Lägg ny sida som startsida eller i favoriter! ;-)

Kära Läsare,

Från och med idag kommer jag att lägga mina blogginlägg på en annan sida och jag hoppas innerligt att ni vill följa med mig till:

http://www.kryssastina.se/

Där ligger redan nytt inlägg idag! Och alla andra jag också haft här!

Varmaste hälsningar
Stina

2002 kriminaliserades människohandel i Sverige...

I rummet sitter 25 kvinnor och 3 män. Rubriken för kvällen är ”Människohandel och prostitution”. Det är en klassiker. Mäns våld mot kvinnor är INTE en kvinnofråga. Jag undrar när världen ska förstå det? Kvinnor kan inte ensamma stoppa mäns övergrepp mot kvinnor. Lyckligtvis är det faktiskt bara en liten, liten del av männen omkring oss som ger sig på dessa kvinnor. Men varför - varför ställer sig då inte alla dessa andra män, som inte heller förstår dessa övergrepp, upp och säger ifrån?

Varför säger inte män tydligt ifrån? Varför engagerar sig inte (fler) män för denna fråga som så uppenbart är en mansfråga? Trafficking för sexuella ändamål finns för att det finns en efterfrågan. För att främst män vill köpa sexuella tjänster. Jag väntar på den dagen då det är fler män än kvinnor en sådan här kväll.

Alla unga kvinnor tvingas inte iväg. De lockas av en dröm om ett bättre liv, om ett liv som inte kommer att sluta som deras mammors. Som sliter hårt, som fort blir gamla i fattigdom. Det finns ett moldaviskt uttryck som lyder: ”att komma till ett hem där hustrun inte är slagen är som att komma till ett hem som inte är städat.” Kvinnors rätt i samhället, blir en delfråga till varför kvinnor går in i prostitutionen. Självbilden. Hur samhället värderar dig och hur du då värderar dig själv. Fattigdom gör det lätt att lockas, och sedan finns massvis av metoder för att hålla kvinnorna kvar...

Ulla Lemberg har gjort filmen vi får se. Människoöden i Moldavien. Barnen och de gamla som blir kvar. Föräldrar som inte vet var deras unga döttrar befinner sig. Unga kvinnor som lyckats återvända. Ulla Lemberg är modig. Engagerad. Ulla har ett nytt projekt på gång och det är något av det intressantaste jag hört på länge!

”Don’t look away”. Utgångspunkten i filmen är 5-6 män som arbetar mot dessa övergrepp, och hur det känns att vara man och bevittna de övergrepp som begås av andra män mot dessa kvinnor.

Den ser jag fram emot och jag väntar på ett massivt arbete från män i denna fråga!
En stor uppgift är att ta hand om symptomen. . . Jag sitter till exempel med i nätverket Insamlingsstiftelsen Samverkan mot Trafficking, vars resursteam arbetar för att stötta de människor som blivit utsatta för människohandel. Det kan exempelvis innebära att ordna med boende, arbete, tolk, ledsagning och att vara kontaktperson.

Nätverket arbetar med information också. Och det behövs!

Vi måste ta tag i orsakerna. Framförallt behövs attitydförändringar. Vi behöver ansvarstagande medborgare, och vi behöver män som tar ansvar för den förvrängda definitionen av manlighet som upprätthåller efterfrågan på människohandel för sexuella ändamål.

Jag kan inte låta bli att engagera mig för frågan och ser ingen anledning till att jag inte skulle göra det, men som kvinna upplevs man lätt som militant när man engagerar sig mot mäns våld och övergrepp mot kvinnor. Som Ulla Lemberg sa, har hon flera gånger fått frågan om hon (alls) tycker om män!

Män måste arbeta på definitionen av manlighet och ta tag i de samhällsproblem som till största del uppstår/fortlever pga män.

Jag hoppas vi ses på medborgarplatsen på lördag! Då kan du köpa tulpaner för arbetet mot trafficking!

