Stina Berge

Lägg ny sida som startsida eller i favoriter! ;-)

2010-03-18T11:30:00.004+01:00

Kära Läsare,

Från och med idag kommer jag att lägga mina blogginlägg på en annan sida och jag hoppas innerligt att ni vill följa med mig till:

http://www.kryssastina.se/

Där ligger redan nytt inlägg idag! Och alla andra jag också haft här!

Varmaste hälsningar
Stina

2002 kriminaliserades människohandel i Sverige...

2010-03-16T19:51:00.002+01:00

I rummet sitter 25 kvinnor och 3 män. Rubriken för kvällen är ”Människohandel och prostitution”. Det är en klassiker. Mäns våld mot kvinnor är INTE en kvinnofråga. Jag undrar när världen ska förstå det? Kvinnor kan inte ensamma stoppa mäns övergrepp mot kvinnor. Lyckligtvis är det faktiskt bara en liten, liten del av männen omkring oss som ger sig på dessa kvinnor. Men varför - varför ställer sig då inte alla dessa andra män, som inte heller förstår dessa övergrepp, upp och säger ifrån?

Varför säger inte män tydligt ifrån? Varför engagerar sig inte (fler) män för denna fråga som så uppenbart är en mansfråga? Trafficking för sexuella ändamål finns för att det finns en efterfrågan. För att främst män vill köpa sexuella tjänster. Jag väntar på den dagen då det är fler män än kvinnor en sådan här kväll.

Alla unga kvinnor tvingas inte iväg. De lockas av en dröm om ett bättre liv, om ett liv som inte kommer att sluta som deras mammors. Som sliter hårt, som fort blir gamla i fattigdom. Det finns ett moldaviskt uttryck som lyder: ”att komma till ett hem där hustrun inte är slagen är som att komma till ett hem som inte är städat.” Kvinnors rätt i samhället, blir en delfråga till varför kvinnor går in i prostitutionen. Självbilden. Hur samhället värderar dig och hur du då värderar dig själv. Fattigdom gör det lätt att lockas, och sedan finns massvis av metoder för att hålla kvinnorna kvar...

Ulla Lemberg har gjort filmen vi får se. Människoöden i Moldavien. Barnen och de gamla som blir kvar. Föräldrar som inte vet var deras unga döttrar befinner sig. Unga kvinnor som lyckats återvända. Ulla Lemberg är modig. Engagerad. Ulla har ett nytt projekt på gång och det är något av det intressantaste jag hört på länge!

”Don’t look away”. Utgångspunkten i filmen är 5-6 män som arbetar mot dessa övergrepp, och hur det känns att vara man och bevittna de övergrepp som begås av andra män mot dessa kvinnor.

Den ser jag fram emot och jag väntar på ett massivt arbete från män i denna fråga!
En stor uppgift är att ta hand om symptomen. . . Jag sitter till exempel med i nätverket Insamlingsstiftelsen Samverkan mot Trafficking, vars resursteam arbetar för att stötta de människor som blivit utsatta för människohandel. Det kan exempelvis innebära att ordna med boende, arbete, tolk, ledsagning och att vara kontaktperson.

Nätverket arbetar med information också. Och det behövs!

Vi måste ta tag i orsakerna. Framförallt behövs attitydförändringar. Vi behöver ansvarstagande medborgare, och vi behöver män som tar ansvar för den förvrängda definitionen av manlighet som upprätthåller efterfrågan på människohandel för sexuella ändamål.

Jag kan inte låta bli att engagera mig för frågan och ser ingen anledning till att jag inte skulle göra det, men som kvinna upplevs man lätt som militant när man engagerar sig mot mäns våld och övergrepp mot kvinnor. Som Ulla Lemberg sa, har hon flera gånger fått frågan om hon (alls) tycker om män!

Män måste arbeta på definitionen av manlighet och ta tag i de samhällsproblem som till största del uppstår/fortlever pga män.

Jag hoppas vi ses på medborgarplatsen på lördag! Då kan du köpa tulpaner för arbetet mot trafficking!

Att ställa sig upp tillsammans

2010-03-15T09:52:00.001+01:00

I lördags var det en demonstration i Bukavu mot krigets horribla våldet mot kvinnorna. Egentligen tycker jag bättre om det franska ordet « marche ». Det låter fredligare och trevligare. I lördags samlades tusentals människor för att vandra tillsammans genom staden och för att be. Det kan i sådana här lägen vara svårt att se något att att göra än att just be.

De har berättat om våldtäkterna och tortyren. Många är de journalister som varit och dokumenterat kriget och dess övergrepp. Många är det politiker och högheter som besökt området.

Men kriget fortsätter.

Bakgrunden till marchen är vad som hände 11 februari i år i Mwenga-området, i skogen mellan marknaden i Bisembe och byn Mulombozi. Det var 8 kvinnor som var på väg hem från marknaden, som blev överfallna av beväpnade, uniformerade män. De släpades längre in i skogen.

Där utsattes de för alla typer av övergrepp. Männen tog ifrån dem allt de hade med sig. De fick ögonen förbundna. De blev våldtagna och torterade, och stympade. Efter det fick fem av dem sina halsar avskurna.

De tre av dem som överlevde, vaknade flera timmar senare upp ur medvetslöshet.

Lördag kväll pratade jag med vänner i Bukavu igen, som lät glada. Marchen hade gått fredligt till, utan att bli stoppad. De hade sjungit tillsammans, de hade känt gemenskap och styrka. De hade bett till Gud, om hjälp och styrka att stoppa kriget.

Och jag delar deras bön, och skickar den vidare. Och hoppas att den fångas upp av MÅNGA!

Jag åker med familjen till regnskogen. Jag hoppas att mina barnbarn också kommer att göra det.

2010-03-12T10:43:00.005+01:00

"Kött- och sojaindustrin skövlar Amazonas och förgiftar människor - skriv ett e-brev till de svenska importörerna idag

Ökad produktion av soja och nötkött leder till att regnskog i Amazonas huggs ner och den artrika savannen, cerradon, förstörs.

I Brasiliens regnskog är sojaodling och boskapsuppfödning de två viktigaste orsakerna till avskogningen. Latinamerikagruppernas lanserade nyligen rapporten ”Mera kött och soja, mindre regnskog” tillsammans med SwedWatch och Miljöförbundet Jordens Vänner.

Den fick stor uppmärksamhet i media och visar bl a att våra konsumtionsvanor har ett pris som betalas av andra och bidrar till den globala uppvärmningen. Sedan 1990 har ett område stort som Storbritannien skövlats. Tio procent av sojan som såldes efter skörden 2008/09 hade odlats på nyskövlad mark i brasilianska Amazonas och tre fjärdedelar av den avskogade arealen i Amazonas används idag till boskapsuppfödning.

Sojafälten tränger boskapsskötseln allt djupare in i regnskogen. Samtidigt har besprutningen med bekämpningsmedel på sojaodlingarna tredubblats de senaste tio åren och kemikalier används som i Sverige varit förbjudna i 30 års tid.

Både LRF:s ordförande och Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson sa samma dag som rapporten lanserades att "det här är oacceptabelt".

Vi alla kan vara med i arbetet för att skydda klimatet och regnskogen och stötta de som drabbas i Brasilien. Dels kan vi bidra genom att äta mindre kött. Dels kan vi sätta tryck på de svenska importföretagen Lantmännen, Svenska Foder, North Trade, Annerstedt Flodin AB och Denofa.

» Här kan du skicka ett e-brev till de svenska importörerna.

Tack för ditt engagemang! Tillsamman gör vi skillnad. Vi kommer under året följa upp de svenska importörerna och föra nya samtal med dem.

Vänligen,

Francisco Contreras Ordförande Latinamerikagrupperna"

Tunnelbanan och världens vardagsunder

2010-03-11T09:10:00.002+01:00

Fick denna sanna berättelse igår:

"Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007. En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in.

Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?" En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument… HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?"

Ifrågasatt kompetens

2010-03-10T09:20:00.001+01:00

Jag läste igår i Svd om Lena Olving. Cool kvinna. Det var en positiv och bra artikel med många bra poänger. Som det här med att folk envisas med att fråga hur det känns att vara kvinna på en sådan här post! Hur många män får den frågan?

Jag kan faktiskt bli lite fnissig när jag ser en hel armé kostymklädda män (ofta i ungefär samma ålder och samma märken på kostymerna) tåga in i ett styrelserum utan något som helst tecken på mångfald i sitt synsätt. Jag skulle gärna vilja fråga dem hur det känns att sitta i ett rum en hel grupp exakt lika dana herrar. Hur kan de garantera olika infallsvinklar och erfarenheter? Len aOlving tar upp fenomenet om hur hon beskrivs som Pippi Långstrump men att ingen man hon känner till blivit beskriven som Bamse. Men så på slutet ramlar hon dit på samma sätt som jag hört så många göra och jag förstår verkligen inte varför!

”Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön”.

Än en gång faller man i ”förringningsträsket”.

Vad gäller personer till styrelseuppdrag VET VI att det finns kompetenta kvinnor. Av historiska och mänskliga skäl använder man dock inte merparten av dessa, efter som man inte ”ser” dem. Kvotering innebär i detta läge att de som sitter i valberedningarna tvingas leta lite bättre. Attitydförändring sker inte över en natt, men detta påtvingade letande kommer att göra att man TVINGAS hitta dem, och under letandets gång kommer man se massa fler kvinnor som i sin tur istället kanske blir aktuella på andra poster i företaget.

Således: de som kvoteras in är INTE mindre kompetenta än de män som redan finns synliga. Snarare är sannolikheten stor att de är mer kompetenta eftersom de synas i alla sömmar, relevanta och o-relevanta sådana!

De enda gånger jag hört om att någon med sämre kompetens kvoterats in är när man kvoterar in killar med sämre betyg på tjejdominerade universitetsutbildningar. Jag har dock aldrig hört att dessa ojar sig och skäms över att de är inkvoterade trots att de presterat dokumenterat sämre.

Det tragiska är att män och kvinnor är baddare på att använda förnedrande argument och retorik, som tar bort själva grund essensen i en politisk åtgärd.

Det är samma knep som används för RUT-avdragen. När man väljer att tala om pigdebatten har man i samma andetag klassat hushållsnära tjänster som förnedrande för den som utför dem. Man spinner på att de så kallade ”rika” som väljer att köpa denna typ av tjänster är onda. Istället för att uppmuntra all företagsamhet, och inse vikten i ett samhälle där vi köper tjänster av varandra, försöker vi få dem som arbetar med detta att skämmas över sitt yrke. Varken pedagogiskt eller framåtsyftande, kreativt eller konstruktivt.

Och det som är mest förbryllande är just att så många människor faller för denna retorik! Att vi accepterar att ta till dessa platta argument!

Jag förstår verkligen inte.

Demokratiarbete här och i världen

2010-03-09T09:38:00.001+01:00

I Sverige är det så att de flesta riksdagspartierna har partianknutna organisationer som arbetar med internationella relationer. Jag identifierar mig med anledningen till att organisationer som dessa får statligt stöd för att arbeta med demokratibyggande i andra länder.

För att kort sammanfatta är det så att ”vanliga” organisationer i Sverige som arbetar med utvecklingssamarbete med andra länder, inte får profilera sig politiskt. Detta innebär att de stödjer civilsamhället i demokratibyggande, att stärka de mänskliga rättigheterna och öka levnadsstandarden. Men så snart samarbetsorganisationerna kommer så långt att de börjar driva sina frågor på politisk nivå måste de svenska organisationerna sluta stödja dem och hitta nya samarbetspartners. Detta för att förbli politiskt oberoende. Vilket är helt logiskt.

I detta skede är det dock så att organisationerna står utan partipolitisk vana, utan organisatorisk erfarenhet och är på en språngbräda att driva samma frågor, men på nationell nivå, där de behöver minst lika mycket stöd och coachning som förut.

Det har Sverige löst så fiffigt att man har tillåtit de partianknutna organisationerna att ge just det stödet, att ta över, där de andra organisationerna inte längre får arbeta för att det har blivit för politiskt.

Jag är uppvuxen inom organisations och föreningsvärlden, och väldigt länge hade jag ingen som helst tanke på att kanalisera något av mitt engagemang på partipolitisk nivå. Jag är av den uppfattningen att det mesta här i världen är politiskt. Allt vi gör påverkar samhället, vare sig vi gör aktiva val eller om vi försöker låtsas som om att vi står neutrala. Jag skulle säga att det nämligen inte går att vara neutral. Även att inte agera, även att välja att inte ta ställning är ett ställningstagande, och kommer även det att påverka samhället.

Du röstar varje dag, inte bara var fjärde år. Du röstar varje dag, för eller emot rättvisemärkt, för eller emot ekologiskt på ditt matbord, för eller emot att säga ifrån när någon beter sig illa, för eller emot att hjälpa någon över gatan, osv. Mindre och större saker. Ibland med konsekvenser direkt, ibland med konsekvenser för någon på andra sidan jorden, långt senare, utan att du vet om det.

När jag för några år sedan vikarierade under en kort period på Centerkvinnorna som internationell politisk sekreterare, och arbetade där ungefär som jag brukade, med samma frågor, med samma länder och ungefär på samma sätt som jag annars gör, fick jag upp ögonen för att arbeta inifrån ett politiskt parti.

Jag kände mig hemma i Centerpartiet, för att jag här fann en historia som börjar hos den enskilda människan, i folkrörelsen och i hållbar utveckling, något som förr till stor del var kopplad till jordbruk när fler svenskar var sysselsatta inom den sektorn, men som nu när samhället förändrats i allt större mån också omfattar tätort och storstäder.

Hållbar utveckling och hushållning med befintliga resurser är ord som ofta används när vi talar om stöd till utvecklingsländer, men som i allra högsta grad är av vikt för Sverige, inte bara för vår trovärdighet utan också för vår framtid.

Jag har roligt. Jag har lyckan att få arbeta med frågor som jag brinner för. Jag är övertygad om att vår uppgift som politiker är att skapa ett samhälle där människor har förutsättningarna att ha just roligt, att kunna ägna sig åt det som de är bäst på. Det kan låta som en utopi, men för varje person vi lyckas ge förutsättningarna, har vi lyckats en bit på vägen.

Internationella kvinnodagen

2010-03-08T10:41:00.002+01:00

Det är en strålande morgon. Solen skiner, glada SMS från cool kvinnor jag känner börjar trilla in i telefonen och min man har varit uppe på kontoret på fika! Vi satt och bollade politiska frågor. Och vi har jättekul! Och det går bra tror jag!

Det finns forskning som visar att både män och kvinnor har hjärtan och lungor och att hjärnor är jämt fördelade mellan könen.

Ett demokratiskt samhälle bygger på engagerade medborgare. På medborgare som går samman för att skapa ett samhälle vi vill leva i och där vi vill att våra barn växer upp. Eftersom vi lätt blir hemmablinda i dessa sammanhang är det extra viktigt att samla människor med olika erfarenheter och olika referensramar.

Inom vilka frågor jag än arbetar med är jag därför oerhört tacksam för min internationella uppväxt – och för att jag är tjej. Det ger mig erferenheter utanför den heteronorma strukturen av vita medelålders män.

Man gör mindre misstag om man har fler infallsvinklar och inte alla i rummet har läst samma böcker och levet lika liv. Därför är jag dessutom superglad att bo och vara politiskt aktiv i Botkyrka! Med den bredd och erfarenhet vi har, har vi också alla förutsättningar i världen att hitta kreativa lösningar till positiv förändringar som samhället behöver. En vän gav mig ett ordspråk: lika barn kanske leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar.

Och det är nya lekar vi behöver.

Det är viktigt att inte blanda ihop mål och medel. Jämställdhet är inte ett mål utan ett medel! Ett medel för att skapa ett samhälle som ser helheten och tar tillvara möjligheterna.

Jag är för att fira allt som firas kan! Allt firande bidrar till att lyfta olika synvinklar och väcker frågan extra, varje gång det firas. Därför vill jag denna dag grattulera och fira alla mina medmänniskor som vågar leta medarbetare, vänner och styrelseledamöter ”out side the box”!

Val i Irak

2010-03-07T10:57:00.003+01:00

Idag är den stora dagen - val i Irak.

Vi har följt vår fantastiska Abir som är i Bagdad sedan ett par veckor och kampanjar med sin far.

Vi håller alla tummar och önskar Irak en positiv demokratisk utveckling och framförallt FRED!!!!

Välkommen Josef

2010-03-06T08:12:00.004+01:00

Välkommen allra käraste lille Josef!

Det har varit en ibland (lite för) spännande resa innan du äntligen fick alla papper klara, och äntligen nu är på plats. Ny plats, men ditt hem, med mamma Martina!

Vi är så glada att du är här. Vi är så glada att Martina träffade dig för ett år sedan, och att ni "hittade varandra".

Barn är fantastiskt. Och ibland behöver de få nya föräldrar. Martina är en fantastisk ny förälder! Och du gjorde ett superbra val när du valde henne!

Kvotering är inte positivt

2010-03-04T10:05:00.001+01:00

Jag tycker att det är förfärligt med kvotering. Att det behövs. I ett land som Sverige där allt är lagom bra, hanterbart och ok, är de politiska åtgärderna i allmänhet ganska milda. Det är inte direkt så att folk går man ur huse för att demonstrera mot oförätter och missförhållanden.

Vi har som aftonbladets Jan Helin, kokats upp långsamt, så vi har vant oss vid det mesta. Och förändringar gör ju dessutom ofta lite ont i början, så även om det inte är bra som det är, så vet vi i alla fall vad vi har...

Nu är det dock så att frågor som rör förbättringar i mänskliga relationer, inte kommer per automatik. Dessutom är det så att när de väl uppnåtts, måste de upprätthållas – varje dag. Så är det med demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Vad gäller de arbetsrättslagar vi har i Sverige, välfärdslandet, och de vinningar vi gjort på jämställdhetsområdet, har inte kommit ”per automatik”. De har kommit för att våra fädrer och mödrar arbetat hår tohc målmedvetet för att uppnå det här.

Det är alltid lättare i sammanhang där det är tydliga missförhållanden, men arbetet är inte över när missförhållanden blivit mer subtila. Dock är de svårare att komma åt när de är mer subtila. Jämställdhet är en sådan fråga.

Jag använder här gärna Camilla Wagner från Veckans Affärer som sa: Kvotering är ett misslyckande, det är en medicinering. Men likväl behövs det för att komma fram till en lösning på problemet.

