Minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen

Det är helgdag. Årsdagen 2001, för Gamle Kabilas död i lördags, gav ledig dag idag. Kabila var en patriot, men han var inte diplomatisk. Enligt vänner fick jag höra att alla kontrakt han skrivit under kriget för att få stöd, både nationellt och med multinationella företag, bröt han då han väl kommit till makten.

Så han förlorade livet och kriget fortsatte.

Dr Mukwege åkte ändå till sjukhuset för ett par möten och konsultationer. Jag var kvar hemma med familjen, och när Dr Mukwege kom tillbaka vid lunchtid, åkte vi på lunch hemma hos Psykolog Henri, i hans fantastiska trädgård, med utsikt över Rwanda, på andra sidan vattnet, och bron som förbinder de båda länderna.

Flera av de inbjudna hade inte träffats sedan november 2006, då folk flydde hus och hem här i Bukavu, då den Rwandiska armén anföll och tog över staden. Den kongolesiska armen hade redan gett sig av, eftersom de inte längre stödde dåvarande president Mubutu. Så det blev inget slag, utan den Rwandiska armen gav sig istället ut och mördade i drivor alla rwandiska Hutu-flyktingar de fick tag på. Utan urskillning. Kvinnor och män, barn och gamla.

Vi satt i blommande grönska, hos psykolog Henri, och alla församlades historier flätades samman till en helhet, av en flykt till fots i skräck, åt olika håll inåt landet, mot Chabonda, Kindu, Katanga, eller Kisangani. Det är sträckor på mer än 700 km till fots som tog över en månad.

Dr Mukwege var vid den tiden ordförande för NCAs och CEPACs humanitära plattform. Därför skickades då Dr Mukwege ringde och berättade vad som höll på att hända tre små flygplan. 43 personer kom iväg, då var det främst kvinnorna och barnen. Israel var bland de 18 personer som blev kvar, och som skulle hämtas upp senare. Men situationen förvärrades och de kunde inte vänta på att flygen skulle komma tillbaka, så de flydde genom skogen. Det tog nästan en månad innan Dr Mukwege hittade dem i Lubutu, 600 km bort. Massor av människor dog på vägen. Framförallt barn.

Israel hade två av sina barn med sig och två syskonbarn. En dag blev en av sönerna sjuk. Han låg bredvid vägen och frossade i malaria. Någon på vägen, kom som från ovan och hade några tabletter, som räddade sonens liv. Men han känner många som förlorade barn på vägen.

”När vi kom fram till Kisangai, såg jag att en glödlampa lyste. Jag kan skratta åt det nu, men då upplevde jag en förlösande känsla av att vi äntligen kommit till andra sidan, bortanför dödens kistor, till civilisationen. Här fanns liv.”

Från 2 augusti 1998, då kriget började fram till idag, har över 6 miljoner kongolerser förlorat livet.

Så tog vi avsked med lite gruppbilder bland blommorna, med utsikt över Rwanda, på andra sidan floden...

Vi släppte av Dr Mukwege på privatkliniken och åkte vidare till Dr Mukweges storasyster och hennes man. Han visade mig runt bland sina vackra odlingar i trädgården. Han är pensionerad. Om man nu kan prata om pension, utan ett sådant organiserat skyddsnät. De andra satt inne i vardagsrummet och tittade på någon såpa på tv. Vi stod kvar under stjärnorna på uppfarten och snart berättade också han om flykten. Att det var under den långa vandringen han blev sjuk. En sjukdom som gjorde att han behövde byta njure. Som höll honom borta så länge från arbetet att han inte längre hade det kvar.

Berättelserna skär i bröstet. Och de är så nära. På ytan ser allt fint och bra ut. Leende ansikten och höga skratt, stora bulsiga soffor och fina familjefoton på väggarna. Men minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen om detta fruktansvärda krig.