Att ställa sig upp tillsammans

I lördags var det en demonstration i Bukavu mot krigets horribla våldet mot kvinnorna. Egentligen tycker jag bättre om det franska ordet « marche ». Det låter fredligare och trevligare. I lördags samlades tusentals människor för att vandra tillsammans genom staden och för att be. Det kan i sådana här lägen vara svårt att se något att att göra än att just be.

De har berättat om våldtäkterna och tortyren. Många är de journalister som varit och dokumenterat kriget och dess övergrepp. Många är det politiker och högheter som besökt området.

Men kriget fortsätter.

Bakgrunden till marchen är vad som hände 11 februari i år i Mwenga-området, i skogen mellan marknaden i Bisembe och byn Mulombozi. Det var 8 kvinnor som var på väg hem från marknaden, som blev överfallna av beväpnade, uniformerade män. De släpades längre in i skogen.

Där utsattes de för alla typer av övergrepp. Männen tog ifrån dem allt de hade med sig. De fick ögonen förbundna. De blev våldtagna och torterade, och stympade. Efter det fick fem av dem sina halsar avskurna.

De tre av dem som överlevde, vaknade flera timmar senare upp ur medvetslöshet.

Lördag kväll pratade jag med vänner i Bukavu igen, som lät glada. Marchen hade gått fredligt till, utan att bli stoppad. De hade sjungit tillsammans, de hade känt gemenskap och styrka. De hade bett till Gud, om hjälp och styrka att stoppa kriget.

Och jag delar deras bön, och skickar den vidare. Och hoppas att den fångas upp av MÅNGA!

Jag åker med familjen till regnskogen. Jag hoppas att mina barnbarn också kommer att göra det.

"Kött- och sojaindustrin skövlar Amazonas och förgiftar människor - skriv ett e-brev till de svenska importörerna idag



Ökad produktion av soja och nötkött leder till att regnskog i Amazonas huggs ner och den artrika savannen, cerradon, förstörs.


I Brasiliens regnskog är sojaodling och boskapsuppfödning de två viktigaste orsakerna till avskogningen. Latinamerikagruppernas lanserade nyligen rapporten ”Mera kött och soja, mindre regnskog” tillsammans med SwedWatch och Miljöförbundet Jordens Vänner.



Den fick stor uppmärksamhet i media och visar bl a att våra konsumtionsvanor har ett pris som betalas av andra och bidrar till den globala uppvärmningen. Sedan 1990 har ett område stort som Storbritannien skövlats. Tio procent av sojan som såldes efter skörden 2008/09 hade odlats på nyskövlad mark i brasilianska Amazonas och tre fjärdedelar av den avskogade arealen i Amazonas används idag till boskapsuppfödning.



Sojafälten tränger boskapsskötseln allt djupare in i regnskogen. Samtidigt har besprutningen med bekämpningsmedel på sojaodlingarna tredubblats de senaste tio åren och kemikalier används som i Sverige varit förbjudna i 30 års tid.



Både LRF:s ordförande och Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson sa samma dag som rapporten lanserades att "det här är oacceptabelt".



Vi alla kan vara med i arbetet för att skydda klimatet och regnskogen och stötta de som drabbas i Brasilien. Dels kan vi bidra genom att äta mindre kött. Dels kan vi sätta tryck på de svenska importföretagen Lantmännen, Svenska Foder, North Trade, Annerstedt Flodin AB och Denofa.



» Här kan du skicka ett e-brev till de svenska importörerna.



Tack för ditt engagemang! Tillsamman gör vi skillnad. Vi kommer under året följa upp de svenska importörerna och föra nya samtal med dem.



Vänligen,

Francisco Contreras Ordförande Latinamerikagrupperna"

Tunnelbanan och världens vardagsunder

Fick denna sanna berättelse igår:

"Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007. En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in.

Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?" En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument… HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?"

Ifrågasatt kompetens

Jag läste igår i Svd om Lena Olving. Cool kvinna. Det var en positiv och bra artikel med många bra poänger. Som det här med att folk envisas med att fråga hur det känns att vara kvinna på en sådan här post! Hur många män får den frågan?

