännande på det jag arbetat med.

Innan frukosten ens nått sitt slut kom första besökaren. Och då vet jag att det ändå suttit några besökare utanför innan Dr Mukwege vaknade. Vi hade som du förstår inte hunnit speciellt långt med listan...

Dock finns det ju oändligt att arbeta med, så när samtalen dyker in i Swahili, utanför min räckvidd, sätter jag på datorn igen och tar tag i skrivandet.

Psykolog Henri kom förbi. Samtalen som följde handlade om den ständiga hotbilden.

Jag fick höra berättelse på berättelse om saker både han och Dr Mukwege upplevt. Om att ha blivit beskjutna i bilen påväg till arbete. Om när människor knackat på sent på kvällen, och det senare visade sig att de kom från beväpnade grupper och att de i dag inte levt om de hade öppnat.

Om då Dr Mukwege kommit hem och de varit i hans hus och demonstrativt skjutit in bland hans kläder för att ge ett tydligt statement att han varit död om han råkat vara hemma.

Människor som säger ifrån blir effektivt tystade. Många är de journalister som blivit mördade.

Människor som höjer sin röst tystas genom hot, eller genom att lovas stort om de sällar sig till rätt sida, lovas få politiska poster. De görs till musslor.

På väg mot sonen Alain och hans nyblivna hustru Sandrines hem, åkte vi via den privata kliniken där Dr Mukwege jobbar extra. ”Jag måste bara visa dig något” sa han. Vi gick in på hans mottagning och han visade hur bordet stått tidigare. Mottagningsrummet är ett hörnrum med fönster åt två håll med fantastisk utsikt över dalen. Så visade han skotthålen från de båda hållen. Hur skottet riktats och var det slagit i väggen. Han skulle normalt ha suttit på stolen i skottelden, men hade just blivit kallad ut på ett möte, som han försökt avvärja sig, men tillsist gått med på.

Lunchen hos Alain och Sandrine var glad och hjärtlig. Släktingar strömmade in och borden fylldes med mat, rätt efter rätt.

Sedan var det sight seeing i denna förunderliga stad, byggd på fem fingrar med vatten emellan. Kuperat, grönskande och mycket vatten. Blommornas färgprakt och variation är utan begränsning. Vi besökte lite olika vänner på vägen, och kom bakom murarna in i små paradis. Congoleser har minst sagt känsla för detaljer och skönhet.

När mörkret började falla, gjorde vi ett besök på den svenska missionen, som gränsar till den norska, precis som i verkligheten. Vi hann fika hos både svenska och norska missionärer. Det norska paret hade kommit hit för 40 år sedan. Och då hade hustrun dessutom som barn vuxit upp i Kongo. Diskussionen kom att kretsa runt politik av naturliga skäl. Det norska paret hade igår åkt ut till några olika byar, och vid en av byarna där de stannade till, hade chauffören sagt att gerillagrupper hade varit här och våldtagit någon från varje hushåll. Alla hade flytt och byn står nu öde och tom.

Så fort vi kom innanför dörren hemma, kom besökare, som var där till långt efter jag gått till sängs. Ännu en fantastisk dag med familjen Mukwege.

"Politik är att vilja!"

Idag föddes tvillingar med kejsarsnitt på Panzisjukhuset. Mama Madeleine var där hela dagen och värnade om att den nyförlösta skulle få lugn och ro från alla glada och uppvaktande besökare som ville grattulera till de båda sönerna. 3 kg vardera!

Jonathan och Josué.

Jag frågade om traditioner runt tvillingar och fick till svar att alla närstående då lägger mjöl på huvudet. Ingen visste dock varför, men är att signalera att tvillingar fötts.

Däremot är det så att en tvillingförälder ges tillåtelse att prata fritt om närgågna saker som sex. Vilket också resulterat i att man om man träffar någon som pratar vulgärt kan säga: ”Du pratar ju som om du fått tvillingar”.

Varje dag vid middagsbordet på kvällen, tar mama Madeleine något ifrån min tallrik. Hur jag än poängterar att jag tycker att det är jättegott och att min mage klarar detta, så vill hon skydda mig mot att äta för mycket av något!

Jag skriver en liten lista på alla nya rätter jag får äta, för det kommer nya varje dag!

Spenderade kvällen med en annan av husets gäster, Dr Mukweges systers man, Partiell "Israël" Musimwa Bisharwa , som varit viceminister både på jordbruksdepartementet och utrikesdepartementet. En mycket driftig man, som också:

- startat ett parti, 2002 tillsammans med en grupp engagerade medborgare som heter PCBG Partie Congolais pour la Bonne Gouvernance, Membres. Partiet thar idag två riksdagsledamöter och lokalt i Bukavu även en vice présidant de l’assemblé provinciale.

- Driver en organisation, PLD Pain Pour Les Desherites, som tillgodoser stor del av de internationella organisationerna med uppdateringar om var och när det händer insidenter runt om i området, både för att organisationerna ska veta om aktuella behov, veta vilka vägar som är säkra och för att ha tillförlitlig information som för t ex Human Rights Watch. Organisationen har också en rad andra intressanta projekt och initiativ, som jag ska studera närmare nästa vecka.