Det kommer att göra ont, men i en övergångsperiod, så kan jag inte se någon annan lösning just nu. Det går inte att inte göra ”någon ting”. När det gäller attitydförändringar så sker de inte över en natt. Attitydförändringar är svårt och många kommer att visa sig motvilliga på vägen – och just därför (liberal som jag är ;-)) kan det i vissa skeden vara nödvändigt att tvinga in folk (läs valberedningar och rekryterare) att tänka i vidare cirklar.

Vi kommer att få lite biverkningar på vägen som vi får korrigera efter hand, men vi måste göra något, för sjukdomsskedet är massivt!

Det jag tycker är märkligt är när människor hellre är kvar i sjukdom. Men så ser mänskligheten ut. Någon har forskat fram en siffra på att 70 % av Sveriges befolkning vantrivs på jobbet – men stannar ändå kvar, för man vågar inte ta steget ut och upplever det som att de inte finns möjligheter att ta det steget. Hur många gånger har man inte hört om folk som är fast i förhållanden i uppenbarligen inte trivs i men det är ju tryggt att ha någon? Sjukskrivningsfrågan är ytterligare en sådan fråga. Alla är så vitt jag vet överens om att det gamla systemet inte har fungerat. Ändå blir det ramaskri när någon försöker göra något åt det. Ja det kan vara tufft på vägen innan det landar och innan man upptäcker vad som går att förbättra ytterligare så att inte människor ska falla mellan stolarna – men vi behöver förändring.

Sverige anses vara ett mycket jämställt land. Men vi är inte klara. Sådana här frågor är aldrig klara. Det finns många områden att ta tag i som tex könsspecifik statistik i sjukvården! Men det betyder inte att frågan om styrelsearbete INTE ska tas tag i. Det man ser ska man ta tag i är min uppfattning.

Av någon anledning har man i många sammahang, i många år, bortsett från massa kunskap om kompetens som finns hos andra grupper utanför bolagens sandlådor. På grund av kön, pågrund av nationellbakgrund, eller på grund av något annat. Då finns verktyg för att vidga perspektiven. Jag hoppas att det inte dröjer så många år innan vi kan lägga tillbaka verktyget i verktygslådan!

Aggressioner, kvotering och kompetens

2010-03-03T11:33:00.003+01:00

Jag har varit på ett nytt seminarium på Timbro. Denna gång om kvotering med anledning av en rapport som Li Jansson skrivit, Kvotering – inte bara en kosmetisk reform.

Jag satt och lyssnade på Lis slutsatser och undrade när hon skulle nyansera och analysera argumenten. Men det kom aldrig. Hennes presentation var hennes totala analys och jag började känna mig ytterst obekväm av plattheten, samhällsnormen med dess tunga myt-täcke, som bäddar in människor i en kvävande bomull, så att vi slipper ställa oss upp och ta tag i uppenbara samhällsproblem.

På väg från seminariet beslöt jag att jag får skriva idag trots att det blir i affekt. Men att jag redan nu annonserar att jag kommer att skriva igen, i morgon och då lägga band på mig och säga sakligt vad jag menar. Bakvänt kanske många skulle säga... men ack! Jag känner mig upprörd. Ytterst upprörd, och kanske i morgon något lugnare ... hoppas jag.Tack Gode Gud för Camilla Wagner från Veckans affärer, som räddade morgonen intellektuellt.

För er som inte vill ha min personliga frustration föreslår jag vänta till i morgon, att läsa om min inställning till kvotering.

....paus....

JAG BLIR GALEN! Jag kan inte skratta, men vet inte om det känns direkt korrekt att gråta heller. Idag väljer jag att skrika. Vilket innebar att jag rusade in på Peter Örns kontor och använde många fler svordommar än han sammanlagt hört mig säga under hela vår bekantskap.

Jag gjorde det för att jag vet att han förstår vad jag försöker säga, även i affekt då jag förstår att jag kan bli onyanserad.

Min frustration ligger i hur tillsynes kloka människor använder argument som är helt horribla. Argument som i min mening, utan någon som helst ansträngning bara är att vända upp och ner på. Och att andra också tillsynes kloka människor nickar med! Utan att ifrågasätta.

Till största del handlar debatten om kompetens. Kvinnor som argumenterar MOT kvotering använder sig flitigt av detta och menar att det skulle vara kränkande att kvoteras in för att man är kvinna istället för att väljas in på grund av sin kompetens.

Dessa människor menar att vi i dagsläget väljer in till styrelser och VD-poster enbart på kompetens. DET är för mig oerhört kränkande! Med tanke på den skeva fördelningen i styrelser och på VD-poster måste de då mena att kvinnor över lag inte är lika kompetenta som män. Detta argument tvingar fram militanta åsikter FÖR kvotering, som definitivt inte heller är hela sanningen. Men om folk inte kommit längre än så i sina argument, måste de banne mig tvingas till att vidga sina vyer!

Att valberedningar söker personer i sina egna nätverk är inget konstigt eller nytt under solen. En kvotering skulle således innebära att valberedningen måste anstränga sig lite extra. Inte heller det något märkvärdigt. Att leta utanför sina nätverk betyder inte att man måste leta bland mindre kompetenta personer – snarare tvärt om, öppnas dörren för att hitta massa kompetenta personer man kanske inte visste fanns! Sannolikheten att öka styrelsens kompetens om man tvingas söka utanför ”the box” är ju uppenbar!

Åter i morgon....Förhoppningsvis återanpassad till den samhälleliga normen av en leende ung kvinna, som ska ta för sig men inte vara för kaxig, ska prata men inte vara en kacklande höna, vara tydlig men inte rigid, ska vara aktiv men inte högljudd, ska vilja göra karriär men inte trampa någon på tårna... ska acceptera att ständigt bli ifrågasatt och bli förpassad till att få välja färg och form istället för intellektuellt innehåll - men abslut inte bli bitter!

Islam, SD och redaktörernas val

2010-03-01T14:30:00.002+01:00

Jag skulle vilja säga att frågan är tämligen ointressant. Men förra veckan gick jag ändå på Timbros seminarium om SD och redaktörernas val. Aftonbladets chefsredaktör, Jan Helin gjorde bra ifrån sig. Jag tycker att det är väldigt skönt med människor som faktiskt står för vad de gör och har en tanke bakom det.

Han beskrev det bra, att man fram till valet 2006 mest pratade om SD folket som om man pratade om militanta veganer. En liten klick fanatiker som hittar på bus....

Men så har de tagit plats i kommunerna och siktar på att komma in i riksdagen. Problemet som jag ser det är att Sverige är så otroligt ovan vid verkliga politiska kontroverser. Många politiker skulle säkert inte hålla med mig, utan vill peka på de stora skillnaderna mellan blocken – och visst finns markanta skillnader (jag har valt block!) men om sanningen ska fram så känns de flesta debatter rätt platta i internationellt sken. Som en högt uppsatt diplomat från ett annat land, uttryckte det när han beskrev för oss hur han uppfattade svensk blockpolitik: ”lite skatt hit, lite skatt dit”!

I ett sådant politiskt klimat känns det rent chockerande för både reportrar och politiker att behöva prata med och om några som de flesta nyktra svenskar anser vara helt galna, inskränkta och korttänkta människor. SD är rasister med mycket bristfälliga analyser om islams påverkan på samhället. Punkt.

Aftonbladet beslöt i höstas att inte publicera SDs annonser men tänker inte tysta deras åsikter. Jimmy Åkesson fick därför skriva den beryktade artikeln. Och som Jan Helin kommenterade, vittande reaktionerna på att många människor uppenbarligen inte vet vad SD faktiskt står för.

SDs egen propaganda visar blonda små barn och gamlingar som kramas, ulliga små får på grönbete och annat = om ni röstar på oss kommer allt att bli som förr. SD är inget vanligt missnöjesparti. Ledande SD-politiker härstammar från andra svenska nazistgrupperingar. De är retoriskt skickliga, med populistisk retorik,och arbetar aktivit på att gömma och tvätta bort värdegrunden de bygger sitt parti på. Istället för detaljerna i programmet uttryckte de i höstas att deras partiprogram innehåller helt och hållet samma innehåll som Astrid Lindgrens böcker ... Det är enkelt och symboliskt, fram med glada barn, ängar och grindar att hoppa över.

Jan Helin fastslog att om de talar om vad de faktiskt står för så är det hets mot folkgrupp. Därför tar han inte emot deras ulliga små får på ängarna (som det uppenbarligen finns människor som nappar på) utan vill tydliggöra just deras värdegrund. SD har svårt att få riktigt foilk att engagera sig för dem, eftersom de vet att många andra tycker uppriktigt illa om. Det kostar förmycket socialt.

Än viktigare att man är tydlig om rasistiska stämningar och säger ifrån. Om man väljer deras annonser men inte skriver deras artiklar visar man således de små lammen på ängen, men publicerar inte att SD är mot islam. ”Vi ser att det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget – är muslimerna.”

Jan Helin avslutar med kommentaren: ”För fyra år sedan hade man nog blivit utskälld om man tagit in en annons, nu blir man det för att man INTE tar in den, vad har hänt? Om man lägger en grodan i kokande vatten hoppar den kvickt ur. Om man lägger den i kallt vatten och låter det koka upp långsamt ligger den kvar och dör”.

Man måste säga ifrån. Man måste våga stå upp för det som känns rätt i maggropen. Vi kan inte acceptera att långsamt vänja oss vid galenskap.

Frihet under ansvar. Vi har alla MYCKET stort ansvar!

Världen är farlig

2010-02-26T08:32:00.000+01:00

”Världen är alldeles för farlig att leva i

– inte på grund av de människor som gör det onda,

men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det”.

Albert Einstein

Mona Sahlin och kvinnornas krig

2010-02-25T09:45:00.003+01:00

När jag stod och väntade vid väskbandet på Arlanda, tog jag en av kvällsposttidningarna som låg gratis till resenärernas förfogande.

På första sidan var ett stort uppslag på dagens viktigaste nyhet. I tidningen fanns inte mindre än fyra texter med bilder om detta fokusämne – Mona Sahlins nya handväska.

Jag kom från ett krigets Kongo, hade stålsatt mig för att inte drunkna i känslan av hjälplöshet och att inte kunna göra tillräckligt för världen.

Jag kom från människor som bönfaller världen att höra dem, och hjälpa dem att inte bara ta hand om symptomen utan bemöta orsakerna till detta grymma krig.

Världen är på många sätt grym. Som en av kvinnornas i filmen ”Kvinnornas Krig” uttryckte det: är det för att vi är ett afrikanskt folk, som ingen vill höra oss?”

En sådan kommentar gör ont. För kanske är det delvis sant? Om det varit Sverige där en halv miljon kvinnor var våldtagna hade nog reaktionerna sett annorlunda ut. Det är en skam för oss alla, för alla oss som säger oss stå för människors lika värde och mänskliga rättigheter.

I väntan på min väska på bandet, men alla dessa tankar snurrande i huvudet, undrar jag om jag hamnat i en absurd dröm, när jag ser all energi som läggs på en rosa, röd handväska.

Filmen ”kvinnornas krig”, gjord av Marika Griehsel, finns föresten att se igen den 8 mars på ABF-huset på Sveavägen, kl. 12.30. Mycket sevärd. Ta gärna med er Mona Sahlin och alla som skrivit om hennes väska.

Oändlig tacksamhet

2010-02-24T14:59:00.002+01:00

Vaknade tidigt. Vi fick en förmiddag på stan. En väldigt ren stad, utan skräp på gatorna, på många sätt mycket välordnad stad, men med utvecklingssteg som är svåra att få ihop i huvudet och ibland svårsmälta. ”Till vilket pris?”, som en i gruppen sa.

Stora blanka banker och hotell. Köpcentran, som skulle kunna finnas i vilken svensk stad som helst, men kvarteret bakom, trängre gator med småbutiker fyllda av kinesiskt bjäfs, av bristfällig kvalitet.

Jag jämförde med sorg i hjärtat med mitt älskade Burkina, där det förstås också är stora klyftor men inte alls på samma sätt, inte på samma sätt koncentrerat och segregerat, och inte genom att utplåna de burkinska signalementen. I Kigali hittade vi en (1) enda butik som sålde konsthantverk. En enda, och den var minimal, utan större känsla. Den politiska strävan tycks långt ifrån vilja bygga på nationell stolthet och inhemst tradition.

Jag skulle åka med två av svenskarna till flygplatsen, (Dag och Christina) vars flyg gick en eller två timmar innan mitt. Två av de andra (Lena-Mi och Mats) var kvar på missionen och skulle till Sverige först i morgon. Vi packade ihop. Jag hann sitta i solen några sköna minuter och läsa ur Obamas bok.

Det var dags för avsked. När vi kom till bilen kom Lena-Mi med en avplockad hibiskusblomma (...) jag satte fästet till munnen och fick i mig några droppar nektar. Så hade jag inte gjort på 25 år. Känslor bubblade upp inom mig som jag inte visste fanns där, och jag kunde inte hejda de tårar som kom. Jag log i mitt hjärta och kramade Lena-Mi hårt. Det var det perfekta slutet på min nostalgitripp tillbaka till barndommens dofter, ljud och smaker, med uppväckta minnen och upplevelser.

När planet lyfte grät jag. Jag grät så att jag skakade. Jag grät för att jag lämnade en gemenskap där jag kände samhörighet. Jag grät av tacksamhet för allt vackert och varmt jag fått uppleva. Jag grät för all den smärta jag tappert försökt hålla tillbaka då jag lyssnat på de våldtagna kvinnornas grymma berättelser. Jag grät för rädslan som ständigt finns i luften i den sagolikt vackra omgivning som jag befunnit mig. Jag grät för de känslor Mama Madeleines förtroliga samtal vittnade om. Jag grät för att jag nu lämnade ett land som är i spillror, och återvänder till ett tryggt och välordnat liv. Jag grät för den känsla av litenhet som infann sig.

Så snart bälteslampan slutat lysa och flygvärdinnorna började cirkulera i planet, kom de ni en strid ström till min plats. De frågade hur jag mådde, om jag var flygrädd. Jag fick inte fram några ord, utan fortsatte att darrande gråta. Försökte le och säga att allt var ok. De kom med vatten och papper. Jag hulkade fram att jag grät för att jag lämnat massa människor som betyder mycket för mig. En manlig flygvärdinna blev sittande kvar hos mig. Ställde frågor om vilka jag lämnat.

”Du har ett stort hjärta. Egentligen är det av glädje du gråter för allt fint du fått uppleva. Bär med dig det som är vackert och positivt. Ni kommer att ses igen. Behåll de starka och varma minnena.”

Det ska jag göra. Jag är oändligt tacksam för denna resa.

Hotel Rwanda

2010-02-23T09:43:00.003+01:00

Jag satte på mig en av klänningarna jag fått kvällen innan. Det var morgonen för avfärd. Jag skulle lämna Bukavu och ta mig upp till Kigali tillsammans med en grupp svenskar som skulle samma väg idag. Tur för mig!

Uppbrottsstämning som alltid när man trycker ihop den överfulla väskan och alla försöker vi säga det som vi vill att den andra ska veta att vi känner. Mama Madeleine och Dr Mukwege körde mig till gränsen till Rwanda, som ligger precis där Bukavu slutar. Jag fick mina stämplar i passet och vi åkte över bron som vi sett uppe från Dr Henri’s hus, över till Rwandasidan.

Fick inresestämplarna, mötte upp de andra. Hittade lite olika anledningar att gå tillbaka och kramas en gång till. Försökte bita ihop.

Färden gick genom nationalparken där vi såg i alla fall en apa på vägen! Vackra vägar genom de tusen kullarnas, grönskande land.
Vi fick installera oss i två lägeheter på missionen i Kigali, innan vi traskade iväg för att hitta någonstans att växla pengar och få i oss något att äta. Vi åt på hotellet Mille Collines, känt från filmen Hotell Rwanda. Samtalen blev mer och mer flamsiga allt eftersom kvällen led. Vi berättade alla missionshistorier, som trots allvaret ibland, blev underhållande i historiens ljus. Sådana där berättelser man kan berätta för barnbarnen framför brasan någon gång... om resan genom öknen, boaormen i trädgården, om alla märkliga husdjur man haft, om råttjagning på majsåkrarna, om när pappa fängslades misstänkt för att planera en kupp mot presidenten i aktuellt land, osv osv.

Jag berättade om barndomsminnen i Kongo. När vi gick över Hotel Mille Collines välstädare gård, skrattade jag åt minnet att vi som barn plockade bort blommorna från Hibiskusbuskarna och sög i fästet av blomman så att vi fick i oss de söta dropparna nektar. Jag berättade om hur vi fick göra det i smyg för att de vuxna inte uppskattade att buskarna var tomma på blommor när vi gått förbi! – Jag har inte försökt sedan dess.

Sov som en stock.

Omsorg och avskedssorg

2010-02-22T09:28:00.005+01:00

Förmiddag på Panzi. Några sista möten och sista brev att skriva. Sedan var det lunchbjudning hos Mama Zawadi och hennes man. Jag gick en runda till och beundrade gårdens odlingar: ett enormt avokadoträd, majs, bananplantor, peppar, ärtor, plommon, äpplen, papaya, mango och mängder av blommor. Än en gång en fantastisk eftermiddag med stora delar av Mukwegefamiljen, än en gång en överdådig middag med massor av rätter, och än en gång så mätt att jag kanppt kunde resa mig. Avskeden hade börjat...

När jag på väg därifrån sa att jag gärna skulle köpa några mango och ha med hem till barnen, om vi ser några på vägen, gjorde Dr Mukwege en u-sväng med bilen och körde tillbaka till marknaden. Vi hade bråttom till kvällens bjudning, så jag sa att det inte är så viktigt och jag kan ju hitta i Rwanda på väg mot Kigali i morgon. ”För det första kan jag inte tänka mig något viktigare än du, just nu, och för det andra så är de Kongolesiska mangona mycket godare!”

Istället för de fyra mango jag sa att jag ville köpa, köpte Mama Madeleine nog tio! (Det visade sig att detta gav mig en smärre övervikt i väskan då jag skulle checka in, men den snälla personen bakom disken förstod mitt argument att mina barn inte skulle tro att jag varit i Afrika om jag inte tog hem mango åt dem.)