Jag kan faktiskt bli lite fnissig när jag ser en hel armé kostymklädda män (ofta i ungefär samma ålder och samma märken på kostymerna) tåga in i ett styrelserum utan något som helst tecken på mångfald i sitt synsätt. Jag skulle gärna vilja fråga dem hur det känns att sitta i ett rum en hel grupp exakt lika dana herrar. Hur kan de garantera olika infallsvinklar och erfarenheter? Len aOlving tar upp fenomenet om hur hon beskrivs som Pippi Långstrump men att ingen man hon känner till blivit beskriven som Bamse. Men så på slutet ramlar hon dit på samma sätt som jag hört så många göra och jag förstår verkligen inte varför!

”Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön”.

Än en gång faller man i ”förringningsträsket”.

Vad gäller personer till styrelseuppdrag VET VI att det finns kompetenta kvinnor. Av historiska och mänskliga skäl använder man dock inte merparten av dessa, efter som man inte ”ser” dem. Kvotering innebär i detta läge att de som sitter i valberedningarna tvingas leta lite bättre. Attitydförändring sker inte över en natt, men detta påtvingade letande kommer att göra att man TVINGAS hitta dem, och under letandets gång kommer man se massa fler kvinnor som i sin tur istället kanske blir aktuella på andra poster i företaget.

Således: de som kvoteras in är INTE mindre kompetenta än de män som redan finns synliga. Snarare är sannolikheten stor att de är mer kompetenta eftersom de synas i alla sömmar, relevanta och o-relevanta sådana!

De enda gånger jag hört om att någon med sämre kompetens kvoterats in är när man kvoterar in killar med sämre betyg på tjejdominerade universitetsutbildningar. Jag har dock aldrig hört att dessa ojar sig och skäms över att de är inkvoterade trots att de presterat dokumenterat sämre.

Det tragiska är att män och kvinnor är baddare på att använda förnedrande argument och retorik, som tar bort själva grund essensen i en politisk åtgärd.

Det är samma knep som används för RUT-avdragen. När man väljer att tala om pigdebatten har man i samma andetag klassat hushållsnära tjänster som förnedrande för den som utför dem. Man spinner på att de så kallade ”rika” som väljer att köpa denna typ av tjänster är onda. Istället för att uppmuntra all företagsamhet, och inse vikten i ett samhälle där vi köper tjänster av varandra, försöker vi få dem som arbetar med detta att skämmas över sitt yrke. Varken pedagogiskt eller framåtsyftande, kreativt eller konstruktivt.

Och det som är mest förbryllande är just att så många människor faller för denna retorik! Att vi accepterar att ta till dessa platta argument!

Jag förstår verkligen inte.

Demokratiarbete här och i världen

I Sverige är det så att de flesta riksdagspartierna har partianknutna organisationer som arbetar med internationella relationer. Jag identifierar mig med anledningen till att organisationer som dessa får statligt stöd för att arbeta med demokratibyggande i andra länder.

För att kort sammanfatta är det så att ”vanliga” organisationer i Sverige som arbetar med utvecklingssamarbete med andra länder, inte får profilera sig politiskt. Detta innebär att de stödjer civilsamhället i demokratibyggande, att stärka de mänskliga rättigheterna och öka levnadsstandarden. Men så snart samarbetsorganisationerna kommer så långt att de börjar driva sina frågor på politisk nivå måste de svenska organisationerna sluta stödja dem och hitta nya samarbetspartners. Detta för att förbli politiskt oberoende. Vilket är helt logiskt.

I detta skede är det dock så att organisationerna står utan partipolitisk vana, utan organisatorisk erfarenhet och är på en språngbräda att driva samma frågor, men på nationell nivå, där de behöver minst lika mycket stöd och coachning som förut.

Det har Sverige löst så fiffigt att man har tillåtit de partianknutna organisationerna att ge just det stödet, att ta över, där de andra organisationerna inte längre får arbeta för att det har blivit för politiskt.