Det är fantastiskt inspirerande att träffa den här typen av människor, och det går inte att inte känna hopp för framtiden!

Bibeltextens kontext

Måndag, onsdag och fredag kväll, åker Dr Mukwege, efter arbetet på Panzisjukhuset, till en privat klinik inne i stan, för att under ytterligare några timmar arbeta med gynekologundersökningar. De allra flesta här har flera jobb för att täcka de ekonomiska behoven. Så även Dr Mukwege.

Arbetslösheten är nästan total om man räknar officiellt arbete. Nästan inga offentliga verksamheter finns som anställer, inte heller industri och annan tillverkning. Däremot den inoffeciella ekonomin är utbredd, med små butiker och servicetjänster. Som i många andra afrikanska länder är det därför svårt att mäta landets omsättning och ekonomi. Mycket lite redovisas offentligt, ändå är människor i sysselsättning.

På tisdag och torsdag kväll är det bön och undervisning i kyrkan. Söndag förmiddag Gudstjänst.
Vilket innebär att Dr Mukweges dagar börjar klockan sex på morgonen och slutar framåt nio, tio på kvällen. Och då väntar nästan alltid en eller flera släktingar, vänner och bekanta, för att hälsa, samtala eller be om råd.

Så går det runt runt, och att tala om ”egentid” är inte att ta upp på dagordningen.

Torsdagens bön i kyrkan, med undervisning, hölls av en svensk-fransk missionär som varit här i två år. Jag var mycket tacksam för hans ämne, eftersom det är något jag själv, ägnat både en och två tillfällen att meditera över...

Den som undervisar från bibeln (predikar) måste känna texterna och dess kontext. En del texter är helt oförståeliga om man inte vet historien bakom. Som exempel kan man ta texten om att man inte ska ha kläder gjorda av två olika trådar. Bakgrunden till det är att man trodde att väven med två trådar skulle skydda mot onda andar och att syftet med uttrycket är att det inte är så man skyddar sig från ondo. Med ett sådant enkelt exempel kan man dra slutsatsen att många av texterna är ute efter att lösa ett specifikt problem i ett specifikt sammanhang och inte är allmängiltiga för oss alla.

Det handlar således om att förstå innebörden och sedan använda sig av det på ett klokt sätt i vår nuvarande kontext. Precis som i alla religioner och dess texter.

En ung kille tolkade till Swahili. Missionären pratade om utvecklingssteg och berättade om en undersökning han läst, att när människor går från fattigdom till medelklass, är det första de köper en TV. Missionären förundrade sig över detta och undrade varför man istället inte köpte en damsugare eller tvättmaskin. Tolken visste inte vad något av sakerna var.

Också detta tycker jag dock att man måste sätta i ett sammanhang. Arbetskraft är relativt billigt och TV är förutom en klart synlig statussymbol, även nyckeln till information och en värld utanför sin egen.

Stolt assistent

Ännu en dag på Panzisjukhuset. Idag lämnade jag inte kontoret en enda gång på hela dagen!

Efter ett givande och bra möte med Psykolog Henri för vårt projekt, spenderade jag resten av dagen som assistent. Sannslöst att en man som Dr Mukwege inte har en assistent. Skrev således otaliga brev och gjorde sammanfattningar av meddelanden och rapporter.



Psykolog Henri är en fantastisk person. Mycket kompetent och med stor erfarenhet. Sedan några år tillbaka arbetar han med flyktingläger i Tchad, och är nu tillbaka i Bukavu på semester och för att träffa familjen - och mig!

Dr Mukwege kom och gick. Satt i möten. Träffade patienter. Kom in och hann få några av punkterna från assistent-listan avbockade och hann i alla fall backa tillbaka i korrespondencen i princip hela januari!

Folk sitter hela tiden på led utanför Dr Mukweges kontor. En strid ström av människor som knackar på kontorsdörren och vill få hjälp och stöd. Inte bara med läkarkonsultation, utan med alla andra typer av problem. De sitter ner och ber om råd och stöd, men också om pengar. För det mesta om pengar... Behoven är enorma. Och Dr Mukwege är ofrånkomligen Gudfader i området.

Mitt i allt detta, säger Dr Mjukwege att detta är enda dagen han inte arbetar. Jag förmodar att allt är en definitionsfråga. Han menar att han idag inte opererar eller har gynekologundersökningar.

På väg hem stannade han på en privat klinik, som en vän till honom driver, där han jobbar extra tre kvällar i veckan.

En chaufför kör mig hem till dukat bord och samvaro med familjen. Dr Mukwege kommer hem flera timmar senare.

Panzisjukhuset

Det var första dagen på Panzi-sjukhuset. Ett vackert beläget sjukhus med blomstrande rabbater och grönskande omgivningar. Åter igen slås jag av den ambivalenta känslan av att detta vackra paradis är fyllt av så mycket smärta.

Träffade två viktiga nyckelpersoner för kommande arbete som egentligen redan skulle ha lämnat stan, men som av olika anledningar inte kommit iväg. När det gäller possitiva saker vill jag gärna se det som att allt har en mening – som att vi skulle hinna ses.

