Orsak och symptom

Vi satt i samlingssalen, där de våldtagna kvinnorna har sin matsal och aktivitetsatelje. Jag var där med Mama Esther, av kvinnorna även kallad Cherie Maman. Alla här vet vem hon är. För hon ser alla. Många är de som anställts för att arbeta med det psykosociala arbetet, men själva snart varit allt för traumatiserade av de berättelser dessa kvinnor bär med sig.

Men inte Mama Esther. Hon har ett förhållningssätt och en styrka, som gör att hon själv håller och dessutom får patienterna att hitta tillbaka till livet.

Jag får träffa några av dem en och en, och de berättar vad de varit med om och hur de kom hit till Panzisjukhuset. Jag har läst liknande historier tidigare. Jag vet att världen är grym. Jag försöker ha ett förhållningssätt att ta till mig det som hänt och hålla den distans som krävs för att själv kunna prata om det utan att rösten brister.

Men att sitta och se in i ögonen på den som berättar gör ont, ohyggligt ont.

Dessa våldtäkter som krigsstrategi är långt ifrån ett uttryck för soldaternas sexuella lustar. Det makalösa våld och grymhet som är kopplad till själva våldtäkten är utan gräns. Och personalen på sjukhuset ser mönster i vilken militär grupp som använder vilken typ av våld: att skjuta genom underlivet, att sprätta upp, att hälla frätande syra...

Kvinnorna berättar om bestraffningar för vänner och familj som försökt fly eller göra motstånd. Som fått kokande vatten hällt över sig, som begravts levande, som fått fötterna fastbundna brett isär och sedan levande skurits upp... Om alla soldaterna dödat runt omkring.

De berättar om sina små barn som kommit bort i tumulten och som de sedan aldrig igen hittat. De berättar om de barn som fötts efter våldtäkterna och som sedan dött i fångenskapen. De berättar om släktens motstånd mot de barn som överlevt. För att barnets far hör till en grupp som gjort samhället så mycket ont.

Och de berättar om den egna våldtäkten, om misshandeln, utslagna tänder, visar upp sina stora breda ärr.

Mama Esther kramar och klappar. Mama Esther säger att ingenting är deras fel. Att våldtäkten inte är slutet på livet. Att de kommer att känna sig starkare igen när de fått vård. Att de kommer att kunna arbeta igen. Att de kommer ha krafter att ta hand om de barn som finns kvar. Mama Esther skojar och skrattar, spelar teater och får alla i salen att hurra och skratta.

Hennes skratt smittar och hennes förmåga att höja stämningen i ett rum fullt av trasiga människor är otrolig.

Hennes lycka är när de som kommer till sjukhuset börjar kunna le igen. Men vi vet alla att det är en lång process som väntar att komma tillbaka till livet. Att hantera ångest och depression, sömnlöshet och mardrömmar.

På eftermiddagen åker jag till Dorcas med Mama Zawadi. Dorcas är ett transithem för de som fått vård på sjukhuset men fortfarande behöver finnas i närheten av sjukhuset eller som helt enkelt vägrar återvända hem. Dorcas är som ett internat där de bor och äter, där deras barn sätts i skola och dagis, och där de själva får gå alfabetiseringskurs för de som behöver det, och även kurser i sömnad och andra hantverk.

Det görs mycket. Jag möter massor av starka människor som ger sina liv för att stödja dessa utsatta familjer. Jag ser otaliga internationella organisationer som stödjer olika delar av sjukhusets verksamhet.

Men det är symptomen man tar hand om. Vi måste ta hand om symptomen, men vi får inte glömma bekämpa och förebygga orsaken. Kriget måste få ett slut.