Jag är uppvuxen inom organisations och föreningsvärlden, och väldigt länge hade jag ingen som helst tanke på att kanalisera något av mitt engagemang på partipolitisk nivå. Jag är av den uppfattningen att det mesta här i världen är politiskt. Allt vi gör påverkar samhället, vare sig vi gör aktiva val eller om vi försöker låtsas som om att vi står neutrala. Jag skulle säga att det nämligen inte går att vara neutral. Även att inte agera, även att välja att inte ta ställning är ett ställningstagande, och kommer även det att påverka samhället.

Du röstar varje dag, inte bara var fjärde år. Du röstar varje dag, för eller emot rättvisemärkt, för eller emot ekologiskt på ditt matbord, för eller emot att säga ifrån när någon beter sig illa, för eller emot att hjälpa någon över gatan, osv. Mindre och större saker. Ibland med konsekvenser direkt, ibland med konsekvenser för någon på andra sidan jorden, långt senare, utan att du vet om det.

När jag för några år sedan vikarierade under en kort period på Centerkvinnorna som internationell politisk sekreterare, och arbetade där ungefär som jag brukade, med samma frågor, med samma länder och ungefär på samma sätt som jag annars gör, fick jag upp ögonen för att arbeta inifrån ett politiskt parti.

Jag kände mig hemma i Centerpartiet, för att jag här fann en historia som börjar hos den enskilda människan, i folkrörelsen och i hållbar utveckling, något som förr till stor del var kopplad till jordbruk när fler svenskar var sysselsatta inom den sektorn, men som nu när samhället förändrats i allt större mån också omfattar tätort och storstäder.

Hållbar utveckling och hushållning med befintliga resurser är ord som ofta används när vi talar om stöd till utvecklingsländer, men som i allra högsta grad är av vikt för Sverige, inte bara för vår trovärdighet utan också för vår framtid.

Jag har roligt. Jag har lyckan att få arbeta med frågor som jag brinner för. Jag är övertygad om att vår uppgift som politiker är att skapa ett samhälle där människor har förutsättningarna att ha just roligt, att kunna ägna sig åt det som de är bäst på. Det kan låta som en utopi, men för varje person vi lyckas ge förutsättningarna, har vi lyckats en bit på vägen.

Internationella kvinnodagen

Det är en strålande morgon. Solen skiner, glada SMS från cool kvinnor jag känner börjar trilla in i telefonen och min man har varit uppe på kontoret på fika! Vi satt och bollade politiska frågor. Och vi har jättekul! Och det går bra tror jag!

Det finns forskning som visar att både män och kvinnor har hjärtan och lungor och att hjärnor är jämt fördelade mellan könen.

Ett demokratiskt samhälle bygger på engagerade medborgare. På medborgare som går samman för att skapa ett samhälle vi vill leva i och där vi vill att våra barn växer upp. Eftersom vi lätt blir hemmablinda i dessa sammanhang är det extra viktigt att samla människor med olika erfarenheter och olika referensramar.

Inom vilka frågor jag än arbetar med är jag därför oerhört tacksam för min internationella uppväxt – och för att jag är tjej. Det ger mig erferenheter utanför den heteronorma strukturen av vita medelålders män.

Man gör mindre misstag om man har fler infallsvinklar och inte alla i rummet har läst samma böcker och levet lika liv. Därför är jag dessutom superglad att bo och vara politiskt aktiv i Botkyrka! Med den bredd och erfarenhet vi har, har vi också alla förutsättningar i världen att hitta kreativa lösningar till positiv förändringar som samhället behöver. En vän gav mig ett ordspråk: lika barn kanske leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar.

Och det är nya lekar vi behöver.

Det är viktigt att inte blanda ihop mål och medel. Jämställdhet är inte ett mål utan ett medel! Ett medel för att skapa ett samhälle som ser helheten och tar tillvara möjligheterna.

Jag är för att fira allt som firas kan! Allt firande bidrar till att lyfta olika synvinklar och väcker frågan extra, varje gång det firas. Därför vill jag denna dag grattulera och fira alla mina medmänniskor som vågar leta medarbetare, vänner och styrelseledamöter ”out side the box”!

