Panzisjukhuset

Det var första dagen på Panzi-sjukhuset. Ett vackert beläget sjukhus med blomstrande rabbater och grönskande omgivningar. Åter igen slås jag av den ambivalenta känslan av att detta vackra paradis är fyllt av så mycket smärta.

Träffade två viktiga nyckelpersoner för kommande arbete som egentligen redan skulle ha lämnat stan, men som av olika anledningar inte kommit iväg. När det gäller possitiva saker vill jag gärna se det som att allt har en mening – som att vi skulle hinna ses.

Ondskan däremot kan inte få räknas in i den meningen. Den spelar i en egen dimension.

Så nu är några dagar av specifikt projektarbete inplanerat efter denna introduktionsdag.
En av sjukhusets sjuksköterskor, Wivine Musafiri, visade mig runt. Fokus blev självfallet på avdelningen för de våldtagna kvinnorna. Skoj och skratt, foton och mer skratt. Och jag ska bunkra med batterier för kameran i morgon, eftersom det tar slut så fort när jag visar varje bild jag tagit.

Oron i luften var nästan tyngst när jag gick genom den vanliga sjukhusavdelningen. Där människor sitter i långa rader för att vänta på sin tur att besöka läkaren. Där en kvinna grät av förtvivlan över ett förlorat barn. Jag kämpade med klumpen i halsen. På frågan svarade sjuksköterskan att man går härifrån varje dag och känner sig nerbruten. Varje dag måste man hitta ett sätt att bygga hopp och tro. Dels att de anställda träffas och debriefar varandra, dels att så småningom hitta egna metoder i sina hem att bearbeta allt de sett och hört.

Vanliga sjukdomar måste vi dock till viss del acceptera. Vi kan lindra, i bland bota och förhopppningsvis förebygga, men de är en del av livet. Men dessa krigets våldtäkter, har inget berättigande, ingen mening, och kan inte under några omständigheter accepteras.

Tystnad är att acceptera.

Alla på avdelningen för våldtagna ville bli fotograferade. Jag tog porträttfoton på alla dessa vackra ansikten. En del av dem strålade livstro och styrka. Andra långt ifrån. Min kropp hävde sig i uppror, över de spontana grimaser av smärta när en av kvinnorna framför mig flyttade på sig till upprätt position, då hon ville att jag skulle ta foto av henne.

Ändå känns det på något sätt förmätet att gråta. Jag har gråtit förut. Jag har vetat om dessa övergrepp länge. Men tårar tar inte slut och varje liv är unikt, även om historierna är relativt lika.