Mona Sahlin och kvinnornas krig

När jag stod och väntade vid väskbandet på Arlanda, tog jag en av kvällsposttidningarna som låg gratis till resenärernas förfogande.

På första sidan var ett stort uppslag på dagens viktigaste nyhet. I tidningen fanns inte mindre än fyra texter med bilder om detta fokusämne – Mona Sahlins nya handväska.

Jag kom från ett krigets Kongo, hade stålsatt mig för att inte drunkna i känslan av hjälplöshet och att inte kunna göra tillräckligt för världen.

Jag kom från människor som bönfaller världen att höra dem, och hjälpa dem att inte bara ta hand om symptomen utan bemöta orsakerna till detta grymma krig.

Världen är på många sätt grym. Som en av kvinnornas i filmen ”Kvinnornas Krig” uttryckte det: är det för att vi är ett afrikanskt folk, som ingen vill höra oss?”

En sådan kommentar gör ont. För kanske är det delvis sant? Om det varit Sverige där en halv miljon kvinnor var våldtagna hade nog reaktionerna sett annorlunda ut. Det är en skam för oss alla, för alla oss som säger oss stå för människors lika värde och mänskliga rättigheter.

I väntan på min väska på bandet, men alla dessa tankar snurrande i huvudet, undrar jag om jag hamnat i en absurd dröm, när jag ser all energi som läggs på en rosa, röd handväska.

Filmen ”kvinnornas krig”, gjord av Marika Griehsel, finns föresten att se igen den 8 mars på ABF-huset på Sveavägen, kl. 12.30. Mycket sevärd. Ta gärna med er Mona Sahlin och alla som skrivit om hennes väska.