Dock gjorde mangoköpet att Mama Madeleine inte fick skjuts enda hem, utan fick ta en taxi medan jag och Dr Mukwege åkte direkt till missionsbjudningen, utan att hinna hem och byta om!
Vi var inbjudna på avslutningsmiddagen av en konferens med medverkande från både Kongo, Burundi, Rwanda, Burkina Faso, och Sverige, som varit under veckan och långborden stod uppdukade (jag var dock fortfarande proppmätt efter en hel eftermiddags ätande hemma hos Mama Zawadi att jag inte fick ner en bit till.). Jag presenterades på middagen, av ansvarig arrangör, som den de alla kunde vända sig till om de kom till Stockholm, om de behövde hjälp på något sätt!

Jag tar det som en komplimang och om det är bilden av mig så är jag stolt! Enda gången jag träffat personen i fråga tidigare, var nämligen på ett hotell i Stockholm där jag stod och strök Dr Mukweges skjortor samtidigt som jag bokade om diverse av hans familjemedlemmars biljetter.
Hemma den kvällen kom Alain och Sandrine förbi, jag överöstes med presenter av både dem och husets familj. Fick bland annat en sjöjungfrukjol som jag drömt om i många år! Skratt och mången försök att hålla tårar borta.

Mikrokrediter, entreprenörsanda och taggtråd

2010-02-19T09:31:00.004+01:00

Papa Israels chaufför kom och hämtade mig på morgonen, och tog mig till organisationen PLD. Dagens fokus låg på microfinans. Efter en kort presentation på kontoret ledde färden iväg till att besöka en rad kvinnor som fått krediter från PLD för att se hur det gått för dem.

Det är kvinnor som dessa som visar att allt är möjligt. Vi mötte kvinnan som började med att gå runt på stan och vara ”växlingskontor”, dvs växla mellan dollar och den kongolesiska francen. Hon är fortfarande växlingskontor, men nu från sin butik, som är ett 12 kvadratigt rum fyllt med förnödenheter. Vägg i vägg har hennes son nu också startat ett cybercafé!

Vi mötte den ensamstående kvinnan som börjat med att sälja små fritterade bullar på stan, som nu pendlar till staden Goma där hon köper upp potatis, majsmjöl och torkad fisk som hon säljer vidare i Bukavu.

Vi möter 12 barnsmamman som försökte livnära sig på att åka till Tanzania och tillbaka för att sälja saker. Idag har hon två dricka-depåer och två barer i stan.

Vi mötte kvinnogruppen som alla har sina olika jobb som lärare eller sjukvårdspersonal, men som också tillsammans driver en cateringfirma som varje dag gör lunch till en större biståndsorganisation och varje helg serverar mat på bröllop och andra större fester.

Den sista vi träffade, var en kvinna som också sålt friterade bullar på stan, och som nu är stor affärskvinna, och importerar diverse saker från Dubai. Hon reser dit fyra gånger om året för uppköp som sedan säljs av återförsäljare i Bukavu.

Det finns kraft, beslutssamhet, entreprenörsanda och hopp!

Vi åt lunch hemma hos Mama/farmor Mango och Pastor/farfar Mukwege. Det känns priviligerat att få träffa Dr Mukweges syskon och föräldrar flera gånger i veckan och få dela måltider tillsammans. Jag njuter av att få äta kongolesisk mat och alla har nu insett att jag haft rätt ända från början att jag tål allt och inte blir dålig i magen av sådant här!

Dr Mukwege skulle vidare på en mottagning så jag och Mama Madeleine, åkte en runda på stan. Det regnade och groparna i vägarna fylldes av vatten. Vi stannade på ett flertal ställen för att hitta vad Mama Madeleine sökte: hon letade rätt sorts taggtråd att sätta på muren runt huset. Det bristande säkerhetsläget gör sig ständigt påmind. Taggtråden är en knaper tröst.

Orsak och symptom

2010-02-17T18:13:00.005+01:00

Vi satt i samlingssalen, där de våldtagna kvinnorna har sin matsal och aktivitetsatelje. Jag var där med Mama Esther, av kvinnorna även kallad Cherie Maman. Alla här vet vem hon är. För hon ser alla. Många är de som anställts för att arbeta med det psykosociala arbetet, men själva snart varit allt för traumatiserade av de berättelser dessa kvinnor bär med sig.

Men inte Mama Esther. Hon har ett förhållningssätt och en styrka, som gör att hon själv håller och dessutom får patienterna att hitta tillbaka till livet.

Jag får träffa några av dem en och en, och de berättar vad de varit med om och hur de kom hit till Panzisjukhuset. Jag har läst liknande historier tidigare. Jag vet att världen är grym. Jag försöker ha ett förhållningssätt att ta till mig det som hänt och hålla den distans som krävs för att själv kunna prata om det utan att rösten brister.

Men att sitta och se in i ögonen på den som berättar gör ont, ohyggligt ont.

Dessa våldtäkter som krigsstrategi är långt ifrån ett uttryck för soldaternas sexuella lustar. Det makalösa våld och grymhet som är kopplad till själva våldtäkten är utan gräns. Och personalen på sjukhuset ser mönster i vilken militär grupp som använder vilken typ av våld: att skjuta genom underlivet, att sprätta upp, att hälla frätande syra...

Kvinnorna berättar om bestraffningar för vänner och familj som försökt fly eller göra motstånd. Som fått kokande vatten hällt över sig, som begravts levande, som fått fötterna fastbundna brett isär och sedan levande skurits upp... Om alla soldaterna dödat runt omkring.

De berättar om sina små barn som kommit bort i tumulten och som de sedan aldrig igen hittat. De berättar om de barn som fötts efter våldtäkterna och som sedan dött i fångenskapen. De berättar om släktens motstånd mot de barn som överlevt. För att barnets far hör till en grupp som gjort samhället så mycket ont.

Och de berättar om den egna våldtäkten, om misshandeln, utslagna tänder, visar upp sina stora breda ärr.

Mama Esther kramar och klappar. Mama Esther säger att ingenting är deras fel. Att våldtäkten inte är slutet på livet. Att de kommer att känna sig starkare igen när de fått vård. Att de kommer att kunna arbeta igen. Att de kommer ha krafter att ta hand om de barn som finns kvar. Mama Esther skojar och skrattar, spelar teater och får alla i salen att hurra och skratta.

Hennes skratt smittar och hennes förmåga att höja stämningen i ett rum fullt av trasiga människor är otrolig.

Hennes lycka är när de som kommer till sjukhuset börjar kunna le igen. Men vi vet alla att det är en lång process som väntar att komma tillbaka till livet. Att hantera ångest och depression, sömnlöshet och mardrömmar.

På eftermiddagen åker jag till Dorcas med Mama Zawadi. Dorcas är ett transithem för de som fått vård på sjukhuset men fortfarande behöver finnas i närheten av sjukhuset eller som helt enkelt vägrar återvända hem. Dorcas är som ett internat där de bor och äter, där deras barn sätts i skola och dagis, och där de själva får gå alfabetiseringskurs för de som behöver det, och även kurser i sömnad och andra hantverk.

Det görs mycket. Jag möter massor av starka människor som ger sina liv för att stödja dessa utsatta familjer. Jag ser otaliga internationella organisationer som stödjer olika delar av sjukhusets verksamhet.

Men det är symptomen man tar hand om. Vi måste ta hand om symptomen, men vi får inte glömma bekämpa och förebygga orsaken. Kriget måste få ett slut.

Att hitta lugnet i stormen

2010-02-16T12:17:00.003+01:00

Hade planerat att spendera förmiddagen med mama Madeleine på stan, shoppa och känna på stämningen. Men efter gårkvällens jobb hemma, fick jag signalen av min käre Doktor att följa med en kortis till Panzi-sjukhuset ändå. Kom överens med Mado att jag skulle åka med Benge kl nio från sjukhuset för att komma och hämta upp henne för vår utflykt.

Hon var dock inte märkbart förvånad eller irriterad för den delen heller, när jag dök upp hemma först framåt tolv... Med tanke på min erfarenhet av jobbet förra veckan borde jag också insett. Jag trivs med att vara assistent! Trivs också med att förfoga över tiden, ta den som den kommer. Här är tiden är något svårplanerad. En strid ström besökare av alla de slag knackar på dörren och avbryter det man just jobbar med. Och som få andra sitter Dr Mukwege lugnt och avslappnat och pratar och skojar med den som tittat förbi, och tar sig tid att se människan. Det måste vara bra för hjärtat!

Besöken innebär också nya uppgifter och fler uppdragsområden.

Doktorn frågade någon dag om jag var stressad över trafiken. Av samma anledning som ovan är svaret nej. En klok person sa en gång att vi ju vet att trafiken är som den är, så det är ju inget att hetsa upp sig över. Och det är oerhört mycket mer underhållande att sitta i trafikstockning här, än på någon färdled i Sverige. Här är det stopp inte för att det egentligen är för mycket bilar utanför att alla måste sick sacka sig fram mellan hål och gropar, och turas om att ta sig framåt. Och under tiden finns det massor att titta på som passagerare: en folkmyller, av människor på väg någon stans, till skolor, jobb och annan sysselsättning, försäljare och små butiker utmed vägen, och så den fantastiska utsikten förstås!

Men eftermiddagen spenderades med att besöka fler platser vi pratat om och njuta av fler vyer, mer grönska. På vägen tillbaka blev vi stoppade av polisen. Bilens alla papper var så klart i sin ordning men polisen började tjafsa om körkortets giltighet. Det slutade med att polisen hoppade in i vår bil och vi skulle köra till kontoret för att reda ut saken. På vägen ringde polisen en kollega och bad denne möta upp där.

Istället åkte Benge till statshuset där han fått sitt körkort förlängt. Polisen blev förstås sur eftersom han trodde att han fixat det bra för sig när han skulle få åka

till sin station och han med en kollega kunde säga att vi hade fel i tolkningen av datumen. Jag som vit i bilen hade ju signalerat att det fanns pengar att hämta... Efter mycket om och men och att polisen fått höra från den som utfärdat körkortet att allt var i sin ordning, så gav han upp och fick traska tillbaka igen.

Än en gång fick vi bevisat vad som händer i ett land, då polis och militär inte får ut sina löner, då skenande priser gör livet ofattbart dyrt i ett land där människor måste leva på ingenting. Inte lätt att bygga ett samhälle utan något som helst förtroende för polisen, utan att man snarare måste försvara sig mot polisen.

Trots att hela gänget skrattat sig igenom händelsen, är det ändå ett spänt läge, besvikelse och uppgivenhet över ett land som trots sina enorma möjlihgeter är mycket svårt att leva i. Där förtroendet för statliga myndigheter är minimal.

Vi åkte till den plats jag och Benge besökt min första dag här, dit han säger att han åker för att se på vattnet och blommorna, när han behöver lugna sin själ. Vi satte oss på serveringen över vattnet, med utsikt över det blänkande vattnet, drack lokalt tillverkad fantastisk passionsfrukts juice och åt rostade minifiskar fiskade här.

Ett folk utan framtid odlar inte

2010-02-11T11:37:00.005+01:00

Dr Mukwege stannar alltid på vägen och plockar upp vänner och bekanta som ska åt olika håll. Så vi åker sällan många meter ensamma.

Varvade dagen med att fortsätta med Dr Mukweges pappersarbete, med olika projektbesök. Var på Dorcas igen, trasit-hemmet för de kvinnor som opererats efter krigets hemska våldtäkter och som är tillräckligt bra för att lämna sjukhuset, men ännu inte tillräckligt för att återvända hem till byar och städer som ibland ligger långt borta.

På Dorcas bor de och får gå kurser både i alfabetisering, om det behövs och i olika hantverk de kan ha nytta av när de sedan ska börja sitt liv igen ute i samhället. Deras barn, både sådana som blivit till som en följd av våldtäkter och de barn de redan hade och som de tagit med sig, sätts i skola och i förskolan som ligger i anslutning till sjukhuset.

När Mama Madeleine kom gick vi också besökte de nyfödda tvillingarna! Man glömmer så fort hur små bebisar är då de föds! Så otroligt mysigt. De låg i sina små sängar och tittade upp och tycktes le!

Dr Mukwege hade redan lämnat sjukhuset för något möte i stan. Jag hade en del kvar att göra så jag stannade kvar och tog sällskap med Benge hem. På vägen hem åkte vi förbi möbeltillverkare och träsnidare. Vackra saker. Men även detta hantverk har orimligt höga priser, som gör det omöjligt att konkurrera på världsmarknaden. Det finns många steg att ta för att detta land ska komma på fötter.

De flesta prislappar jag sett i butiker och restauranger ligger på prisnivå med Sverige. Vilket innebär att en liten klick människor har det bra och den stora massan lever under mycket knappa förhållanden. Utbildning, infrastruktur och inhemsk produktion. Egentligen är det ju fullständigt vansinnigt att ett land som Kongo importerar mat! Om du bygger ett staket börjar det växa! Bananplantorna är höga som palmer. Majs och solrosor har spridits med vinden och växer utmed vägarna.

Men ett folk utan framtid odlar inte. Ett folk vars åkrar bräns ner eller plundras av gerillagrupper, slutar tillslut att odla. Varför arbeta så hårt utan att få skörda? Uppgivenhet är det mest förödande man kan mötas av. Ett fattigt arbetande folk, inger hopp. Ett fattigt uppgivet folk, inger rädsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Burkina Faso. Det land jag känner bäst. Ett land som ligger näst underst på FNs lista över välstånd. Ett land med obefintliga naturresurser, med långa torrperioder, och mycket begränsat regn. Men med blomstranade kultur, vänliga och starka människor, låg kriminalitet, och ständigt mycket på gång.

Och då har har Kongo hur stor potential som helst, för ett gott liv. Men bristfällig ledning och obefintlig resursfördelning, för att inte tala om ett långdraget krig och ett folkmord, är befolkningen bruten och splittrad, tyngd av sorg och ofattbara trauman.

När TVn rullare på kvällen, och Dr Mukwege satt med några vänner i soffan och pratade, kom ett franskt debattprogram där en rad män satt och diskuterade våldtäkters fruktansvära konsekvenser, och vad som måste göras för att stoppa dessa övergrepp, efter en uppmärksammad våldtäkt. Dr Mukwege sa att han mådde illa. Varje kvinna som våldtas är en katastrof. I massor av länder blir en våldtäkt uppmärksammad i både TV, radio och tidningar. Här våldtas över en halv miljon kvinnor och människor rycker sorgset på axlarna! Han menar att en svensk kvinna tycks vara värd mer än en miljon kongolesiska kvinnor.

Minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen

2010-02-10T10:27:00.005+01:00

Det är helgdag. Årsdagen 2001, för Gamle Kabilas död i lördags, gav ledig dag idag. Kabila var en patriot, men han var inte diplomatisk. Enligt vänner fick jag höra att alla kontrakt han skrivit under kriget för att få stöd, både nationellt och med multinationella företag, bröt han då han väl kommit till makten.

Så han förlorade livet och kriget fortsatte.

Dr Mukwege åkte ändå till sjukhuset för ett par möten och konsultationer. Jag var kvar hemma med familjen, och när Dr Mukwege kom tillbaka vid lunchtid, åkte vi på lunch hemma hos Psykolog Henri, i hans fantastiska trädgård, med utsikt över Rwanda, på andra sidan vattnet, och bron som förbinder de båda länderna.

Flera av de inbjudna hade inte träffats sedan november 2006, då folk flydde hus och hem här i Bukavu, då den Rwandiska armén anföll och tog över staden. Den kongolesiska armen hade redan gett sig av, eftersom de inte längre stödde dåvarande president Mubutu. Så det blev inget slag, utan den Rwandiska armen gav sig istället ut och mördade i drivor alla rwandiska Hutu-flyktingar de fick tag på. Utan urskillning. Kvinnor och män, barn och gamla.

Vi satt i blommande grönska, hos psykolog Henri, och alla församlades historier flätades samman till en helhet, av en flykt till fots i skräck, åt olika håll inåt landet, mot Chabonda, Kindu, Katanga, eller Kisangani. Det är sträckor på mer än 700 km till fots som tog över en månad.

Dr Mukwege var vid den tiden ordförande för NCAs och CEPACs humanitära plattform. Därför skickades då Dr Mukwege ringde och berättade vad som höll på att hända tre små flygplan. 43 personer kom iväg, då var det främst kvinnorna och barnen. Israel var bland de 18 personer som blev kvar, och som skulle hämtas upp senare. Men situationen förvärrades och de kunde inte vänta på att flygen skulle komma tillbaka, så de flydde genom skogen. Det tog nästan en månad innan Dr Mukwege hittade dem i Lubutu, 600 km bort. Massor av människor dog på vägen. Framförallt barn.

Israel hade två av sina barn med sig och två syskonbarn. En dag blev en av sönerna sjuk. Han låg bredvid vägen och frossade i malaria. Någon på vägen, kom som från ovan och hade några tabletter, som räddade sonens liv. Men han känner många som förlorade barn på vägen.

”När vi kom fram till Kisangai, såg jag att en glödlampa lyste. Jag kan skratta åt det nu, men då upplevde jag en förlösande känsla av att vi äntligen kommit till andra sidan, bortanför dödens kistor, till civilisationen. Här fanns liv.”

Från 2 augusti 1998, då kriget började fram till idag, har över 6 miljoner kongolerser förlorat livet.

Så tog vi avsked med lite gruppbilder bland blommorna, med utsikt över Rwanda, på andra sidan floden...

Vi släppte av Dr Mukwege på privatkliniken och åkte vidare till Dr Mukweges storasyster och hennes man. Han visade mig runt bland sina vackra odlingar i trädgården. Han är pensionerad. Om man nu kan prata om pension, utan ett sådant organiserat skyddsnät. De andra satt inne i vardagsrummet och tittade på någon såpa på tv. Vi stod kvar under stjärnorna på uppfarten och snart berättade också han om flykten. Att det var under den långa vandringen han blev sjuk. En sjukdom som gjorde att han behövde byta njure. Som höll honom borta så länge från arbetet att han inte längre hade det kvar.

Berättelserna skär i bröstet. Och de är så nära. På ytan ser allt fint och bra ut. Leende ansikten och höga skratt, stora bulsiga soffor och fina familjefoton på väggarna. Men minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen om detta fruktansvärda krig.

Rättigheter eller ansvar

2010-02-09T09:09:00.002+01:00

Söndag och kyrkdags! Jag önskar att jag haft en bandspelare, eller ännu hellre filmkamera. Det kändes som att befinna sig i en filmmusikal. Det lät alldesles för bra, för att vara naturlig del av händelseförloppet, ungeför som när man ser en musikal och det är märkligt att alla helt plötsligt är så fint synkade i dans och sång!

