Omsorg och avskedssorg

Förmiddag på Panzi. Några sista möten och sista brev att skriva. Sedan var det lunchbjudning hos Mama Zawadi och hennes man. Jag gick en runda till och beundrade gårdens odlingar: ett enormt avokadoträd, majs, bananplantor, peppar, ärtor, plommon, äpplen, papaya, mango och mängder av blommor. Än en gång en fantastisk eftermiddag med stora delar av Mukwegefamiljen, än en gång en överdådig middag med massor av rätter, och än en gång så mätt att jag kanppt kunde resa mig. Avskeden hade börjat...

När jag på väg därifrån sa att jag gärna skulle köpa några mango och ha med hem till barnen, om vi ser några på vägen, gjorde Dr Mukwege en u-sväng med bilen och körde tillbaka till marknaden. Vi hade bråttom till kvällens bjudning, så jag sa att det inte är så viktigt och jag kan ju hitta i Rwanda på väg mot Kigali i morgon. ”För det första kan jag inte tänka mig något viktigare än du, just nu, och för det andra så är de Kongolesiska mangona mycket godare!”

Istället för de fyra mango jag sa att jag ville köpa, köpte Mama Madeleine nog tio! (Det visade sig att detta gav mig en smärre övervikt i väskan då jag skulle checka in, men den snälla personen bakom disken förstod mitt argument att mina barn inte skulle tro att jag varit i Afrika om jag inte tog hem mango åt dem.)

Dock gjorde mangoköpet att Mama Madeleine inte fick skjuts enda hem, utan fick ta en taxi medan jag och Dr Mukwege åkte direkt till missionsbjudningen, utan att hinna hem och byta om!
Vi var inbjudna på avslutningsmiddagen av en konferens med medverkande från både Kongo, Burundi, Rwanda, Burkina Faso, och Sverige, som varit under veckan och långborden stod uppdukade (jag var dock fortfarande proppmätt efter en hel eftermiddags ätande hemma hos Mama Zawadi att jag inte fick ner en bit till.). Jag presenterades på middagen, av ansvarig arrangör, som den de alla kunde vända sig till om de kom till Stockholm, om de behövde hjälp på något sätt!

Jag tar det som en komplimang och om det är bilden av mig så är jag stolt! Enda gången jag träffat personen i fråga tidigare, var nämligen på ett hotell i Stockholm där jag stod och strök Dr Mukweges skjortor samtidigt som jag bokade om diverse av hans familjemedlemmars biljetter.
Hemma den kvällen kom Alain och Sandrine förbi, jag överöstes med presenter av både dem och husets familj. Fick bland annat en sjöjungfrukjol som jag drömt om i många år! Skratt och mången försök att hålla tårar borta.