Val i Irak

Idag är den stora dagen - val i Irak.

Vi har följt vår fantastiska Abir som är i Bagdad sedan ett par veckor och kampanjar med sin far.

Vi håller alla tummar och önskar Irak en positiv demokratisk utveckling och framförallt FRED!!!!

Välkommen Josef

Välkommen allra käraste lille Josef!

Det har varit en ibland (lite för) spännande resa innan du äntligen fick alla papper klara, och äntligen nu är på plats. Ny plats, men ditt hem, med mamma Martina!

Vi är så glada att du är här. Vi är så glada att Martina träffade dig för ett år sedan, och att ni "hittade varandra".

Barn är fantastiskt. Och ibland behöver de få nya föräldrar. Martina är en fantastisk ny förälder! Och du gjorde ett superbra val när du valde henne!

Kvotering är inte positivt

Jag tycker att det är förfärligt med kvotering. Att det behövs. I ett land som Sverige där allt är lagom bra, hanterbart och ok, är de politiska åtgärderna i allmänhet ganska milda. Det är inte direkt så att folk går man ur huse för att demonstrera mot oförätter och missförhållanden.

Vi har som aftonbladets Jan Helin, kokats upp långsamt, så vi har vant oss vid det mesta. Och förändringar gör ju dessutom ofta lite ont i början, så även om det inte är bra som det är, så vet vi i alla fall vad vi har...

Nu är det dock så att frågor som rör förbättringar i mänskliga relationer, inte kommer per automatik. Dessutom är det så att när de väl uppnåtts, måste de upprätthållas – varje dag. Så är det med demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Vad gäller de arbetsrättslagar vi har i Sverige, välfärdslandet, och de vinningar vi gjort på jämställdhetsområdet, har inte kommit ”per automatik”. De har kommit för att våra fädrer och mödrar arbetat hår tohc målmedvetet för att uppnå det här.

Det är alltid lättare i sammanhang där det är tydliga missförhållanden, men arbetet är inte över när missförhållanden blivit mer subtila. Dock är de svårare att komma åt när de är mer subtila. Jämställdhet är en sådan fråga.

Jag använder här gärna Camilla Wagner från Veckans Affärer som sa: Kvotering är ett misslyckande, det är en medicinering. Men likväl behövs det för att komma fram till en lösning på problemet.

Det kommer att göra ont, men i en övergångsperiod, så kan jag inte se någon annan lösning just nu. Det går inte att inte göra ”någon ting”. När det gäller attitydförändringar så sker de inte över en natt. Attitydförändringar är svårt och många kommer att visa sig motvilliga på vägen – och just därför (liberal som jag är ;-)) kan det i vissa skeden vara nödvändigt att tvinga in folk (läs valberedningar och rekryterare) att tänka i vidare cirklar.

Vi kommer att få lite biverkningar på vägen som vi får korrigera efter hand, men vi måste göra något, för sjukdomsskedet är massivt!

Det jag tycker är märkligt är när människor hellre är kvar i sjukdom. Men så ser mänskligheten ut. Någon har forskat fram en siffra på att 70 % av Sveriges befolkning vantrivs på jobbet – men stannar ändå kvar, för man vågar inte ta steget ut och upplever det som att de inte finns möjligheter att ta det steget. Hur många gånger har man inte hört om folk som är fast i förhållanden i uppenbarligen inte trivs i men det är ju tryggt att ha någon? Sjukskrivningsfrågan är ytterligare en sådan fråga. Alla är så vitt jag vet överens om att det gamla systemet inte har fungerat. Ändå blir det ramaskri när någon försöker göra något åt det. Ja det kan vara tufft på vägen innan det landar och innan man upptäcker vad som går att förbättra ytterligare så att inte människor ska falla mellan stolarna – men vi behöver förändring.

