Kvotering är inte positivt

Jag tycker att det är förfärligt med kvotering. Att det behövs. I ett land som Sverige där allt är lagom bra, hanterbart och ok, är de politiska åtgärderna i allmänhet ganska milda. Det är inte direkt så att folk går man ur huse för att demonstrera mot oförätter och missförhållanden.

Vi har som aftonbladets Jan Helin, kokats upp långsamt, så vi har vant oss vid det mesta. Och förändringar gör ju dessutom ofta lite ont i början, så även om det inte är bra som det är, så vet vi i alla fall vad vi har...

Nu är det dock så att frågor som rör förbättringar i mänskliga relationer, inte kommer per automatik. Dessutom är det så att när de väl uppnåtts, måste de upprätthållas – varje dag. Så är det med demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Vad gäller de arbetsrättslagar vi har i Sverige, välfärdslandet, och de vinningar vi gjort på jämställdhetsområdet, har inte kommit ”per automatik”. De har kommit för att våra fädrer och mödrar arbetat hår tohc målmedvetet för att uppnå det här.

Det är alltid lättare i sammanhang där det är tydliga missförhållanden, men arbetet är inte över när missförhållanden blivit mer subtila. Dock är de svårare att komma åt när de är mer subtila. Jämställdhet är en sådan fråga.

Jag använder här gärna Camilla Wagner från Veckans Affärer som sa: Kvotering är ett misslyckande, det är en medicinering. Men likväl behövs det för att komma fram till en lösning på problemet.

Det kommer att göra ont, men i en övergångsperiod, så kan jag inte se någon annan lösning just nu. Det går inte att inte göra ”någon ting”. När det gäller attitydförändringar så sker de inte över en natt. Attitydförändringar är svårt och många kommer att visa sig motvilliga på vägen – och just därför (liberal som jag är ;-)) kan det i vissa skeden vara nödvändigt att tvinga in folk (läs valberedningar och rekryterare) att tänka i vidare cirklar.

Vi kommer att få lite biverkningar på vägen som vi får korrigera efter hand, men vi måste göra något, för sjukdomsskedet är massivt!

Det jag tycker är märkligt är när människor hellre är kvar i sjukdom. Men så ser mänskligheten ut. Någon har forskat fram en siffra på att 70 % av Sveriges befolkning vantrivs på jobbet – men stannar ändå kvar, för man vågar inte ta steget ut och upplever det som att de inte finns möjligheter att ta det steget. Hur många gånger har man inte hört om folk som är fast i förhållanden i uppenbarligen inte trivs i men det är ju tryggt att ha någon? Sjukskrivningsfrågan är ytterligare en sådan fråga. Alla är så vitt jag vet överens om att det gamla systemet inte har fungerat. Ändå blir det ramaskri när någon försöker göra något åt det. Ja det kan vara tufft på vägen innan det landar och innan man upptäcker vad som går att förbättra ytterligare så att inte människor ska falla mellan stolarna – men vi behöver förändring.

Sverige anses vara ett mycket jämställt land. Men vi är inte klara. Sådana här frågor är aldrig klara. Det finns många områden att ta tag i som tex könsspecifik statistik i sjukvården! Men det betyder inte att frågan om styrelsearbete INTE ska tas tag i. Det man ser ska man ta tag i är min uppfattning.

Av någon anledning har man i många sammahang, i många år, bortsett från massa kunskap om kompetens som finns hos andra grupper utanför bolagens sandlådor. På grund av kön, pågrund av nationellbakgrund, eller på grund av något annat. Då finns verktyg för att vidga perspektiven. Jag hoppas att det inte dröjer så många år innan vi kan lägga tillbaka verktyget i verktygslådan!