Efter att olika körer förgyllt morgonen, följde en timmes undervisning, som Sylvie, viskande översatte till mig. Kloka tankar runt bibeltext om att ge till dem som inte har. Kortfattat gick det ut på att det allt för ofta finns människor som läser det bakvänt, dvs att de som har ska ge mig, och att de därmed sitter och väntar på det. Alla måste se som sin uppgift att arbeta för att kunna hjälpa dem som verkligen behöver hjälp. Tack coh lov är de allra flesta av oss kapabla och starka människor, som med lite engagemang och glöd, och vilja till uppoffring kan uträtta stordåd och faktiskt hitta en bra sysselsättning och sätt att bidra till samhället. Ett samhälle vi alla har ansvar för.

I andra sammanhang är det listan över mänskliga rättigheter som jag funderat på i samma termer. Kanske är det inte viktigast att prata om vilka rättigheter vi har, utan vilket ansvar vi har för att andra människor ska få sina rättigheter tillgodosedda.

Det handlar om hur man väljer att se på saker. Ur vilken synvinkel. På samma sätt som vi väljer vinkel då vi talar om bidragssverige.

Efter sammanlagt tre timmar började vi ta oss ut ur kyrkan. Då hade vi också fått uppleva en barnvälsignelse, fått grattulera nygifta och nyförlovade, jag hade fått säga några väl valda (...) spontana ord till församlingen, och så mer musik så klart!

Stora systern till barnet som barnvälsignades, en supersöt liten 2 åring klättrade runt hos mig och döttrarna Mukwege. Hon ritare glatt i min filofax och sorterade mina kort fram och tillbaka! Skönt att få hålla i ett barn lite. Saknar mina egna.

För första gången åt vi mat med bara närmsta familjen, vilket karatäriserades av mycket mer flams och skratt och vardagsämnen. När jag vaknade efter veckans första siesta, var vardagsrummet fullt med besökare. De satt och väntade ytterligare en och en halv timme innan Dr Mukwege vaknade.

Blommor, politik och musslor

2010-02-08T09:16:00.008+01:00

”Idag är det helgdag, så ni har hela dagen för samtal!” – You wish!

Jag frågade ödmjukt om jag kunde ha datorn vid frukostbordet, medan Dr Mukwege åt, för att börja pricka av frågelistan och få godkännande på det jag arbetat med.

Innan frukosten ens nått sitt slut kom första besökaren. Och då vet jag att det ändå suttit några besökare utanför innan Dr Mukwege vaknade. Vi hade som du förstår inte hunnit speciellt långt med listan...

Dock finns det ju oändligt att arbeta med, så när samtalen dyker in i Swahili, utanför min räckvidd, sätter jag på datorn igen och tar tag i skrivandet.

Psykolog Henri kom förbi. Samtalen som följde handlade om den ständiga hotbilden.

Jag fick höra berättelse på berättelse om saker både han och Dr Mukwege upplevt. Om att ha blivit beskjutna i bilen påväg till arbete. Om när människor knackat på sent på kvällen, och det senare visade sig att de kom från beväpnade grupper och att de i dag inte levt om de hade öppnat.

Om då Dr Mukwege kommit hem och de varit i hans hus och demonstrativt skjutit in bland hans kläder för att ge ett tydligt statement att han varit död om han råkat vara hemma.

Människor som säger ifrån blir effektivt tystade. Många är de journalister som blivit mördade.

Människor som höjer sin röst tystas genom hot, eller genom att lovas stort om de sällar sig till rätt sida, lovas få politiska poster. De görs till musslor.

På väg mot sonen Alain och hans nyblivna hustru Sandrines hem, åkte vi via den privata kliniken där Dr Mukwege jobbar extra. ”Jag måste bara visa dig något” sa han. Vi gick in på hans mottagning och han visade hur bordet stått tidigare. Mottagningsrummet är ett hörnrum med fönster åt två håll med fantastisk utsikt över dalen. Så visade han skotthålen från de båda hållen. Hur skottet riktats och var det slagit i väggen. Han skulle normalt ha suttit på stolen i skottelden, men hade just blivit kallad ut på ett möte, som han försökt avvärja sig, men tillsist gått med på.

Lunchen hos Alain och Sandrine var glad och hjärtlig. Släktingar strömmade in och borden fylldes med mat, rätt efter rätt.

Sedan var det sight seeing i denna förunderliga stad, byggd på fem fingrar med vatten emellan. Kuperat, grönskande och mycket vatten. Blommornas färgprakt och variation är utan begränsning. Vi besökte lite olika vänner på vägen, och kom bakom murarna in i små paradis. Congoleser har minst sagt känsla för detaljer och skönhet.

När mörkret började falla, gjorde vi ett besök på den svenska missionen, som gränsar till den norska, precis som i verkligheten. Vi hann fika hos både svenska och norska missionärer. Det norska paret hade kommit hit för 40 år sedan. Och då hade hustrun dessutom som barn vuxit upp i Kongo. Diskussionen kom att kretsa runt politik av naturliga skäl. Det norska paret hade igår åkt ut till några olika byar, och vid en av byarna där de stannade till, hade chauffören sagt att gerillagrupper hade varit här och våldtagit någon från varje hushåll. Alla hade flytt och byn står nu öde och tom.

Så fort vi kom innanför dörren hemma, kom besökare, som var där till långt efter jag gått till sängs. Ännu en fantastisk dag med familjen Mukwege.

"Politik är att vilja!"

2010-02-05T11:40:00.004+01:00

Idag föddes tvillingar med kejsarsnitt på Panzisjukhuset. Mama Madeleine var där hela dagen och värnade om att den nyförlösta skulle få lugn och ro från alla glada och uppvaktande besökare som ville grattulera till de båda sönerna. 3 kg vardera!

Jonathan och Josué.

Jag frågade om traditioner runt tvillingar och fick till svar att alla närstående då lägger mjöl på huvudet. Ingen visste dock varför, men är att signalera att tvillingar fötts.

Däremot är det så att en tvillingförälder ges tillåtelse att prata fritt om närgågna saker som sex. Vilket också resulterat i att man om man träffar någon som pratar vulgärt kan säga: ”Du pratar ju som om du fått tvillingar”.

Varje dag vid middagsbordet på kvällen, tar mama Madeleine något ifrån min tallrik. Hur jag än poängterar att jag tycker att det är jättegott och att min mage klarar detta, så vill hon skydda mig mot att äta för mycket av något!

Jag skriver en liten lista på alla nya rätter jag får äta, för det kommer nya varje dag!

Spenderade kvällen med en annan av husets gäster, Dr Mukweges systers man, Partiell "Israël" Musimwa Bisharwa , som varit viceminister både på jordbruksdepartementet och utrikesdepartementet. En mycket driftig man, som också:

- startat ett parti, 2002 tillsammans med en grupp engagerade medborgare som heter PCBG Partie Congolais pour la Bonne Gouvernance, Membres. Partiet thar idag två riksdagsledamöter och lokalt i Bukavu även en vice présidant de l’assemblé provinciale.

- Driver en organisation, PLD Pain Pour Les Desherites, som tillgodoser stor del av de internationella organisationerna med uppdateringar om var och när det händer insidenter runt om i området, både för att organisationerna ska veta om aktuella behov, veta vilka vägar som är säkra och för att ha tillförlitlig information som för t ex Human Rights Watch. Organisationen har också en rad andra intressanta projekt och initiativ, som jag ska studera närmare nästa vecka.

Det är fantastiskt inspirerande att träffa den här typen av människor, och det går inte att inte känna hopp för framtiden!

Bibeltextens kontext

2010-02-04T14:54:00.002+01:00

Måndag, onsdag och fredag kväll, åker Dr Mukwege, efter arbetet på Panzisjukhuset, till en privat klinik inne i stan, för att under ytterligare några timmar arbeta med gynekologundersökningar. De allra flesta här har flera jobb för att täcka de ekonomiska behoven. Så även Dr Mukwege.

Arbetslösheten är nästan total om man räknar officiellt arbete. Nästan inga offentliga verksamheter finns som anställer, inte heller industri och annan tillverkning. Däremot den inoffeciella ekonomin är utbredd, med små butiker och servicetjänster. Som i många andra afrikanska länder är det därför svårt att mäta landets omsättning och ekonomi. Mycket lite redovisas offentligt, ändå är människor i sysselsättning.

På tisdag och torsdag kväll är det bön och undervisning i kyrkan. Söndag förmiddag Gudstjänst.
Vilket innebär att Dr Mukweges dagar börjar klockan sex på morgonen och slutar framåt nio, tio på kvällen. Och då väntar nästan alltid en eller flera släktingar, vänner och bekanta, för att hälsa, samtala eller be om råd.

Så går det runt runt, och att tala om ”egentid” är inte att ta upp på dagordningen.

Torsdagens bön i kyrkan, med undervisning, hölls av en svensk-fransk missionär som varit här i två år. Jag var mycket tacksam för hans ämne, eftersom det är något jag själv, ägnat både en och två tillfällen att meditera över...

Den som undervisar från bibeln (predikar) måste känna texterna och dess kontext. En del texter är helt oförståeliga om man inte vet historien bakom. Som exempel kan man ta texten om att man inte ska ha kläder gjorda av två olika trådar. Bakgrunden till det är att man trodde att väven med två trådar skulle skydda mot onda andar och att syftet med uttrycket är att det inte är så man skyddar sig från ondo. Med ett sådant enkelt exempel kan man dra slutsatsen att många av texterna är ute efter att lösa ett specifikt problem i ett specifikt sammanhang och inte är allmängiltiga för oss alla.

Det handlar således om att förstå innebörden och sedan använda sig av det på ett klokt sätt i vår nuvarande kontext. Precis som i alla religioner och dess texter.

En ung kille tolkade till Swahili. Missionären pratade om utvecklingssteg och berättade om en undersökning han läst, att när människor går från fattigdom till medelklass, är det första de köper en TV. Missionären förundrade sig över detta och undrade varför man istället inte köpte en damsugare eller tvättmaskin. Tolken visste inte vad något av sakerna var.

Också detta tycker jag dock att man måste sätta i ett sammanhang. Arbetskraft är relativt billigt och TV är förutom en klart synlig statussymbol, även nyckeln till information och en värld utanför sin egen.

Stolt assistent

2010-02-03T08:57:00.004+01:00

Ännu en dag på Panzisjukhuset. Idag lämnade jag inte kontoret en enda gång på hela dagen!

Efter ett givande och bra möte med Psykolog Henri för vårt projekt, spenderade jag resten av dagen som assistent. Sannslöst att en man som Dr Mukwege inte har en assistent. Skrev således otaliga brev och gjorde sammanfattningar av meddelanden och rapporter.

Psykolog Henri är en fantastisk person. Mycket kompetent och med stor erfarenhet. Sedan några år tillbaka arbetar han med flyktingläger i Tchad, och är nu tillbaka i Bukavu på semester och för att träffa familjen - och mig!

Dr Mukwege kom och gick. Satt i möten. Träffade patienter. Kom in och hann få några av punkterna från assistent-listan avbockade och hann i alla fall backa tillbaka i korrespondencen i princip hela januari!

Folk sitter hela tiden på led utanför Dr Mukweges kontor. En strid ström av människor som knackar på kontorsdörren och vill få hjälp och stöd. Inte bara med läkarkonsultation, utan med alla andra typer av problem. De sitter ner och ber om råd och stöd, men också om pengar. För det mesta om pengar... Behoven är enorma. Och Dr Mukwege är ofrånkomligen Gudfader i området.

Mitt i allt detta, säger Dr Mjukwege att detta är enda dagen han inte arbetar. Jag förmodar att allt är en definitionsfråga. Han menar att han idag inte opererar eller har gynekologundersökningar.

På väg hem stannade han på en privat klinik, som en vän till honom driver, där han jobbar extra tre kvällar i veckan.

En chaufför kör mig hem till dukat bord och samvaro med familjen. Dr Mukwege kommer hem flera timmar senare.

Panzisjukhuset

2010-02-02T09:11:00.004+01:00

Det var första dagen på Panzi-sjukhuset. Ett vackert beläget sjukhus med blomstrande rabbater och grönskande omgivningar. Åter igen slås jag av den ambivalenta känslan av att detta vackra paradis är fyllt av så mycket smärta.

Träffade två viktiga nyckelpersoner för kommande arbete som egentligen redan skulle ha lämnat stan, men som av olika anledningar inte kommit iväg. När det gäller possitiva saker vill jag gärna se det som att allt har en mening – som att vi skulle hinna ses.

Ondskan däremot kan inte få räknas in i den meningen. Den spelar i en egen dimension.

Så nu är några dagar av specifikt projektarbete inplanerat efter denna introduktionsdag.
En av sjukhusets sjuksköterskor, Wivine Musafiri, visade mig runt. Fokus blev självfallet på avdelningen för de våldtagna kvinnorna. Skoj och skratt, foton och mer skratt. Och jag ska bunkra med batterier för kameran i morgon, eftersom det tar slut så fort när jag visar varje bild jag tagit.

Oron i luften var nästan tyngst när jag gick genom den vanliga sjukhusavdelningen. Där människor sitter i långa rader för att vänta på sin tur att besöka läkaren. Där en kvinna grät av förtvivlan över ett förlorat barn. Jag kämpade med klumpen i halsen. På frågan svarade sjuksköterskan att man går härifrån varje dag och känner sig nerbruten. Varje dag måste man hitta ett sätt att bygga hopp och tro. Dels att de anställda träffas och debriefar varandra, dels att så småningom hitta egna metoder i sina hem att bearbeta allt de sett och hört.

Vanliga sjukdomar måste vi dock till viss del acceptera. Vi kan lindra, i bland bota och förhopppningsvis förebygga, men de är en del av livet. Men dessa krigets våldtäkter, har inget berättigande, ingen mening, och kan inte under några omständigheter accepteras.

Tystnad är att acceptera.

Alla på avdelningen för våldtagna ville bli fotograferade. Jag tog porträttfoton på alla dessa vackra ansikten. En del av dem strålade livstro och styrka. Andra långt ifrån. Min kropp hävde sig i uppror, över de spontana grimaser av smärta när en av kvinnorna framför mig flyttade på sig till upprätt position, då hon ville att jag skulle ta foto av henne.

Ändå känns det på något sätt förmätet att gråta. Jag har gråtit förut. Jag har vetat om dessa övergrepp länge. Men tårar tar inte slut och varje liv är unikt, även om historierna är relativt lika.

I Gudfaderns hem

2010-02-01T10:01:00.002+01:00

Vaknade till ljudet av tuppar som snart följdes av att människor började röra sig på gårdarna och på gatan utanför.

Skulle ha kunnat sova många timmar till, efter flera dygn av för få timmar, men nu var det dags att ge sig av mot båten.

Vid hamnen åkte vi förbi den större passagerarbåten jag trodde att jag skulle på, och kom istället till den platta snabbbåten, som tog betydligt färre personer. Jag blev behandlad som en prinsessa. Mina väskor vägdes in och packades på båten. Mina handlingar fixades och biljetten köptes ut, medan jag stod och njöt av vyn över vattnet och småpratet i morgontimmen med husfrun José.

Jag satt och SMSade i väntan på avgång och killen som satt bredvid mig kommenterade att jag hade fin telefon (Sony Ericsson). Strax därpå såg jag i ögonvrån att även han satt och fipplade med sin, och kommenterade därför strax tillbaka att han ju hade samma märke! Mja... sa han och satte den närmare mig så att jag kunde läsa Suny Ericsson...

Utanför fönstret var det ömsom bara vatten så långt ögat nåde, ömsom ”skärgård” med grönskande öar, som ofrånkomligen förde tankarna till de dimhöljda bergens gorillor. I denna sagolika skönhet, blir det ännu mer skrämmande att veta att kriget fortfarande härjar och att människorna som bor i denna fertila grönska med en skönhet som ”takes your breath away”, utsätts för de mest barbariska övergrepp man kan tänka sig.

Glada återseenden i Bukavu. Min personliga nostalgitripp fortsatte, då staden på många sätt stämmer väl av mina minnen från min barndoms stad i en annan del av detta stora land. Sight seeing på stan, kongolesiskt sim-kort till mobilen, marknaden, mango till fikat och det stora varma kongolesiska skratten som fyller hela kroppen med glädje.

I väntan på middagen fick jag titta på filmen från sonens bröllop som var i december. Ett sant sagobröllop, som taget ur en Disneyfilm! De var SÅÅÅ vackert klädda och allt strålande av glädje och fest.

Jag tycker att det är underbart med roliga detaljer. Som ljusslingan i formen av ett hjärta som var runt brudparets bord under middagen första dagen, dvs på festen efter den borgliga vigseln. Det var nämligen två stora bröllop, ett borgligt på fredagen och ett kyrkligt på lördagen. Med många gäster båda gångerna och olika uppsättningar bröllopskläder.

Mama Madeleine stoppade mig när jag ville ta om Fufu en gång till, och menade på att man måste vänja magen långsamt vid sådan mat! Rätten, vad den än kan heta i olika länder, är dock aldrig något som stoppat mig och jag tänker passa på när jag är här!

När Dr Mukwege så småningom kom tillbaka från ytterligare en lång arbetsdag, dröjde det inte länge förrän besökare dök upp, och delade hela eller delar av måltiden. De kom för att få råd om något viktigt beslut om någon närstående som var sjuk, eller bara för att hälsa. Så ser Doktorns dagar ut. Tidig morgon och sen kväll. En Gudfader. I samhällets tjänst. I stort och smått.

Födelsedag på resande fot

2010-01-28T10:59:00.002+01:00

Kvart över midnatt, började min kära reskamrat att sjunga för mig på flyget! ”Ja må hon leva, ja...” Trodde först att hon skulle nöja sig med första frasen, eftersom det är tanken som räknas, men icke! Hon sjöng vid gott mod hela sången och jag kände mig faktiskt riktigt firad från grunden!

Vi mellanlandade precis i Rom och vi dagens slut kunde vi räkna att jag befunnit mig på 3 internationella flygplatser, steg sedan av i Rwanda och kom så småningom över gränsen till Congo, så 5 länder på en födelsedag!

Det blev en födelsedag att minnas, lik få andra. Jag blev firad i Addis Abeba, med fika och ett etiopiskt smycke! I Kigali möttes vi upp av Dr Mukweges släkting Alain och hans lillebror Clarc, och ett väldigt välordnat Rwanda, med fina vägar, rent och fint och ordentligt! Vi åt middag på en restaurang med utsikt över staden.

