Ett folk utan framtid odlar inte

Dr Mukwege stannar alltid på vägen och plockar upp vänner och bekanta som ska åt olika håll. Så vi åker sällan många meter ensamma.

Varvade dagen med att fortsätta med Dr Mukweges pappersarbete, med olika projektbesök. Var på Dorcas igen, trasit-hemmet för de kvinnor som opererats efter krigets hemska våldtäkter och som är tillräckligt bra för att lämna sjukhuset, men ännu inte tillräckligt för att återvända hem till byar och städer som ibland ligger långt borta.

På Dorcas bor de och får gå kurser både i alfabetisering, om det behövs och i olika hantverk de kan ha nytta av när de sedan ska börja sitt liv igen ute i samhället. Deras barn, både sådana som blivit till som en följd av våldtäkter och de barn de redan hade och som de tagit med sig, sätts i skola och i förskolan som ligger i anslutning till sjukhuset.

När Mama Madeleine kom gick vi också besökte de nyfödda tvillingarna! Man glömmer så fort hur små bebisar är då de föds! Så otroligt mysigt. De låg i sina små sängar och tittade upp och tycktes le!

Dr Mukwege hade redan lämnat sjukhuset för något möte i stan. Jag hade en del kvar att göra så jag stannade kvar och tog sällskap med Benge hem. På vägen hem åkte vi förbi möbeltillverkare och träsnidare. Vackra saker. Men även detta hantverk har orimligt höga priser, som gör det omöjligt att konkurrera på världsmarknaden. Det finns många steg att ta för att detta land ska komma på fötter.

De flesta prislappar jag sett i butiker och restauranger ligger på prisnivå med Sverige. Vilket innebär att en liten klick människor har det bra och den stora massan lever under mycket knappa förhållanden. Utbildning, infrastruktur och inhemsk produktion. Egentligen är det ju fullständigt vansinnigt att ett land som Kongo importerar mat! Om du bygger ett staket börjar det växa! Bananplantorna är höga som palmer. Majs och solrosor har spridits med vinden och växer utmed vägarna.

Men ett folk utan framtid odlar inte. Ett folk vars åkrar bräns ner eller plundras av gerillagrupper, slutar tillslut att odla. Varför arbeta så hårt utan att få skörda? Uppgivenhet är det mest förödande man kan mötas av. Ett fattigt arbetande folk, inger hopp. Ett fattigt uppgivet folk, inger rädsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Burkina Faso. Det land jag känner bäst. Ett land som ligger näst underst på FNs lista över välstånd. Ett land med obefintliga naturresurser, med långa torrperioder, och mycket begränsat regn. Men med blomstranade kultur, vänliga och starka människor, låg kriminalitet, och ständigt mycket på gång.

Och då har har Kongo hur stor potential som helst, för ett gott liv. Men bristfällig ledning och obefintlig resursfördelning, för att inte tala om ett långdraget krig och ett folkmord, är befolkningen bruten och splittrad, tyngd av sorg och ofattbara trauman.

När TVn rullare på kvällen, och Dr Mukwege satt med några vänner i soffan och pratade, kom ett franskt debattprogram där en rad män satt och diskuterade våldtäkters fruktansvära konsekvenser, och vad som måste göras för att stoppa dessa övergrepp, efter en uppmärksammad våldtäkt. Dr Mukwege sa att han mådde illa. Varje kvinna som våldtas är en katastrof. I massor av länder blir en våldtäkt uppmärksammad i både TV, radio och tidningar. Här våldtas över en halv miljon kvinnor och människor rycker sorgset på axlarna! Han menar att en svensk kvinna tycks vara värd mer än en miljon kongolesiska kvinnor.