Sverige anses vara ett mycket jämställt land. Men vi är inte klara. Sådana här frågor är aldrig klara. Det finns många områden att ta tag i som tex könsspecifik statistik i sjukvården! Men det betyder inte att frågan om styrelsearbete INTE ska tas tag i. Det man ser ska man ta tag i är min uppfattning.

Av någon anledning har man i många sammahang, i många år, bortsett från massa kunskap om kompetens som finns hos andra grupper utanför bolagens sandlådor. På grund av kön, pågrund av nationellbakgrund, eller på grund av något annat. Då finns verktyg för att vidga perspektiven. Jag hoppas att det inte dröjer så många år innan vi kan lägga tillbaka verktyget i verktygslådan!

Aggressioner, kvotering och kompetens

Jag har varit på ett nytt seminarium på Timbro. Denna gång om kvotering med anledning av en rapport som Li Jansson skrivit, Kvotering – inte bara en kosmetisk reform.

Jag satt och lyssnade på Lis slutsatser och undrade när hon skulle nyansera och analysera argumenten. Men det kom aldrig. Hennes presentation var hennes totala analys och jag började känna mig ytterst obekväm av plattheten, samhällsnormen med dess tunga myt-täcke, som bäddar in människor i en kvävande bomull, så att vi slipper ställa oss upp och ta tag i uppenbara samhällsproblem.

På väg från seminariet beslöt jag att jag får skriva idag trots att det blir i affekt. Men att jag redan nu annonserar att jag kommer att skriva igen, i morgon och då lägga band på mig och säga sakligt vad jag menar. Bakvänt kanske många skulle säga... men ack! Jag känner mig upprörd. Ytterst upprörd, och kanske i morgon något lugnare ... hoppas jag.Tack Gode Gud för Camilla Wagner från Veckans affärer, som räddade morgonen intellektuellt.

För er som inte vill ha min personliga frustration föreslår jag vänta till i morgon, att läsa om min inställning till kvotering.

....paus....

JAG BLIR GALEN! Jag kan inte skratta, men vet inte om det känns direkt korrekt att gråta heller. Idag väljer jag att skrika. Vilket innebar att jag rusade in på Peter Örns kontor och använde många fler svordommar än han sammanlagt hört mig säga under hela vår bekantskap.

Jag gjorde det för att jag vet att han förstår vad jag försöker säga, även i affekt då jag förstår att jag kan bli onyanserad.

Min frustration ligger i hur tillsynes kloka människor använder argument som är helt horribla. Argument som i min mening, utan någon som helst ansträngning bara är att vända upp och ner på. Och att andra också tillsynes kloka människor nickar med! Utan att ifrågasätta.

Till största del handlar debatten om kompetens. Kvinnor som argumenterar MOT kvotering använder sig flitigt av detta och menar att det skulle vara kränkande att kvoteras in för att man är kvinna istället för att väljas in på grund av sin kompetens.

Dessa människor menar att vi i dagsläget väljer in till styrelser och VD-poster enbart på kompetens. DET är för mig oerhört kränkande! Med tanke på den skeva fördelningen i styrelser och på VD-poster måste de då mena att kvinnor över lag inte är lika kompetenta som män. Detta argument tvingar fram militanta åsikter FÖR kvotering, som definitivt inte heller är hela sanningen. Men om folk inte kommit längre än så i sina argument, måste de banne mig tvingas till att vidga sina vyer!

Att valberedningar söker personer i sina egna nätverk är inget konstigt eller nytt under solen. En kvotering skulle således innebära att valberedningen måste anstränga sig lite extra. Inte heller det något märkvärdigt. Att leta utanför sina nätverk betyder inte att man måste leta bland mindre kompetenta personer – snarare tvärt om, öppnas dörren för att hitta massa kompetenta personer man kanske inte visste fanns! Sannolikheten att öka styrelsens kompetens om man tvingas söka utanför ”the box” är ju uppenbar!