Sedan påbörjades den svindlande färden mot den kongolesiska gränsen. Som barn åkte jag på sådana vägar till och från internatet, vid loven. Vägar som slingrar på bergssluttningarna med utsikt över grönskande dalar, odlade terraseringar och färgsprakande blommor. Bild efter bild från mitt barndoms Kongo (Zaïre då) bubblade upp. Nostalgitrippen hade börjat, i det som blev en mycket känslomässigt stark resa både personligt och yrkesmässigt. Om man nu kan säga att något är starkt yrkesmässigt, även om det kommer att påverka yrkeslivet, och är personlig utveckling.

Mörkret föll snabbt. Nu såg vi inte långt framför oss längre och farten saktades ner.
Gränsen såg ut som jag tänkte mig med sitt dova ljus, bommar och hus med små luckor för pass och visumkontroll. Med rätt sällskap gick övergången smidigt och snart stod vi på kongolesisk mark. Jag hoppade jämfota upp och ner. Martina skjutsades till NCA (Norwegen Church Aid) där hon hade forna kollegor och skulle sova innan hon nästa dag skulle fortsätta sin spännande resa norrut, som kommer att förändra hennes liv för alltid eftersom hon kommer hem som mor till en liten kongolesisk gosse!

Vi andra åkte vidare till Alains stora hus och fina familj som tog emot med öppna armar och ännu en stor middag. Och champagne för att fira min födelsedag!

Publicering av resedagbok

2010-01-27T09:39:00.001+01:00

När jag nu börjar publisera min resedagbok är jag tillbaka i Sverige. Jag känner mig något känslomässigt labil. Världen har krymt enormt sedan jag var barn. Det är inte alls samma expedition att ta sig mellan världsdelar och länder. Mina olika hem är inte längre något jag känner är svårt att dela med andra. Det är inte längre två separata världar som sällan gick att tala om i samma mening. Världarna hänger ihop. På gott, inte ont.

Ändå är karaktärerna olika, varje plats har sin charm som satt djupa spår i medvetandet. Allt är del av mig, som jag är del av allt. Som vi alla är.
Jag köpte Pingvin Salt Pastiller på flygplatsen. Precis som vi gjorde då jag var barn, och inte lika mycket fanns att köpa på destinationsorten. Salta pastiller för att värmen ger ett extra sug efter salt. Insåg i efterhand att det var det första steget i en enorm nostalgitripp jag just påbörjat. En tripp tillbaka till barndommens dofter, ljud och färger.

Autosvar - på tjänsteresa

2010-01-07T18:19:00.002+01:00

Nu är jullovet slut, men vårens arbete startar med en resa till Kongo -Kinshasa, så det blir en paus i bloggandet igen!

2010 bjuder på en spännande schema och jag ser fram emot att delge er av allt som händer - eller så mycket jag hinner uppdatera!

I Kongo besöker jag Dr Mukwege, medlem i Yennenga Progress (http://www.yennengaprogress.se/) för att arbeta vidare med de projekt vi påbörjat. Jag ser mycket fram emot denna resa! Har dessutom inte varit i Kongo sedan jag var barn!

God Jul och Gott Nytt År

2009-12-17T14:02:00.001+01:00

Så här i slutet av detta händelserika år,

påväg mot ett nytt år

med engagemang och möjligheter

sänder jag en önskan

om fred, hälsa och massor av glädje.

Paus i bloggtrafiken och så ses vi nästa år!

God Jul & Gott Nytt År
Önskar Stina

Hipp hipp för Canada

2009-12-16T12:39:00.000+01:00

Peter Mörkeberg är migration officer vid Canadensiska ambasaden. Han är ansvarig för ett stort antal länder, och det finns 250 st som honom runt om i världen. Deras uppdrag är att leverera en kvarts miljon personer till Canada om året. (+180 000 tillfälliga arbetstillstånd) Dessutom gillar Canada inte cirkulär migration, utan vill att folk kommer och sedan stannar!

”As you can see we need more people here so please send more!”

Studier visar att 3 av 4 arbetskraftsinvandrare återvänder hem. Planen är inte att stanna.

Och det är inte unikt för Canada. I Sverige är det är bara de stora städerna, universitetsstäderna och Åre som har positiv demografi. All annan landsbygd kommer framöver att ha stora problem att rekrytera pga åldrande befolkning.

De argument och de farhågor för arbetskraftsinvandring som användes under början av 1900-talet , kommenterade Peter Mörkeberg vasst, liknar de som används i dagens Europa. Det blir tydligt att förstå att det är förlegat att vara rädd för arbetskraftsinvandring, och motargumenten har enligt Peter obefintlig verklgihetsgrund.

Det samma gäller åsikter om var personen bör komma ifrån. Vad gäller invandring är det ålder, utbildning, och yrkeserfarenhet det som är viktigt, inte var du kommer ifrån.

Men för att det ska lyckas krävs en inställning som tror på och välkomna förnyelse och utveckling. Även retoriken är viktig. Det står i Canadas grundlag att det är ett mångkulturellt land!

Historiskt var alla välkomna i Canada, utom sjuka och kriminella. Sedan övergick man till att var man tvungen att komma från rätt länder. Och nu är man tillbaka till att alla är välkomna, om man har rätt kompetens.

Det som i Canada ses som ett brott får inte komma in. De som är dömda för misshandel eller rattfylleri får exempelvis blankt nej. Tydligheten vad som gäller bidrar ofrånkomligen till att bygga upp förtroendet internt hos det kanadensiska folket.

85% av befolkningen i Canada säger i oppinionsmätningar att de är för arbetskraftsinvandring och att de tycker att det är bra för den nationella ekonomin.

Det borde vi ha som mål i Sverige att slå!

”Därför vill jag öppna biståndet”

2009-12-15T10:02:00.000+01:00

Einstein sa något i stil med: Det behövs massor av nya tankar för att lösa de problem som gamla tankar ställer till med.

Biståndsminister Gunilla Carlsson vill öppna biståndet för att minska avståndet mellan skattebetalaren och den fattiga mottagaren. Hon menar att arbetet med bistånd måste reformeras.

”Problemet är inte när man är ute och träffar organisationer och civilasamhället, ännu mindre när man träffar mottagaren, som ofta visar sig vara innovativ och framåt – utan i den egna organisationen, de regida systemen, och bristen på resultat.”

Alla som vill så väl måste ju också vara ansvarskrävande. Det är samma sak som med invandringen som jag tidigare skrivit om. Det räcker inte att vara god och välvillig. Man måste också vara ansvarskrävande och titta på resultat. För det ÄR en möjlighet.

Gunilla tittar sig runt om i salen och sa att Sverige nog inte riktigt tagit tillvara den kompetens och erfarenhet som de nya svenskarna kan bidra med ”om jag uttrycker mig oerhört försiktigt”...

Jag är glad över Gunillas engagerade stämma under seminariet som känns genuin! ”Man är kvar i de gamla systemen. Man använder inte den nya tekniken. Man ser inte de nya utmaningarna. Och man vågar inte prova nytt.”

”Kan vi gå in med hedern i behåll och säga att vi ska hjälpa afrikanska länder att förbättra sin förvaltning, när vi inte själva lever upp till modern transparans och struktur.”

Hennes mål är att det ska bli tydligt och enkelt tillgängligt för alla:
- Vem gör vad
- Hur är det finansierat
- Vad har de lärt sig

Jag kan bara hålla med. Vi måste ständigt sträva efter att bli bättre, granska oss själva och utmana oss själva.

korruption, vart vi än i världen vänder...

2009-12-14T10:51:00.001+01:00

De tio punkter Sadevs Gunilla Törnqvist (generaldirektör) kommit fram till under dessa 100 dagar för att bekämpa korruption, följer några grundläggande antaganden:
Att transparens är viktigast.

Att det mest ”innovativa” måste testas och man måste sedan agera i enlighet med fattade beslut

Att vi måste arbeta mer över nätet, virtuellt, SMS osv, eftersom nätet som verktyg alltid ligger steget före oss.

Så utifrån detta har hon kommti fram till följande utan inbördes ordning (inom parentes min kommentar):

1. Vi måste se och erkänna att biståndets kärna är pengar (Här krävs entrepreörstänk, hur är bästa anbvändning av pengar, multiplisering av pengar och återanvändande av pengar) och se över upphandlingsförfarande. (Här krävs massa mer kompetens om vad som faktiskt är ett bra beslut. Billigast är inte alltid bäst, eller rätt beslut)
2. Se och utgå från verkligheten. Världen är inte statisk, utan saker händer snabbt och är detaljrikt. (som någon sa i frågan om EPA-avtalen: djävulen ligger i detaljerna. Det som teoretiskt och enkelt verkar korrekt är inte alltid så öppet och jämlikt när det kommer till verkligheten) Försök se och fånga upp tendenser – och använd sedan informationen!
3. Anpassa kronans användning till verkligheten. (Här var jag ute och hostade...)
4. Renodla och förstärk organisationen. Där det tipsas om att Sida ska lägga över en del policy-arbete på UD, och även förstärka i ”fält”. Även Regeringskansliet fick en passning om att arbeta mer i projektform, över departementsgränserna, med kompetens utifrån...
5. Se att varje funktion är rustad för uppgiften. (Tydligt ledarskap verkar behövas... att ha tydlig rollfördelning, tydlig uppdragsbeskrivning och anställa folk med rätt kompetens till rätt uppdrag... Kolla med Agneta Järbeck, verksamhetschef i Nacka kommun!)
6. Använd och utveckla efterlevnanden av UNCAC. (lätt att göra policys, men efterlevnaden är något annat! Se bara på alla företags policys för hållbarhet, jämställdhet och codes of conduct!)
7. Stärk hela rättskedjan – från anmälan till återkrav. (som med statestik, ekobrottsmyndigheten, barn som far illa osv. Det är lättare att anmäla än att följa upp och se att det faktiskt uppnås resultat. Om vi menar allvar måste vi avsätta resurser att fullfölja det vi säger att vi står för.)
8. Ökad kommunikation i både ord och handling. (Japp action måste vara en naturlig följd!
9. Arbeta med ledarskap och attityder. (Kolla med Agneta Jörbeck igen! Ett bra ledarskap på chefsnivå, skapar ledarskap genom hela kedjan av medarbetare.) Man vet inte alltid bäst själv!
10. Inrätta en internationell kommunssion mot korruption. Ensam är inte stark.

Hela processen som lett fram till de punkter som presenterades idag, känns ”nära”, ändå på riktigt och inte så pompöst att det blir en fin fasad. Samtidigt som även de tio punkterna är rätt ”logiska” och ”sunt förnuft”, och kanske inte så super innovativa.

Så japp, nu väntar vi på action igen! Och som vanligt är det även vi "små" människor som måste vara en del av action taken!

www.innovationspanelen.se

Trevlig helg!

2009-12-11T16:18:00.001+01:00

Önskar er alla en glad och ljusfylld Lucia-helg!

Hurra för GAPMINDER

2009-12-10T09:42:00.001+01:00

Hans Rosling, professor i internationell hälsa, tog över scenen, och skrattsalvorna haglade genom salen.

Minst sagt upplyftande.

Få kan prata om världsekonomin som han.

Och att han kan visa på faktisk framgång! Han kan visa på att milleniemålen uppnås i de flesta länderna. Att de länder som går långsammare är de länder som redan hade rätt bra utgångspunkt. Och de länder som inte funkar är de som har galna diktatorer som Burma och Nordkorea.

Spara och slösa har bytt platser. I-länder är slösa. Medelinkomstländerna är spara. Och utvecklingsländerna är inget av det, de varken sparar eller slösar.
Hans skojar om det mesta, med mycket seriositet.

Många talar om att investeringar är bättre än bistånd, men då pratar man om olika saker. Fråga Kamprad vilka länder han vill investera i. Jo länder som redan kommit i kapp och har bra infrastruktur, utbildad arbetskraft och fungerande tullväsen! Så bistånd behövs i låginkomstländerna medan investeringar kan ta över när det blivit medelinkomstländer.

Hans fråga till Bill Gates: Vad är svårast att tjäna pengar eller ge bort dem? Bill svarade att ge bort dem: när man tjänar dem ser man enkelt vad som kommer in. Det man ger bort är svårare att mäta resultat av. Gunilla sammanfattade samtal med Bill: måste man kunna så mycket för att kunna ge bort så mycket!

Åh vad skönt om man krävde högre kompetens för att få arbeta med utvecklingsbistånd.
Hans varnar för ”boutique bistånd”, dvs sådant som blir lite gullig yta men som inte kommer att förändra världen. Som att samla in tvättade strumpbyxor för fistula-sjukhuset i Etiopien. Strumpbyxorna kommer att komma till nytta, men inte förändra världen.

Hans får frågan om vem som är ansvarig för att informera om den positiva utvecklingen i världen, kunskap om andra länder och våra relationer. Hans menar att det INTE är biståndsorganisationernas roll, utan skolans roll. För det handlar om allt i samhället, investeringar och innovation. Det är inte trovärdigt om det bara är de som själva arbetar med det som också ska undervisa om det.

Och slutord: rik och frisk befolkning medför INTE automatiskt demokrati och mänskliga rättigheter, det är en kamp för sig.

www.Gapminder.org

Gunilla Carlssons 100 dagar

2009-12-09T09:39:00.000+01:00

Utrikesdepartementet har bjudit in till en seminariedag och workshops om biståndet, om att förbättra biståndet.

När hon öppnar dagen med att ge sin vision, ger hon en 0-vision, biståndet måste bli överflödigt. Det är prestiglöst. Jag tänker främst på min mor. Det är hela hennes sätt att arbeta. Hon undervisar och leder i utvecklingssammanhang, för att själv inte behövas mer. Förskolan i Nakamtenga där hon arbetat med förskollärarutbildning är ett utmärkt exempel! (www.yennengaprogress.se)

Människor i fattiga länder är inte en hjälplös, stackars massa som är beroende av hjälp utifrån. Jag är stärkt av alla de fantastiska och superkompetenta människor jag växt upp med att få lära känna i flera av världens fattigaste människor. Jag tror att det ger mig en mer positiv syn på möjligheterna för världens utveckling, än många andra omkring mig.

Gunilla ”Det är brist på frihet snarare än brist på mat, som skapar fattigdom.”
Hon menar att vi bygger förmycket av tänkandet om bistånd på strukturer som skapades för 40 år sedan. ”Jag träffar för få människor som ger mig innovativa idéer på hur man kan gå till väga, och som sedan vågar testa!”

Samhället måste ge förutsättningar till att våga prova, kanske våga misslyckas. Vi ska absolut inte göra om samma misstag flera gånger, men vi måste våga testa nytt, våga försöka.

Gunillas fem v-en:

Vilja – men det räcker inte med en god vila, vi måste
Veta - när vi vet mer kan vi
Välja – och när vi valt måste vi
Våga – för att sedan kunna
Visa - vad vi uppnått och vad vi lärt oss

Tack Gunilla.

Arbetskraftsinvandring

2009-12-07T11:23:00.003+01:00

Hur attraktiva är vi egentligen? Uppenbarligen är det inte så många som söker sig till Sverige som vi gärna vill tro! Eller om jag uttrycker mig tydligare, Sverige har ju inte riktigt visat sig superlyckliga över att välkomna arbetskraftsinvandring, men samtidigt vill vi tro att vi är det bästa landet att komma till och vår självbild är därför att det skulle bli anstormning om vi släppte gränsen fri!

Men om man jämför med andra europeiska länder, är det uppenbarligen inte så lockande att komma just till Sverige. Som Fredrik Federley uttryckte det: ja vad lockar med ett land som den senaste månaden haft två soltimmar... Är våra skattenivåer verkligen konkurrenskraftiga? Kan man verkligen spara pengar om man kommer hit och jobbar ett år?

Trots reformen förra året är antalet som kommit senaste året inte mer än vad det brukar vara. Problemet är arbetsmarknades struktur, inte att vi är för många. Vi har gott om plats.

Och det är snarare ett problem än något annat. Hög arbetslöshet betyder inte att de luckor går att fylla som behövs.

Botkyrka Fair Trade City

2009-12-03T13:29:00.003+01:00

Grattis Botkyrka!

Nu är det klart att vi, Botkyrka, har blivit certifierade Fair Trade City!

Efter att från starten suttit med i styrgruppen för att ta fram underlag och handlingsplan för att Botkyrka skulle kunna certifieras, är jag superlycklig att det nu är klart; Lagom till jul!

Det har varit en fantastisk och inspirerande grupp att arbeta i, och det bästa av allt, är att detta bara är början! Det är nu det sätter igång! Planerna för 2010 är redan i full gång och vi välkomnar alla som vill vara med att delta i ett mer medvetet konsumentmönster.

Och som sagt, nu när det lackas mot jul kan klapparna få extra dimension! Ökad konsumtion av Rättvisemärkt sätter dessutom större press på de företag som inte har rättvisemärkta produkter, att också se över sin produktion och hur den påverkar det närsamhälle där produkterna produceras och inte minst de egna anställda!

Grattis och tack! Framtiden är vår gemensamma!

Donnergymnasiet och ordet solidaritet

2009-12-02T10:43:00.006+01:00

Musikklasserna på Donnergymnasiet i Göteborg hade tema solidaritet. De spelade på äldreboenden och satte upp post-it-lappar runt stan med glada budskap.

Och tema-perioden avslutades med solidaritetskonsert på Världskulturmuseet.

Och det var där vi kom in i bilden. Intäkterna gick nämligen till förskolan i Nakamtenga (läs mer på http://www.yennengaprogress.se/). Vi fick berätta om bakgrunden till detta minst sagt lyckade projekt, som utstrålar solskenshistoria och framtidshopp. På de stora betongväggarna rullade bildspel med bilder från Nakamtenga, på barnen, lärarna, deras aktiviteter och omgivningarna.

Och musikeleverna spela så det stod härliga till. Entusiasmen lyste och kvällen sprudlade av glädje.

Stor tack till Donnergymnasiets musikklasser och allt ert engagemang! Sådana som ni kan förändra världen!

Konsert på Världskulturmuseet i Göteborg IDAG!!

2009-11-30T11:23:00.002+01:00

Soldidaritetskonsert står på schemat för musikeleverna i årskurs 2 på Donnergymnasiet! Detta är ett årligt projekt där musikelever i årskurs 2 får ha en konsert med syfte att genomföra en solidarisk handling.

