Att hitta lugnet i stormen

Hade planerat att spendera förmiddagen med mama Madeleine på stan, shoppa och känna på stämningen. Men efter gårkvällens jobb hemma, fick jag signalen av min käre Doktor att följa med en kortis till Panzi-sjukhuset ändå. Kom överens med Mado att jag skulle åka med Benge kl nio från sjukhuset för att komma och hämta upp henne för vår utflykt.

Hon var dock inte märkbart förvånad eller irriterad för den delen heller, när jag dök upp hemma först framåt tolv... Med tanke på min erfarenhet av jobbet förra veckan borde jag också insett. Jag trivs med att vara assistent! Trivs också med att förfoga över tiden, ta den som den kommer. Här är tiden är något svårplanerad. En strid ström besökare av alla de slag knackar på dörren och avbryter det man just jobbar med. Och som få andra sitter Dr Mukwege lugnt och avslappnat och pratar och skojar med den som tittat förbi, och tar sig tid att se människan. Det måste vara bra för hjärtat!

Besöken innebär också nya uppgifter och fler uppdragsområden.

Doktorn frågade någon dag om jag var stressad över trafiken. Av samma anledning som ovan är svaret nej. En klok person sa en gång att vi ju vet att trafiken är som den är, så det är ju inget att hetsa upp sig över. Och det är oerhört mycket mer underhållande att sitta i trafikstockning här, än på någon färdled i Sverige. Här är det stopp inte för att det egentligen är för mycket bilar utanför att alla måste sick sacka sig fram mellan hål och gropar, och turas om att ta sig framåt. Och under tiden finns det massor att titta på som passagerare: en folkmyller, av människor på väg någon stans, till skolor, jobb och annan sysselsättning, försäljare och små butiker utmed vägen, och så den fantastiska utsikten förstås!

Men eftermiddagen spenderades med att besöka fler platser vi pratat om och njuta av fler vyer, mer grönska. På vägen tillbaka blev vi stoppade av polisen. Bilens alla papper var så klart i sin ordning men polisen började tjafsa om körkortets giltighet. Det slutade med att polisen hoppade in i vår bil och vi skulle köra till kontoret för att reda ut saken. På vägen ringde polisen en kollega och bad denne möta upp där.

Istället åkte Benge till statshuset där han fått sitt körkort förlängt. Polisen blev förstås sur eftersom han trodde att han fixat det bra för sig när han skulle få åka

till sin station och han med en kollega kunde säga att vi hade fel i tolkningen av datumen. Jag som vit i bilen hade ju signalerat att det fanns pengar att hämta... Efter mycket om och men och att polisen fått höra från den som utfärdat körkortet att allt var i sin ordning, så gav han upp och fick traska tillbaka igen.

Än en gång fick vi bevisat vad som händer i ett land, då polis och militär inte får ut sina löner, då skenande priser gör livet ofattbart dyrt i ett land där människor måste leva på ingenting. Inte lätt att bygga ett samhälle utan något som helst förtroende för polisen, utan att man snarare måste försvara sig mot polisen.

Trots att hela gänget skrattat sig igenom händelsen, är det ändå ett spänt läge, besvikelse och uppgivenhet över ett land som trots sina enorma möjlihgeter är mycket svårt att leva i. Där förtroendet för statliga myndigheter är minimal.

Vi åkte till den plats jag och Benge besökt min första dag här, dit han säger att han åker för att se på vattnet och blommorna, när han behöver lugna sin själ. Vi satte oss på serveringen över vattnet, med utsikt över det blänkande vattnet, drack lokalt tillverkad fantastisk passionsfrukts juice och åt rostade minifiskar fiskade här.