Åter i morgon....Förhoppningsvis återanpassad till den samhälleliga normen av en leende ung kvinna, som ska ta för sig men inte vara för kaxig, ska prata men inte vara en kacklande höna, vara tydlig men inte rigid, ska vara aktiv men inte högljudd, ska vilja göra karriär men inte trampa någon på tårna... ska acceptera att ständigt bli ifrågasatt och bli förpassad till att få välja färg och form istället för intellektuellt innehåll - men abslut inte bli bitter!

Islam, SD och redaktörernas val

Jag skulle vilja säga att frågan är tämligen ointressant. Men förra veckan gick jag ändå på Timbros seminarium om SD och redaktörernas val. Aftonbladets chefsredaktör, Jan Helin gjorde bra ifrån sig. Jag tycker att det är väldigt skönt med människor som faktiskt står för vad de gör och har en tanke bakom det.

Han beskrev det bra, att man fram till valet 2006 mest pratade om SD folket som om man pratade om militanta veganer. En liten klick fanatiker som hittar på bus....

Men så har de tagit plats i kommunerna och siktar på att komma in i riksdagen. Problemet som jag ser det är att Sverige är så otroligt ovan vid verkliga politiska kontroverser. Många politiker skulle säkert inte hålla med mig, utan vill peka på de stora skillnaderna mellan blocken – och visst finns markanta skillnader (jag har valt block!) men om sanningen ska fram så känns de flesta debatter rätt platta i internationellt sken. Som en högt uppsatt diplomat från ett annat land, uttryckte det när han beskrev för oss hur han uppfattade svensk blockpolitik: ”lite skatt hit, lite skatt dit”!

I ett sådant politiskt klimat känns det rent chockerande för både reportrar och politiker att behöva prata med och om några som de flesta nyktra svenskar anser vara helt galna, inskränkta och korttänkta människor. SD är rasister med mycket bristfälliga analyser om islams påverkan på samhället. Punkt.

Aftonbladet beslöt i höstas att inte publicera SDs annonser men tänker inte tysta deras åsikter. Jimmy Åkesson fick därför skriva den beryktade artikeln. Och som Jan Helin kommenterade, vittande reaktionerna på att många människor uppenbarligen inte vet vad SD faktiskt står för.

SDs egen propaganda visar blonda små barn och gamlingar som kramas, ulliga små får på grönbete och annat = om ni röstar på oss kommer allt att bli som förr. SD är inget vanligt missnöjesparti. Ledande SD-politiker härstammar från andra svenska nazistgrupperingar. De är retoriskt skickliga, med populistisk retorik,och arbetar aktivit på att gömma och tvätta bort värdegrunden de bygger sitt parti på. Istället för detaljerna i programmet uttryckte de i höstas att deras partiprogram innehåller helt och hållet samma innehåll som Astrid Lindgrens böcker ... Det är enkelt och symboliskt, fram med glada barn, ängar och grindar att hoppa över.

Jan Helin fastslog att om de talar om vad de faktiskt står för så är det hets mot folkgrupp. Därför tar han inte emot deras ulliga små får på ängarna (som det uppenbarligen finns människor som nappar på) utan vill tydliggöra just deras värdegrund. SD har svårt att få riktigt foilk att engagera sig för dem, eftersom de vet att många andra tycker uppriktigt illa om. Det kostar förmycket socialt.

Än viktigare att man är tydlig om rasistiska stämningar och säger ifrån. Om man väljer deras annonser men inte skriver deras artiklar visar man således de små lammen på ängen, men publicerar inte att SD är mot islam. ”Vi ser att det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget – är muslimerna.”

Jan Helin avslutar med kommentaren: ”För fyra år sedan hade man nog blivit utskälld om man tagit in en annons, nu blir man det för att man INTE tar in den, vad har hänt? Om man lägger en grodan i kokande vatten hoppar den kvickt ur. Om man lägger den i kallt vatten och låter det koka upp långsamt ligger den kvar och dör”.

Man måste säga ifrån. Man måste våga stå upp för det som känns rätt i maggropen. Vi kan inte acceptera att långsamt vänja oss vid galenskap.

Frihet under ansvar. Vi har alla MYCKET stort ansvar!