I år har de till vår stora glädje, valt att samla in pengar till vår förskola i Burkina Faso, Västafrika, som efter fantastiska resultat, är beredda att ta steg vidare till utvidgning, och breddning av verksamheten.

Feministen Dr Mukwege

2009-11-26T10:58:00.001+01:00

Jag hurrar för alla män som arbetar aktivt med frågor som ansetts som ”kvinnofrågor” men där lösningen av uppenbara skäl med stor övervikt faktiskt finns hos männen.

Dr Mukwege är en sådan person, som dessutom sa härom dagen att vissa tycker att han är för feministisk! Eloge till honom!

Våldtäkter som krigsstrategi, överhuvudtaget våld mot kvinnor och kulturella strukturer som förhindrar möjligheten för kvinnor att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, och som därmed fråntar män sitt ansvar vad gäller att inte bryta mot mänskliga rättigheter.

Det är mycket som hänger på definitionen av manlighet. Vad gäller att stärka kvinnor, så har kvinnor alltid varit aktiva i att delta i den nya formuleringen/definitionen av vad kvinnor är och i de aktiviteter som skapats för att lyfta kvinnor.

Men så snart det blir tal om jämställdhet och genus så blir det märkligt mans-tomt i salarna. Männen finns således inte närvarande i det viktiga arbetet att formulera vad manlighet är. Samhället går vidare och jag känner relativt få män som stämmer med den gamla bilden av manlighet som den plikttrogne soldaten, eller den pruttande och rapande vilden som vill sitta och dricka öl, skräna och ta sig i skrevet. Och framförallt en manlighet som inte kan styra sin sexuallitet. Men det som de tecknade filmerna så väl som spelfilmerna, sagor och böcker, bilder och annat vi matas med ständigt, fortfarande förmedlar är bilden av krigaren och Shrek. Ändå är det många av dessa mycket mer civiliserade männen som beskriver manlighet i stort som en primitiv vilde.

Inte konstigt om dagens män blir förvirrade av vad som faktiskt är manlighet: den förlegade myten eller det kvinnor formulerat? Ingen av alternativen är vettiga att förlita sig på. Män måste ta aktiv del i att formulera sin egen definition av manlighet. Definitionen av manlighet är INTE en kvinnofråga, dvs genus och jämställdhet är INTE enbart en kvinnofråga. I sanningens namn borde huvudfokus ligga på män, av män!

Våldtäkt gör mer ont än vad vi först ser. Kvinnorna i Kongo kommer inte och visar upp sitt underliv, om det inte uppstår riktigt allvarliga problem. Och inte ens då är det något man lättvindigt gör. Om alla dessa stympade kvinnor istället hade fått sina armar avhuggna, hade troligtvis omvärlden reagerat mer och slutat blunda.

Och ibland när kvinnorna återvänt hem, och männen försäkrat att de ska ta emot sina fruar igen, kan kvinnorna komma tillbaka till Dr Mukwege och säga att mannen inte vill veta av henne (något hon tolkar eftersom han inte vill ha sex med henne). När Dr Mukwege då samtalar med männen igen, visar det sig att männen är impotenta, och ber om någon medicin som kan ge dem potensen tillbaka. Men den psykologiska spärren är massiv.

Kvinligheten ligger i många kulturer djupt i möjligheten att kunna föda barn – förövarna i krig vet det! Manlighet ligger i, skulle jag vilja påstå, ALLA kulturer djupt i potensen. Men det är väldigt mycket hyschhysch därom! För vem vågar säga sig inte få upp den!

Exempel på två starka män som aktivt lyfter frågan om genus och dess betydelse i samhället är Dr Mukwege och Peter Örn. De har väldigt stor roll att spela och jag önskar se fler sådana som de!

Likgiltighet måste ersättas med tydlig handling

2009-11-25T11:15:00.003+01:00

Under sagolika timmar i vackra salar, med god mat och fantastiskt trevliga människor, med höga positioner inom sina organisationer och företag, delade vi engagemang och närhet till stora frågor i världshistoien. Vi pratade inga detaljer under kvällen, men alla vet om att kvinnors kroppar är slagfält, att våldtäkter i krig är ett effektivt sätt att bryta ner ett samhälle, och att förstörd möjlighet till reprodution är ett långsamt massmord.

Dr Mukweges korta tack till Håkan Svennerstål och hans gäster på Grand Hotell:

"Alla här närvarande vet vad som försig går. Jag höjer min röst för att ge röst åt dem som inte har någon röst. Ert engagemang är ett sätt krossa tystnaden, att krossa likgiltigheten. Att dö likgiltig är den värsta döden. Alla har möjlighet att påverka. Att inte agera är också att agera - det är att acceptera. Jag vet att er närvaro här ikväll är ett sätt att manifestera att ni INTE accepterar det brutala våld dessa människor utsätts för. Ert engagemang stärker mig, stärker dem som utsätts för övergreppen och vårt arbete för förändring. Ni har alla positioner att verkställa sann förändring. Jag känner mig hedrad och oerhört varm om hjärtat för att ni delat denna kväll med mig och visat ert engagemang. Stort tack."

Jag ber er se chansen och ta den.

Håkan Svennerstål och Dr Mukwege

2009-11-24T11:28:00.001+01:00

I IVAs vackra guldsal med stora kristallkronor, höll Svennerstål &Partners frukostseminarium med Dr Mukwege. Sju på morgonen är tidigt, i synnerhet med restid och man dessutom fastnat i politiska diskussioner om Kongos – och världens – framtid, så att sängdax blev alldeles för sent.

Ändå kan man knappast känna sig vaknare än när man får lyssna till Dr Mukwege.

Minutrarna innan det är dags att äntra scenen för att tolka, i ett sådant här sammanhang, när man vill göra Dr Mukweges historia rätttvisa, känns det lite nervöst. Men sedan slukas man upp av stunden och av Dr Mukwege själv.

Livet är komplext. Kriget är vedervärdigt.

Håkan Svennerstål sammanfattade och avslutade seminariet med spetts: Vi har det i det närmaste odrägligt bra och bekvämt här i norden. Hur vill vi se på oss själva, vilka vill vi vara? (min kommentar: Som embisillerna i Vellinge?) Har vi den typen av ledare och politiker vi vill ha? Och gör de i så fall tillräckligt?

Lösningen ligger i den politiska viljan, i stora sjöområdet i centrala Afrika, men också i den rika världen, som vi är en del av.

Jag förstår att Dr Mukwege är trött på alla stora ord. Efter hans personliga samtal med en strid ström utrikesministrar från Väst, inklusive Hillary Clinton, med fördömmande ord om de pågående övergreppen, har beklagansvärt lite gjorts för att verkligen få stopp på kriget. De kan inte längre säga att de inte vet vad som pågår. De har varit på plats och tittat. De har sett själva.

I den sena timmen igår natt sa Dr Mukwege i ett ämne som egentligen ligger långt utanför hans uppdrag och arbete som läkare ”ja om ingen annan tar tag i det så måste jag ju göra det”. För Dr Mukwege finns det inget som heter att blunda eller vänta på någon annan att lösa problemen. Alla MÅSTE ta sitt ansvar, långt utanför det vi själva tror är vårt personliga ansvarsområde.

Det kan vara jobbigt att höra, men det är ett faktum. Det är kobolt i din telefon också!

Varmt, liberalt och grönt

2009-11-23T11:25:00.003+01:00

Vi sitter i Riksdagens fina första kammarsal.

Det är Centerpartiets nomineringsstämma inför riksdagsvalet 2010. Det är min första nomineringsstämma inom partivärlden.

Vid medlemsomröstningen inför stämman hamnade jag på plats 5, trots att jag känner mig väldigt novis, vilket gjorde mig både förvånad och hedrad. Efter nomineringskommittéens arbete blev jag placerad på plats 6, eftersom de flyttat upp en mycket kompetent och engagerad person med invandrarbakgrund, vilket känns helt korrekt.

Men det är nomineringsstämman som beslutar! Diskussionen fastnade på plats två. En helt befogad diskussion verkligen! Och sedan plats tre. Det är svårt att sitta en så stor skara i en sal och tycka lika om vem som bör stå i vilken ordning på en lista.

Och det känns helt galet att sitta och välja mellan superbra personer. För i det här fallet är det verkligen det. Många hänsyn att ta: var man kommer ifrån i länet, kön, ålder, invandrarbakgrund, yrkesbakgrund, kompetens, media-face, etc.

Jag fick behålla den plats valberedningen föreslagit, nämligen plats 6! Så jag är jätteglad! Känns oerhört spännande!

Så nu är det, det vi får utgå ifrån och kampanjen kan börja!

Diamanter och blingbling

2009-11-19T11:36:00.001+01:00

Diamonds are for ever, sparkling round my finger.
Unlike men the diamonds linger
Men are mere mortals not worth going to your grave for.

Citat av Shirley Bassey I James Bond-filmen Diamonds are for ever

Mats Utas har levt i Sierra Leone, studerat diamanthandeln och skrivit en avhandling om barnsoldater. Jag lyssnar på honom på Södertörns högskola där Studiefrämjandet anordar en föreläsningsserie om Afrika.

Kriget startade säkert inte pga diamanterna, men däremot upptäkte krigsherrarna snart att internationella affärsmän snart kontaktade dem, mitt under brinnande krig, för att erbjuda vapen och annat i utbyte mot diamanterna. Mats Utas har även mött svenskar på väg in i landet för att göra det samma.

Så diamanterna förlänger och förvärrar kriget. Och för uppköparna var diamaterna extremt billigare under kriget.

Varken barnsoldaterna Mats intervjuade för sin avhandling eller de som grävde fram diamaterna visste vad diamanterna används till. De trodde att de används i fönster eller kanske flygplan. När han berättade att vi till stor del använder dem för att vara fina eller la dem i bankfack för att se dem växa i värde, så trodde de inte på det. Varför skulle vi betala så mycket för något sådant? (sedan finns det ju industrianvändning). Värdet vi sätter på diamanterna gjorde att Kolonialmakten såg till att staten hade monopol på diamanthandeln. Och idag använder sig krigsherrar av ungdomars frustration för att ta makt.

Diamanthandeln i Sierra Leone, omsätter 400 miljöner US dollar om året, varav en tredjedel är legal handel, enligt Mats Utas.

I Sierra Leone, som i många andra (före detta) konfliktområden, är många mäktiga aktörer samma som under kriget. Stora krigsförbrytare som nu har grönt ljus att hålla på med handel eller politik. Då är det svårt att ha tillit till sitt lands ledare och tro på demokrati.

För att undvika handel med ”Blodsdiamanter” eller rättare sagt för att lugna konsumenterna, startades Kimberley processen 2003, i Sydafrikanska Kimberly, för att ta fram ett ceritifieringssystem för att kunna säga var diamanterna kommer ifrån och således bevisa att det är legal handel.

Dock blir det till mångt och mycket en kosmetisk lösning, eftersom certifieringen skrivs i större städer och de frågar var du fått diamanten... Då kommer helt plötsligt inga diamanter från konfliktområden.

Så nu är det dags att se filmen Blood Diamond och dokumentären Bling som handlar om ett gäng artister som åker till Sierra Leone och gör en dokumentär om diamanthandeln.

Och läsa Mats Utas avhandling om barnsoldater Sweet battlefields

coachning - teacher training

2009-11-18T10:36:00.001+01:00

Affärscoachen Gunnar Kihlblom hade ett inspirerande anförande om coachskapets styrkor och potential!

Tydliga bilder och effektivt resultat, i ett coachande som framförallt bygger på tron på klientens egen förmåga och kompetens och ger utrymme för reflektion och växande.

Jag kopplar metoden till ett projekt vi länge arbetat med i Burkina Faso. En förskollärarutbildning där all teoretisk utbildning bygger på den dagliga verksamheten med barnen. Utifrån daglig utvärdering och anpassad teori till vad som är aktuellt just idag, blir allt lärande påtagligt. All teori ses i ett sammanhang och får därmed relevans.

Nu är vi i introduktionsfasen av ett nytt projekt tillsammans med MKFC, som handlar om teacher-training. Genom e-learning får lärarna vidareutbidlning och coachning i sin befintliga arbetsmiljö, där uppgifterna och läxorna, handlar om att prova sina nya färdigheter och verktyg direkt i klassrummet.

Gunnar Kihlblom uttryckte det likadant, att coachningen och utvecklingen måste ske i individens vardag. Och resultaten blir då också omedelbara och verklighetsförankrade.

En väninnan till mig har nyligen återupptagit sina studier. Hon uttryckte med entusiasm i rösten att då hon redan i början av utbildningen fick följa med en redan verksam inom området, upptäckte att varje nytt ord, varje ny term och teori, faktiskt användes och hade relevans. Dvs. så var det således inte i de tidigare utbildningarna hon gått på universitetet. Och vi är nog många som känner igen oss i det.

Dels tror jag på coachning i både livsfrågor och affärsfrågor, dels tror jag att det kan ha stor impakt i utbildningsfrågor och värderings och attitydfrågor.

Så när det på seminariet annonserades att Svennerstål & Partners ingår i ett internationellt nätverk för att genomföra certifierade coachutbildningar, var det förstås något som kändes helt rätt – för alla typer av aktiviteter jag är engagerad i!

http://www.svennerstal.com/
http://www.solidcoaching.se/
http://www.mkfc.se/

Coachning

2009-11-17T15:11:00.003+01:00

Förste talaren ut, den yngste av dem, var den som fick mig som kvinna att inte riktigt känna mig inräknad, men å andra sidan verkade han inte räkan in andra människor alls. Han är presenterad som en sann entreprenör, och sa då att han inte visste var det kom ifrån eftersom varken hans far eller farfar var några entreprenörer. Vad kvinnorna i hans släkt gjort var uppenbarligen inte relevant. När det sas att en av hens vänner kommenterat, var hans omedelbara fråga ”Har jag några vänner? Jag lever bara för mina verksamheter!”

Visst hade han några poänger som att en ledare måste kunna ta tag i vad som helst, dvs stå i disken om det är det som behövs just då. Annars hade han inte mycket tilltro till människor, och det haglade kommentarer och värderingar som bara fick mig att tänka på Calle och Chokladfabriken.

I den mjuknande dock Willy Wonka på slutet av historien och såg mer än bara verksamheten och smakerna.

Tydlighet var dock något både förste talaren och resten av dem betonade. Uppenbarligen kan det tolkas olika, vad gäller om det är ledaren som har patent på vad som är rätt, eller om det också kan innebära att tro på människors vilja till ansvar och delaktighet, kompetens och utvecklingspotential.

Det är ju i relation till andra som idéerna utvecklas. Som Obama sa i Kina härom dagen, att det är oppositionen som gör att han utvecklas och blir bättre. (som en pik mot Kinas president)

Övriga talare fokuserade istället på medarbetaren som verksamhetens främsta tillgång. Att Svagheter istället borde benämnas utvecklingspotential och outnyttjat kapital. Att ledarskap handlar om hur man förhåller sig till andra människor, och hur man använder sig av just denna utvecklingspotential.

Tydliga mål och strategier, synlighet/närvaro, och våga think outside the box.

Ett både matnyttigt och underhållande seminarium, slutade med handfasta tips, positivism, och framtidstro.

Yennenga Progress

2009-11-16T11:14:00.002+01:00

Äntligen!

Om man inte finns på nätet finns man inte alls...

Eller ja, alla aktiviteter i det tysta får ju en helt annan innebörd när det fanktiskt går att hänvisa till något så konkret som en hemsida!

Så kära ni där ute, välkomna till http://www.yennengaprogress.se/

Generationsskifte

2009-11-11T11:58:00.001+01:00

Igår var jag på ett seminarium om generationsskifte.

På power pointen stod uppradat vilka faktorer som är grundläggande för att ta tag i generationsskiftet. Finansiella, rättsliga, försäkringsmässiga och psykologiska.

Det sistnämnda var vad som lockat mig att gå dit. Jag själv står ju varken i färd med att överta något eller låta en yngre generation ta över. Så de tekniska bitarna har inte intresserat mig nämnvärt. Däremot det faktum som gäller oavsett ålder och oavsett till vem man överlämnar något man varit med att skapa – lockade mig dit.

Tydligast blev det då jag byggt upp Burkina Faso Boutique (Numera Burkina Design) i Gamla Stan. Då jag efter några år, läste vidare och inte skulle befinna mig på svensk mark längre, rekryterades en ny person som skulle driva verksamheten vidare.

Det var jag själva som handplockade henne och är supernöjd med mitt val. Lotta är en bra människa, duktig, drivande och butiken är jättefin! Ändå var det lite svårt att släppa. Lotta har inte alltid gjort som jag skulle ha gjort, och det är just det som är överlämnandets stora uppgift: ATT LÄMNA ÖVER!

En ny ledare måste få skapa sin egen ledarstil. Måste få välja sina egna vägar. Det är lätt att tro att man är oumbärlig. Att det man har i huvudet är viktigare än vad verkligheten senare ska visa. Att ens kontakter måste introduceras långsamt och varsamt.

Jag lämnade abrupt, har (hoppas jag!) inte lagt mig i alls, har funnits OM hon skulle fråga, men steg helt av. Jag har bitit mig i tungan och min egen mentala processen underlättades kanske av att jag helt sonika inte fanns i landet. Det är ingen stor grej i detta sammanhang, men det var ändå en lärorik känsla.

Jag har sett det i många sammanhang. I företag, små som stora. I organisationer och ideella sektorn. Ledare som inte vill släppa taget. Till allas förvirring och skulle jag säga – begränsning.

Det är viktigt att ta lärdom av historien, att ta tillvara äldre generationers erfarenhet. Men det blir svårt om den äldre tycker att nya generationen är barn och måste läras allt från grunden och tuktas, och om de yngre tycker att de äldre är gaggiga och inte hängt med i utvecklingen.

Kanske är lösningen att den äldre generationen som ska lämna över, går en coach- eller mentorutbildning?

Seminarieledare började med att säga att de psykologiska och emotionella aspekterna nog är de viktigaste när det gäller generationsskifte. Sedan nämnde de inte den saken mer utan övergick till de tekniska detaljerna!

rapportering

2009-11-10T13:12:00.000+01:00

Jag fröjdades av det jag hörde idag. Sakta men säkert tror jag att vi når ett paradigmskifte.

Det handlar om ledarskap, om prioriteringar och synsätt. Gamla, hierarkiska (läs även patriarkiska) system, bygger till stor del på hårda fakta. På siffror. Enbart siffror.

