Blommor, politik och musslor

”Idag är det helgdag, så ni har hela dagen för samtal!” – You wish!

Jag frågade ödmjukt om jag kunde ha datorn vid frukostbordet, medan Dr Mukwege åt, för att börja pricka av frågelistan och få godkännande på det jag arbetat med.

Innan frukosten ens nått sitt slut kom första besökaren. Och då vet jag att det ändå suttit några besökare utanför innan Dr Mukwege vaknade. Vi hade som du förstår inte hunnit speciellt långt med listan...

Dock finns det ju oändligt att arbeta med, så när samtalen dyker in i Swahili, utanför min räckvidd, sätter jag på datorn igen och tar tag i skrivandet.

Psykolog Henri kom förbi. Samtalen som följde handlade om den ständiga hotbilden.

Jag fick höra berättelse på berättelse om saker både han och Dr Mukwege upplevt. Om att ha blivit beskjutna i bilen påväg till arbete. Om när människor knackat på sent på kvällen, och det senare visade sig att de kom från beväpnade grupper och att de i dag inte levt om de hade öppnat.

Om då Dr Mukwege kommit hem och de varit i hans hus och demonstrativt skjutit in bland hans kläder för att ge ett tydligt statement att han varit död om han råkat vara hemma.

Människor som säger ifrån blir effektivt tystade. Många är de journalister som blivit mördade.

Människor som höjer sin röst tystas genom hot, eller genom att lovas stort om de sällar sig till rätt sida, lovas få politiska poster. De görs till musslor.

På väg mot sonen Alain och hans nyblivna hustru Sandrines hem, åkte vi via den privata kliniken där Dr Mukwege jobbar extra. ”Jag måste bara visa dig något” sa han. Vi gick in på hans mottagning och han visade hur bordet stått tidigare. Mottagningsrummet är ett hörnrum med fönster åt två håll med fantastisk utsikt över dalen. Så visade han skotthålen från de båda hållen. Hur skottet riktats och var det slagit i väggen. Han skulle normalt ha suttit på stolen i skottelden, men hade just blivit kallad ut på ett möte, som han försökt avvärja sig, men tillsist gått med på.

Lunchen hos Alain och Sandrine var glad och hjärtlig. Släktingar strömmade in och borden fylldes med mat, rätt efter rätt.

Sedan var det sight seeing i denna förunderliga stad, byggd på fem fingrar med vatten emellan. Kuperat, grönskande och mycket vatten. Blommornas färgprakt och variation är utan begränsning. Vi besökte lite olika vänner på vägen, och kom bakom murarna in i små paradis. Congoleser har minst sagt känsla för detaljer och skönhet.

När mörkret började falla, gjorde vi ett besök på den svenska missionen, som gränsar till den norska, precis som i verkligheten. Vi hann fika hos både svenska och norska missionärer. Det norska paret hade kommit hit för 40 år sedan. Och då hade hustrun dessutom som barn vuxit upp i Kongo. Diskussionen kom att kretsa runt politik av naturliga skäl. Det norska paret hade igår åkt ut till några olika byar, och vid en av byarna där de stannade till, hade chauffören sagt att gerillagrupper hade varit här och våldtagit någon från varje hushåll. Alla hade flytt och byn står nu öde och tom.

Så fort vi kom innanför dörren hemma, kom besökare, som var där till långt efter jag gått till sängs. Ännu en fantastisk dag med familjen Mukwege.