Ondskan däremot kan inte få räknas in i den meningen. Den spelar i en egen dimension.

Så nu är några dagar av specifikt projektarbete inplanerat efter denna introduktionsdag.
En av sjukhusets sjuksköterskor, Wivine Musafiri, visade mig runt. Fokus blev självfallet på avdelningen för de våldtagna kvinnorna. Skoj och skratt, foton och mer skratt. Och jag ska bunkra med batterier för kameran i morgon, eftersom det tar slut så fort när jag visar varje bild jag tagit.

Oron i luften var nästan tyngst när jag gick genom den vanliga sjukhusavdelningen. Där människor sitter i långa rader för att vänta på sin tur att besöka läkaren. Där en kvinna grät av förtvivlan över ett förlorat barn. Jag kämpade med klumpen i halsen. På frågan svarade sjuksköterskan att man går härifrån varje dag och känner sig nerbruten. Varje dag måste man hitta ett sätt att bygga hopp och tro. Dels att de anställda träffas och debriefar varandra, dels att så småningom hitta egna metoder i sina hem att bearbeta allt de sett och hört.

Vanliga sjukdomar måste vi dock till viss del acceptera. Vi kan lindra, i bland bota och förhopppningsvis förebygga, men de är en del av livet. Men dessa krigets våldtäkter, har inget berättigande, ingen mening, och kan inte under några omständigheter accepteras.

Tystnad är att acceptera.

Alla på avdelningen för våldtagna ville bli fotograferade. Jag tog porträttfoton på alla dessa vackra ansikten. En del av dem strålade livstro och styrka. Andra långt ifrån. Min kropp hävde sig i uppror, över de spontana grimaser av smärta när en av kvinnorna framför mig flyttade på sig till upprätt position, då hon ville att jag skulle ta foto av henne.

Ändå känns det på något sätt förmätet att gråta. Jag har gråtit förut. Jag har vetat om dessa övergrepp länge. Men tårar tar inte slut och varje liv är unikt, även om historierna är relativt lika.

I Gudfaderns hem

Vaknade till ljudet av tuppar som snart följdes av att människor började röra sig på gårdarna och på gatan utanför.

Skulle ha kunnat sova många timmar till, efter flera dygn av för få timmar, men nu var det dags att ge sig av mot båten.

Vid hamnen åkte vi förbi den större passagerarbåten jag trodde att jag skulle på, och kom istället till den platta snabbbåten, som tog betydligt färre personer. Jag blev behandlad som en prinsessa. Mina väskor vägdes in och packades på båten. Mina handlingar fixades och biljetten köptes ut, medan jag stod och njöt av vyn över vattnet och småpratet i morgontimmen med husfrun José.

Jag satt och SMSade i väntan på avgång och killen som satt bredvid mig kommenterade att jag hade fin telefon (Sony Ericsson). Strax därpå såg jag i ögonvrån att även han satt och fipplade med sin, och kommenterade därför strax tillbaka att han ju hade samma märke! Mja... sa han och satte den närmare mig så att jag kunde läsa Suny Ericsson...

Utanför fönstret var det ömsom bara vatten så långt ögat nåde, ömsom ”skärgård” med grönskande öar, som ofrånkomligen förde tankarna till de dimhöljda bergens gorillor. I denna sagolika skönhet, blir det ännu mer skrämmande att veta att kriget fortfarande härjar och att människorna som bor i denna fertila grönska med en skönhet som ”takes your breath away”, utsätts för de mest barbariska övergrepp man kan tänka sig.

Glada återseenden i Bukavu. Min personliga nostalgitripp fortsatte, då staden på många sätt stämmer väl av mina minnen från min barndoms stad i en annan del av detta stora land. Sight seeing på stan, kongolesiskt sim-kort till mobilen, marknaden, mango till fikat och det stora varma kongolesiska skratten som fyller hela kroppen med glädje.

I väntan på middagen fick jag titta på filmen från sonens bröllop som var i december. Ett sant sagobröllop, som taget ur en Disneyfilm! De var SÅÅÅ vackert klädda och allt strålande av glädje och fest.

Jag tycker att det är underbart med roliga detaljer. Som ljusslingan i formen av ett hjärta som var runt brudparets bord under middagen första dagen, dvs på festen efter den borgliga vigseln. Det var nämligen två stora bröllop, ett borgligt på fredagen och ett kyrkligt på lördagen. Med många gäster båda gångerna och olika uppsättningar bröllopskläder.

Mama Madeleine stoppade mig när jag ville ta om Fufu en gång till, och menade på att man måste vänja magen långsamt vid sådan mat! Rätten, vad den än kan heta i olika länder, är dock aldrig något som stoppat mig och jag tänker passa på när jag är här!

När Dr Mukwege så småningom kom tillbaka från ytterligare en lång arbetsdag, dröjde det inte länge förrän besökare dök upp, och delade hela eller delar av måltiden. De kom för att få råd om något viktigt beslut om någon närstående som var sjuk, eller bara för att hälsa. Så ser Doktorns dagar ut. Tidig morgon och sen kväll. En Gudfader. I samhällets tjänst. I stort och smått.