Mjukt är inget adjektiv med pondus.

Men jag tror att man bitit sig själv i foten. Och för att komma vidare, för att verksamheten ska överleva i en föränderlig värld, krävs något annat. Siffrorna måste sättas i ett sammanhang. Siffror svarar inte på alla frågor. Siffror ger inte hela verkligheten och kan inte ge oss de fakta vi behöver för att faktiskt analysera varför en verksamhet går upp eller ner.

Det låter möjligtvis som en självklarhet, men jag undrar hur många som faktiskt är skolade att analysera helheten och samspelet mellan hårda och mjuka verktyg.
Många är de företag som använder olika kvalitetssystem. Som mäter diverse faktorer. Men hur många vet hur man använder dem och drar nytta av de mätningar man gjort? (för att inte tala om alla policy-dokument om jämställdhet, miljö och uppförandekoder! Vad händer efter orden?!)

Precis som med nya verktyg, måste man hitta mervärdet av mätmetoderna, om man ändå kör på som vanligt, fortsätter att nöja sig med att se siffrorna, har det bara tagit onödig tid att ta fram de nya värdena.

Utvecklingssamarbete, bistånd eller välgörenhet

2009-11-05T13:51:00.001+01:00

Det känns inte så politiskt korrekt att säga att man borde sluta ge bistånd. I mina kretsar händer det i allafall i princip aldrig. Jag känner bara en som säger så. Men så är han ju moderat också.

Han är för välgörenhet (vilket också är ”moderat:igt”) men tycker inte att skattepengar borde gå till att bistå utvecklingsländer med ekonomiskt stöd.

Han menar att det inte gett resultat. Att man pumpat in massor av pengar som inte på långa vägar gett de resultat det borde gett. Och han tycker att de måste kunna ta ansvar för sig själva på samma sätt som vi gjort. Dock finns mycket som skiljer oss åt. Grundläggande är det sociala trygghetsnät som familjen utgör. Ansvaret för varandra inom släkten beskrivs ofta som fin och kärleksfull, men har sina baksidor.

Den som tjänar (mest) pengar förväntas bidra med skolgång till sina släktingar, mediciner och sjukvård, bröllop och begravningar osv. På varje anställd går ofta upp till 15 andra vuxna som ska försörjas. Då är det svårt att spara eller investera för framtiden.

Om vi någonsin haft det så i Sverige så var det väldigt länge sedan. Vi är lutherskt fostrade att göra ”rätt” för oss, att inte göra oss beroende av andra eller be en bror eller syster om finansiell hjälp.

Jag kan vara oerhört kritisk till biståndet, både det bilaterala, det multilaterala ännu mer, och även det bistånd som går via NGOs. En skillnad mellan mig och min moderat-kompis är att jag har vuxit upp och fått förmånen att följa organisationer och projekt på nära håll. Att få se alla starka, coola, erfarna, driftiga, kunniga och dedikerade personer - och utvecklingen som sker runt dem - ger i allra högsta grad framtidstro!

Kolla gärna www.gapminder.org

Min moderat-kompis (vit, heterosexuell, gift man, i sina bästa år, far till en fantastisk son) skulle vilja slopa biståndet och samtidigt lösa världsproblemen genom att också slopa västvärldens protektionism och slopa våra interna jordbrukssubventioner, så att utvecklingsländerna faktiskt får en chans att vara med och konkurrera på världsmarknaden med de varor de faktiskt har.

Det är helt korrekt! Många ger hellre bistånd än att ta bort hindren för utveckling – eftersom de själva då slipper hotas samtidigt som de framstår som snälla.
Humanitärt bistånd kommer alltid att behövas. Om vi får bukt med krig genom civilisation (det känns sjukt ociviliserat att kriga) kommer vi ändå att ha naturkatastroferna som kräver gränsöverskridande och snabba insatser. Kanske skulle man kunna slopa det bilaterala och multilaterala biståndet när jordbrukshandeln reformeras?

Men civilia samhället? Civilia samhället har betytt och betyder fortfarande jättemycket för – Sverige. Mycket av det viktiga arbete som sker tack vare civilia samhället kan omöjligt vara inkomstgenererande. Mycket handlar om utbildning, oppinionsbildning och attitydförändringar. För att kunna finansiera en sådan verksamhet krävs för det första en stark medelklass (och välvillig överklass) –vilket saknas i många utvecklingsländer. I Sverige finansieras detta arbete dessutom ofta av (lokala) företag i good will/PR syfte, stiftelser samt statliga medel som slussas via diverse studieförbund och råd. Detta saknas också ofta i utvecklingsländerna. De driftiga människor som i utvecklingsländerna hittar på innovativa sätt att få in pengar till sina verksamheter, bromsas ofta av att biståndsgivarna då hotar med att dra in stödet, eftersom det faller utanför deras ramverk av tillåtna aktiviteter. Att då riskera anställda och en redan fungerande verksamhet om man vågar tacka nej till (det trygga) biståndet, är det få som gör, av förståeliga skäl.

Visste behövs det reformer i biståndet, (kanske är organisationer som Yennenga Progress svaret!) men stödet till det civila samhället måste fortsätta. 1% är ett billigt sätt att få vara med om en superspännande nutidssaga för en hoppfull framtid.

Progress Building

2009-11-04T10:34:00.002+01:00

Nu vilken dag som helst är det klart!

Och därmed förs säkerligen denna blogg över till nya hemsidan! Min kära lilla skära dator är fylld av anteckningar som inte hunnit bli några sammanställda kommenterar för denna hemsida!

Men det kommer!

EPA - Undercutting Africa?

2009-10-29T14:52:00.002+01:00

Det kan se bra ut, låta logiskt, och politikerna I riksdagen vet inte mycket om det, eftersom handelsavtalen avgörs på EU-nivå, men Ronnie Hall, öppnade Forum Syds seminarium genom att saga: But the devil is in the details, behind closed doors.

I kort sammanfattning förklarde Ronnie Hall att det tidigare talades om stöd för utvecklingsländernas handelsmöjligheter, medan man nu talar om ömsesidig handel, dvs EU kräver något tillbaka i ”jämbördiga” förhandlingar där den som är bäst på att förhandla vinner. Eftersom utvecklingsländerna på många plan är i beroendeställning på grund av redan ojämlika handelsförbindelser, bilateralt stöd osv, har EU av naturliga skäl övertaget och får därmed ofta mycket mer tillbaka än de ger i dessa avtal.

På seminariet får vi en hel rad negativa konsekvenser presenterade för oss.

- Förhindrande av industrialisering, genom att EU vill köpa råvarorna billigt och själva stå för förädlingsprocessen. (Något Ghana försökt förhindra genom att förbjuda exort av råträ.) * Vilket också gör att människor i utvecklingsländerna förlorar arbetstillfällen.

- Genom frihandel dumpar EU priserna på jordbruksprodukter så att de blir billigare än de inhemska produkterna, genom våra egna interna jordbrukssubventioner, samt exort av vår enorma överproduktion. Detta leder bland annat till att den egna marknaden rubbas, egna jordbruket konkureras ut och läggs ner, som i sin tur leder till bristande ”food security” och förlorade arbetstillfällen.

- Liberalisering av investering. Investering i gruvarbete påverkar ofta skogen mer ön invetsering i skogen eftersom de är så mycket större.
Om man ser på dessa punkter är det svårt att kalla EPA ett developpement agreement.

Vad gäller klimatförändringarna:

Länder som Sydafrika, Kongo och Brasilien har enorma skogar som är livsviktiga för ”carbon cycles” och ”Hydrological cycles” som bland annat är det som påverkar regnen.

Afrika har 16 % av världens skogar (21% av Afrika är skog)

6 av världens 25 biodiversityhotstpots finns i Afrika.

Största delen av förlorad skog är inte för ved i det egna landet, att man hugger ner för att odla eller skogsbränder, utan för export till Europa, som står för 70% av skogsförlusterna.

Som i så många andra sammanhang: vi behöver företag som tar ansvar för hur deras verksamhet och handelsavtal påverkar lokalsamhället ur en hel rad sammanhang som bör tas i beaktning, inte minst klimatförändringar och miljö, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Ecosystemrights måste finnas med i förhandlingarna! Om vi försöker framstå som ”goda” vi måste bygga förtroende för klimatfrågan.

Jag har fortfarande inte hört något tala om fördelarna med EPA, så min analys är knapphändig. Mina spontana tankar är att det nog är med frihandel som det är med demokrati eller jämställdhet: man uppnår inte det ideala sammanhanget automatiskt, över tid, man behöver reglera och planera väl, för att väga upp ojämlikheten.

Man måste ta till olika åtgärder för att stärka upp vissa grupper och företeelser, för att verklig demokrati ska infinna sig. Det kan behövas speciella integreringsprogram. För jämställdheten kan det behövas kvotering för att makthavare och beslutsfattare ska ta sig i kragen och leta upp de (kompetenta) personer som inte finns tillräckligt representerade

– och i detta fallet kan behövas speciella regler för handel med utvecklingsländerna, innan de är ikapp infrastrukturmässigt, industriellt, ekonomiskt och maktmässigt, så att de faktiskt kan förhandla på lika villkor. Afrika måste få ha makt över sina egna naturresurser, och EU måste visa att de bryr sig på allvar vad gäller milleniummålen och klimathoten.

*Ghana sades på seminariet vara det enda landet som lyckats förhandla sig ifrån några av EPAs krav på öppnade marknader – något talarna tror beror på att de faktsikt har bra förhandlare.

Fair Trade City

2009-10-28T07:32:00.002+01:00

Jag sitter med i referensgruppen för att göra Botkyrka till Fair Trade City. Det är ett väldigt positivt gäng att få sitta tillsammans med, och ämnet är inspirerande!
Evert Jacobsson på ICA Maxi har alltid med sig lite extra gott (rättvisemärkt och ekologiskt förstås!) till fikat. Denna gång hade han med sig mandariner. Både rättvisemärkta ekologiska och vanliga konventionella. De förstnämnda var gulgröna, lite flammiga, medan de konventionella var fint lysande gula.

Samma sak med torkade aprikoser, de ekologiska var bruna och de konventionella var fint organga.

Han frågade om vi visste varför.

Jag har mötts av det förut, men det är alltid bra att få det så tydligt med varorna bredvid varandra. Jag är nämligen allergisk mot icke ekologiska mandariner. Skalet alltså. Dvs om jag skalar en mandarin som inte är ekologisk så får jag utslag i ansiktet!

Det som används för att få så kallad jämn mognad så att de blir fina i färgen, och behåller färgen hur länge som helst, är svaveldioxid.

Det står till och med i innehållsförteckningen för de konventionella aprikoserna, att de innehåller svaveldioxid!

Om jag reagerar när jag skalar en mandarin, kan man ju undra hur de som jobbar med processen mår.

På barnens dagis finns det en liten pojke som haft supermycket utslag. Eftermycket om och men, coh efter alldeles för lång tid, hittade de äntligen en specialist som fastslog att pojken är allergisk mot i princip allt – som inte är ekologiskt!

På den lilla pojken och på mig, syns det tydligt, men det låter logiskt att det inte är nyttigt för er andra heller, även om det inte syns på ytan.

Rättvisa produkter lever allt som oftast upp till de ekologiska kraven, inte minst eftersom det av arbetsmiljösynpunkt är viktigt.

Och om man av någon anledning inte skulle bry sig om producenten (vilket vore sorgligt att inte göra) så kan man tänka två gånger på vad man stoppar i sin egen kropp som troligen ger en långsiktig påverkan. Win - win!

Demokrati är något som ska skapas varje dag – på alla nivåer

2009-10-27T09:49:00.000+01:00

Olika personer på scen under European development days, förra veckan, såg uppenbarligen väldigt olika på vägen mot demokrati och vad som betyder något. Alla vill uppnå demokrati, det är tydligt, och deras diskussion visar definitivt på komplexiteten.

Arm Moussa, secretary general, league of Arab States, tyckte till exempel att röstandet med att stå i kö för att lägga lapp i en låda och visa upp sitt blåfinger, efter fingeravtrycket, var ett spel för gallerierna. Medan Biståndsminister Gunilla Carlsson, tyckte att varje steg är viktigt, även symboliskt, och att kvinnorna som fått rösta i Afgahnistan, minst sagt var stolta då de visade upp sitt finger som bevis på att de röstat och trotsat rädslan och hoten.

Jag håller med Gunilla, varje steg är vitkigt, men konstaterar med övriga att enbart de så kallade fria valen inte är tillräckligt.

Karel De Gucht, European commisioner for development and human rights, tyckte att Kenyas president , utspel om att det kinesiska biståndet för infrastruktur, är bättre och mer givande än det europeiska som riktar sitt bistånd mot institutioner och demokratisering, enkelt sammanfattat handlar mycket om att han inte vill ha krav på sig, utan få göra som han vill. Kumi Naidoo, Honorary President of CIVICUS, kommenterade lugnt att EU ställer krav på good governance i utvecklingsländerna, men även om regeringarna skulle vara perfekta och utan korruption skulle det ändå inte hjälpa, eftersom de stora besluten runt handel, valuta, och klimat beslutas på global nivå, -och i den struktur där de besluten fattas råder inte demokrati, där är utvecklingsländerna inte inbjudna att delta på lika villkor.

Även här är verkligenheten nog mer mångfasetterad än någon sida kan uttrycka.
Vi behöver ett paradigmskifte för att lyckas med utveckling av världen och lyckas att få bukt på vårt gemensamma problem med klimathotet.

Förändring måste ske underifrån – men låter vi förändringen ske underifrån eller kräver vi massa inplemementering ovanifrån? (jämför Kina och Europa) Och är det möjligt att vänta in “underifrån”? Vad är ”underifrån” och i vilken kontext?
Min stora idol Ellen Johnson-Sirleaf, sa: Exercise of choice is the only way, and we must feel you respect our priorities.

Alla sidor har sin verkligenhet, alla sidor har poänger och delar av sanningen, kommunikationen däremellan, är nog det viktigaste. Ömsesidiga respekten, så att dommarna inte blir självuppfyllande profetsior....

Star for life

2009-10-25T09:10:00.001+01:00

Det finns få musikgenrer som berör mig så djupt som sydafrikansk körsång.

Vi kom in via sceningången eftersom vi sprang in den vägen med scenkläder till Edo och Triple & Touch, som jag köpt i Burkina härom veckan. Så det blev lite springande i trappor fram och tillbaka innan jag hittade våra (fri)biljetter och vi så småingom satt på bästa parkett-plats, strax bakom Nelson Mandelas barnbarn, Nkosi Mandela, och några andra ur Mandela familjen.

Sedan följde en show som för min del både innebar tårar och skratt, men mest hade jag mungiporna uppe vid öronen! Med Cyndee Peters, Mikael Wiehe och Dogge Doggelito, blev det en blandad tillställning musikkomplott. Triple & Touch är alltid bra, och med min käre bror Edo Bumba är partyt igång direkt!

Star for life programmet är superintressant som idé. Ett innovativt angreppssätt initierat av Christin och Dan Olofsson, för att stärka individens framtidstro, hopp och självkänsla, vilket i sin tur leder till större individuellt ansvarstagande – och minskad spridning av hiv/aids.

I go for my dreatm
Aids free – thats me
I decide
I am committed
I make it possible

Så efter en härlig kväll är jag fortfarande uppfylld av musiken och glad ända ut I fingerspetsarna. Med nya bekantskaper både privat och verksamhetsmässigt, är allt fulfilled!

Tack för en fantastiskt konsert!

European Development Days

2009-10-23T10:06:00.001+02:00

Hela mäss-området är förvandlat till en labyrint för säkerhetskontroller för alla tusentals besökarna och slussar för bilar med eminenta personer.

För mig som älskar mässor i allmänhet är detta ett paradis av organisationer som alla, fast än olika, arbetar för det gemensamma målet global utveckling. Väskan blev tyngre och tyngre av rapporter och broschyrer inom intressanta och viktiga teman och erfarenhetsområden.

Ett gediget schema av seminarier och debatter, avlöser varandra och går paralellet. Detta i kombination med dignande buffé-bord och caféer med fruktsallader och smothies gör att jag helt enkelt skulle kunna bosätta mig här dessa dagar!

Kära återseenden, nya intressanta bekantskaper och några konstanteranden. Sitter idag på fler seminarier, men det får jag återkomma till!

Maria Bard från PMU-Interlife, gjorde igår ett mycket välformulerat anförande om situationen i DRC, där hon jobbat det senaste året. När hon äntrade scenen gick endel, andra kom till. Så det slutade med att det nästan var uteslutande kvinnor som satt där. Temat var runt vem som tjänar på sexualiserat våld. Med tanke på sättet UD formulerar sig i sin nya jämställdhetsstrategi där män nämns i en bisats, kändes det oerhört skönt när Maria avslutade sitt anförande med att ifrågasätta varför alla slåss om att få stödja kvinnorna, men inga eller väldigt få frågar efter barnen, än mindre männen.

Jag kan bara upprepa och åter upprepa: så länge arbetet med genusfrågor inte sätter störst fokus på män och definitionen av manlighet, kommer vi inte att komma långt, och inte heller lösa de stora frågorna. Med fokus enbart på kvinnorna når vi i bästa fall symptomen men inte längre.

Tack Maria!

Onsdag på Pärlan

2009-10-22T09:17:00.002+02:00

Varje onsdag, så ofta det är möjligt, äter jag frukost på Pärlan med en kär väninna. Det är en fantastisk tradition. Att få prata stort och smått, jobb och privatliv, ja allt som rullar i huvudet.

Pärlan är ett mycket trevligt ställe. Mysigt inrett, god frukost, service-minded personal och nära jobbet! Jag stod vid disken för att betala och killen som gjorde i ordning min latte konstaterade

- Alla tjejer har rosa (Med tanke på mitt Visa-kort tror jag)
- Tidig prägling, svarade jag.
- Hur så? Frågade han tillbaka.
- Gå in på barnavdelningen på HM för ett tydligt exempel, svarade jag.

Killen log förstående tillbaka.

Det kallas valfrihet. Att till sin dotter kunna välja rosa, rosa eller ljusroa. Eller sy själv.

Jag tycker att rosa är fint. Men jag skulle ärligt talat inte ha något emot att bredda dotterns färgsinne något.

Samma dag stod det i tidningen Metro: Rosa gräddfil för alla tjejer.

Det syftade till att specialanpassa skid-pister för kvinnobehov, dvs lägga till pister med lugna trygga svängar för bland annat nyförlösta (och andra som kan tänkas vilja/behöva åka så). Samt erbjuda barnvagnspassning. Detta för att inte kvinnor utan valmöjlighet ska förpassas till marktjänst när de är i fjällen av ”naturliga” skäl.

Ett tydligt exempel på ett område som ansetts ”könsneutralt” men som faktiskt inte är det. Tack för förnyad analys, nya ”marknader”, och breddade möjligheter, även för oss rosa.

Jag ser fram emot nästa onsdag på Pärlan.

Det finns lösningar på det mesta!

2009-10-21T11:52:00.000+02:00

Jag vaknade olidligt tidigt, klarvaken. Efter gårdagens festligheter och sena timme, borde man ju kunna sova. Men jag känner uppbrottets stämning. Jag steg upp och passade på att packa mina väskor.

Transportministern kom tillbaka, från ännu en resa runt i landet, för att vara med under avslutningen av seminariet.

Engelskaläraren i gruppen, som hjälpt mig översätta min power point, läste upp en sammanfattning och utvärdering av seminariet. Det blev extra roligt när hon äver läste upp vad som ännu inte hänt idag och vad de sagt, som ännu inte pratat. Konsulten Mr Songo som satt bredvid mig började fnittra, och det var svårt att hålla sig för skratt. Det är ju så många uppfattar politiken – att händelseförloppet är dikterat redan innan det inträffar!

Men tanken var god och effektiv (...). Och organisationer i detta land är mästare på att uttrycka honörsbetygelser. Jag kan känna mig enormt informell, jag måste be någon hjälpa mig skriva upp alla fina uttryck som man bör börja alla tal med. Jag kan bara komma på: mina damer och herrar, ärade inbjudna...!

Så några möten till, telefonsamtal för att säga hej då, lunch hos några vänner, fika hos några andra och sedan var det dags att åka till flygplatsen igen.

Ytterligare ett gäng personer som kom för att vinka av. Partisekreteraren för ADF-RDA hjälpte mig igenom alla formaliteter på flygplatsen så att det gick smidigt och jag slapp väntetid. Jag känner mig oerhört priviligerad.

På flygplatsen i Paris satt runt mig 9 spanska familjer som alla adopterat varsitt kinesiskt barn. Det såg så gulligt ut. Livet är rikt och det finns lösningar på allt!

Nordic Fairtrade Challange - Fika med glädje!

2009-10-20T09:48:00.002+02:00

Jag har bullat upp med nya goda choklader, te, kaffe, honung, råsocker, och marmelad.

Det är en god dag! En dag vi uppmanas fika av hjärtats lust mellan 08.00 och 20.00!

Allt ska firas som firas kan, kampanjer är kul och en "komihågvinkning" för att göra detta andra dagar hela året - fika rättvisemärkt!

MIna favvobutiker för ändamålet är Fair Trade Shop och Hermans Ekohandel, båda på Tegnergatan i Stockholm! Hoppas att vi springer på varandra där någon dag!

Ministerns kloka ord

2009-10-14T19:07:00.003+02:00

Större delen av dagen var jag på ett seminarium för kvinnor och unga kvinnor om kvinligt ledarskap. Trodde först att de i veckan skojat när de sa att jag skulle hålla en konferens. Men det visade sig vara förväntningen och nu stod jag där inför 40 kvinnor från hela landet! Jag visade power point bilder och spelade teater. Jag hoppas att de skrattade för att de kände igen sig i mina exempel och inte bara för att jag såg tokig ut!

Transportminsistern som invigde och avslutade utbildningen sammanfattade: Den som vill uppnå något fort kan göra det själv, den som vill nå långt måste göra det tillsammans.

Sprang upp på stora marknaden för att göra lite ärenden och se om jag kunde springa på lite gamla kompisar. Uppenbarligen är många kvar på den temporära marknanden så vi bestämde oss för att försöka hinna dit också. Skymningen föll snabbt och de flesta höll på att packa ihop när vi körde in på den lilla gatan. Vi hittade strax Omar, lillebror till en kille jag känt sedan högstadiet, men som gick bort i aids för några år sedan.

Det blev ett glatt återseende som alltid. Den temporära marknaden ligger utmed kanalen. Det innebär att översvämningarna tog med sig flera hela butiker och halva Omars lager. Han berättade också att ett av de två små husen på hans gård ramlat ihop av vattenmassorna. När vattnet stod till knäna ville hans fru ändå inte lämna huset så han hade fått dra ut henne. De hade sedan stått tillsammans och sett huset rasa ihop. Men han sa att det ju ändå gått bra, ingen hade blivit skadad och ingen hade sköljts bort av vattenmassorna.

Det fanns inte mycket kvar att handla hos Omar. Jag köpte 25 batikkort. När jag frågade om priset sa han en summa som är en tredjedel av vad de kostat förut. Även när jag dubblade priset för att komma upp i normalpris, var summan liten. Dessutom tog han fram och gav mig varsin batiktavla att ta hem till mina barn hemma.
Det är gåvor värda mer än vad som går att beskriva. Någon som förlorat så mycket och ändå ger.

Sandrine kommenterade att det är sann vänskap och jag blir tårögd av varat.
När jag åker ska jag lämna ett brev med Sandrine, med ett bidrag till att kunna bygga upp sitt hem igen – som en vän och för att vi lever livet på jorden tillsammans. Jag kan känna mig så liten och så långt från händelserna. Jag är glad att jag kunde komma hit nu, efter översvämningarna och få höra berättelserna och tankarna.

Den som vill uppnå något fort kan göra det själv, den som vill nå långt måste göra det tillsammans.

Partipolitik och politik i stort

2009-10-13T19:14:00.003+02:00

”Vi kan inte vänta på att någon annan ger oss styrka. Vi kan vinna om vi kämpar, men utan kamp kommer vi ingen stans. Vår lycka hänger inte på vad någon annan gör, utan på den styrka vi själva bygger upp, vår egen vilja.”

Transportministern har ett pressat schema, inte minst på grund av översvämningarna. Han är i kommitten som ansvarar för alla de människor som evakuerats från sina hemma, eller helt enkelt tvingats lämna sina hem för att de helt försvunnit i vattenmassorna!

Idag kom han och öppnade mötet med projektansvariga, för att sedan skynda vidare för att assistera då 2000 personer måste flyttas från sin nyvarande tillflyktsort till en annan. Skolor, kyrkor och tältbyar har gjorts iordning för att ge tak över huvudet åt de 150 000 människor som förlorat sina hem. ”Alla vill ju inte flytta på sig så Ministern måste vara med och uppmuntra dem och stötta dem i tron på framtiden” som parlamentariken Belem sa.

Precis som alla svenska riksdagspartier stödjer Centerpartiet via sin internationella stiftelse, demokratiskt utveckling i andra av världens länder. Min käre far Lennart arbetar för CIS och är för närvarande ansvarig för de projekt som bedrivs i Burkina Faso – och i detta fall utbildningar som anordnas av ADF-RDA, där transportministern är partiordförande.

Bistånd som förmedlas via våra traditionella biståndsorganisationer, stödjer civila samhället i deras strävan efter samhällsförändring och förbättrad levnadsnivå. Det är en sorts politik, på basnivå. Så snart dessa organisationer kommit till en nivå där de vill börja påverka den nationella politiken och kanske till och med börjar arbeta mer aktivt politiskt kan biståndsorganisaiotnerna inte längre stödja dem, av naturliga skäl, för att kunna förbli neutrala.

För en demokratiskt utveckling i utvecklingsländer är detta dock en svaghet. För att kunna fördjupa demokratin behövs fungerande demokratiska strukturer, partier som gör att medlemmarna faktiskt kan påverka och göra sina röster hörda, utbildningar för organisationsutveckling, positiv användning av mänskliga resurser, mänskliga rättigheter, jämställdhet osv.

I Sverige är det de partianknytna organisationerna, som exempelvis Centerns Internationella Stiftelse, som är de som fått mandatet att faktiskt arbeta med politiska partier. Ofta genomför alla sveriges politiska organisaiotner, dessa projekt gemesamt, men de har också egna kontakter och samarbeten internationellt, men detta för att säga att det inte handlar om att sprida sin egen ideologi, utan för att stödja växandet av demokratiska strukturer.

Superspännande!

Jag sitter här på mötet och hör utvärderingar och tankar, från sommaruniversitetet som anordnats med en rad olika kurser. De unga tjejerna påpekar att ett av de största problemen för de som vill engagera sig politikskt är det motstånd de möter från sina egna hem. I helgen ska det vara en utbildning för kvinnor och tjejer. Jag skulle vilja ha en helg med bara män och fylla utbildningen med olika teman på varför det är viktigt och hur det skulle hjälpa partiet – och landet - om de arbetade för sann jämställdhet. Och Burkina Faso är inte det enda land som skulle behöva sådana utbildningar för män – Sverige skulle må gott av det också.

Lions Club

2009-10-06T23:01:00.005+02:00

Åter till resedagboken:

Zenabo väckte mig tidigt. Egentligen hade jag vaknat av mig själv vid sex-tiden, som man automatiskt gör efter ett tag i byn. Men jag låg och slumrade.
Idag måste jag stiga upp!

Till förskolan kom en av Lions Clubs avdelningar på besök. En kompis till mig är President för sin avdelning i år, ett uppdrag som rullar mellan medlemmarna. Med honom kom en känd sångare som också är medlem, och någon annan högt uppsatt person, och media.

Lions Club som är en världsvid organisation är förutom en statusbekräftelse för sina medlemmar, ett sätt att engagera sig i världsfrågor genom de tillgångar dess medlemmar förfogar över. Nu är det beslutat att avdelningen en gång om året ska skänka mat till två skolor i regionen. En av dessa skolor är vår förskola i Nakamtenga!

Så 2 säckar majs, 4 säckar ris, flera dunkar olja, socker och salt, lastades av bilen! Uppblandat med grönskaker och den traditionella rätten tô, kommer detta att räcka till skollunchen ungefär ett halvår.

Trots att höstterminen egentligen inte börjat ännu, hade lärarna lyckats samla ihop en stor grupp barn, som sjöng välkomstsång och strategiskt fick stå runt rissäckarna för medias bilder!

All godhet är gott och kan uppmuntra till att fler tar socialt ansvar!

Det blev torsdag eftermiddag och det var dags att ta avsked i byn.

2 grader

2009-10-06T10:48:00.002+02:00

Många bäckar små... Varje steg till medvetenhet och handling leder framåt.

Jag skrev härom dagen om översvämningarna i Ouagadougou. Klimatförändringarna slår hårdast mot de som är fattigast.

Vardagsvalen avgör.

Vi KAN förbättra!

Vi väntar på klimatförhandlingarna i Köpenhamn som kommer att gå av stapeln i december och vet att alla måste se över sina vardagsval i en gloval tillvaro.

Skriv under du också och lär dig mer på:

http://www.2grader.se/

Ny frisyr, månggifte, och möjligheten att komma på fötter.

2009-10-05T09:17:00.006+02:00

Ännu en stillsam dag i byn. Zenabo flätade håret på en av barnen som numera bor hos dem, eftersom hon nyligen förlorat sin far. Frisyren håller i ungefär två veckor. Smidigt! Önskar att jag också bara skulle behöva styla håret varannan vecka och ändå ha perfekt frisyr!

Tittade på bilder med lärarna på förskolan, och minns förra och förrförra årets besök i byn då även mina barn var med. Undersökte hur det gått för jordgubbsplantórna jag hade med från Sverige och planterade i skolträdgården första dagen av mitt besök. De såg ut att må bra!

Fick besök av byäldsten. Förr var det hans bror som hade rollen. Brodern var således också den som gett mina barn sina burkinska (mellan) namn. Men han gick bort i somras. När jag framförde mitt deltagande i sorgen svarade han att jag inte skulle vara orolig, den gamle var gammal och han själv hade nu övertagit rollen och allt fortsatte i sin ordning och var som vanligt. Livet har sin gilla gång.

Vi åkte och besökte Josephine, Papa Josephs första fru, alltså min äldsta mamma, som också var den som överlämnade mig till Peder då vi hade vårt traditionella giftemål i byn. Hon är gammal nu, som Papa Joseph, men såg ut som hälsan själv! Hon har alltid haft ett skarpt huvud, som dock inte riktigt fått komma till sin rätt...
Under flera år var hon alkoliserad och nedgången. Tro katten, min spontana tanke skulle förstås vara att ringa min psykolog och börja spara pengar för att ha råd med en ny omgång träffar med denne, men om man inte har varken psykolog eller pengar vet inte jag heller vad jag skulle ta mig till!

Det började med att deras gemensamma söner dog, en av ormbett, en av malaria. Papa Josephs far beslöt då att det var dags att ta fru nummer två, för att få nya söner (de har dock ett gäng döttrar också). Josephine var redan förgammal för att få fler. Då blev allt helt galet och det slutade med att det helt plötsligt finns fyra fruar som ska hålla sams.

Josephine bor sedan många år tillbaka med ett par av sina döttrar och deras familjer. Hon är omgiven av barn och barnbarn och har kommit på fötter igen. Söta kära Josephine.

Papa Joseph bor varannan vecka, fördelat på de två fruar som gett honom söner.
Vi stannade i en matbutik påväg till Josephine för att jag ville handla med mig lite åt henne. Olja, salt, socker, tvål, lite olika burkar och kex. Tog dubbeluppsättning så att jag också kunde ta med mig hem till Zenbo. Papa Joseph skrattade och sa att jag nu får känna av månggiftets diplomati. (Av de två övriga är en ute ur bilden helt och den sista har jag aldrig träffat, bara hennes son. Jag tror att Papa Jospeh känner att det inte känns helt korrekt för mig att även hon finns inblandad).

Ikväll satt vi länge under stjärnorna och pratade om relationer, och livsval. Sykadorna spelar och Papa Joseph säger att månen står mycket bra, bara lycka och glädje för den med sig i denna position.

Att få förutsättningarna att lyckas

2009-10-02T10:15:00.005+02:00

Vaknade till några gånger och slumrade igen. Varje gång förnöjd till ljudet av kvittrande fåglar, djuren, Papa Josephs röst, och människor som börjar sin arbetsdag.

Efter frukost, följde vi med Papa Joseph ut för att se på djuren och åkrarna, som jag alltid gör när jag kommer ut i byn. Senaste nytt, uppdatering av läget sedan sist. Djuren är Papa Josephs största inkomstkälla nu för tiden. Som en kringvandrande bank. Om pengar behöver frigöras så säljer han ett djur.

Vi tittade på diande små kultingar, en åsna som snart ska föla, och åkrarnas tunga vippor. Vi tittade på killarna som samlar gräs, torkar till hö och pressar till fyrkantiga balar inför torrperioden.

Resten av förmiddagen spenderade jag på förskolan. Barnen börjar första oktober, men lärarna har redan varit igång ett par veckor med förberedelser, städa ur sommarens damm och planera för höstens aktiviteter.

Vi pratade och skojade om deras besök i Sverige förra sommaren då de under en månad åkte runt på studiebesök och även praktiserade på en förskola i Sverige. Om maten och rulltrapporna, kylan och springanade människor i stan – men också om glass i stora mängder, skönheten och möjligheterna. Pauline sa att hon upplevde Sverige som himmelriket.

Inskrivningarna för hösten pågår för fullt. Utöver skolan pratade vi om alla intressanta sidoprojekt vi arbetarm med parallellt : studiecirklar i hygien och hälsa, byggande av latriner, massbröllop (för att legalisera äktenskapet och få nödvändiga papper), och så energifrågan. Ved blir svårare och svårare att få tag på, och därmed också dyrare och dyrare. Bästa alternativet som vi ser just nu är gastub. Den blir billigare än veden, och förhindrar skogsskövlingen.

Efter lunchen på lokalt odlad aubergine (ljuvligt gott!) skjutsade vi min kära väninnan Sandrine, till Ziniare, där hon tog en buss tillbaka till Ouaga. Igår var det ledigt pga Ramadan och hon hade bett om ledigt från jobbet idag för att hinna umgås med mig och följa med ut i byn.

Hetaste timmarna spenderas lugnt och stilla hemma, siesta är en fantastisk uppfinning. Även i Sverige har jag faktiskt en madrass på kontoret. Bara tio minuters vila efter lunch, gör underverk!

Så bar det av till mina småbröder (barn till min afrikanska adoptivfar), som går på en internatskola en bit bort. Känner mig nu upprörd, och smått galen av frustration. Båda killarna som går i samma klass skulle i våras ta sin BPC. Dvs enligt det franska systemet göra massa test och se om de har kunskap nog att gå vidare till nästa nivå – Lycée (gymnasiet). Båda grabbarna misslyckades och går såleds om året. Wendjam ville absolut inte återvända till internatet efter sommarlovet, berättade Papa Joseph, utan att kunna ge en förklaring.

Det visade sig att 136 elever på skolan genomgått testen. Av dem klarade sig 17! Om jag var Skolminister skulle jag med omedelbar verkan dra in tillståndet för en sådan privatskola! 119 av 136 elever kan inte ha inlärningssvårigheter! Det visade sig dessutom att de 17 som klarat sig redan hade gått om en gång...

Lärarna och ”övervakarna” som jag pratade med ville inte veta av att någon skuld låg på dem utan betonade hur otroligt jobbiga dessa ungdommar var, att de är helt omotiverade, spydiga och uppkäftiga – och nya metoden för detta läsår är att vara hårdare mot dem, bestraffa med hårt arbete och slänga ut de elever som fått två varningar.

Men för Guds skull, det måste väl finnas någon självransakan om en så stor del av klassen misslyckas!

Wendjam vill bli elingengör och Allain vill bli arkitekt. Jag är helt säker på att de kan lyckas. De är smarta kids. Men de måste få förutsättningarna!

Om några få dagar lämnar jag landet igen. Mitt program gör det inte möjligt att besöka massa skolor för att grundligt kunna få de fakta jag behöver för att kunna fatta ett vettigt beslut att byta skola för dem. Jag känner mig oerhört långt borta. Det finns så mycket att ta tag i, och utbildningen är A och O. Det är synner ligen svårt att komma någon vart här i livet om man inte får en bra utbildning.

Som sagt, det är dyrt att vara fattig.

En stad i ständig förändring

2009-10-01T11:35:00.006+02:00

Sandrine kom och hämtade mig på hotellet på morgonen. Vi åkte moped in till centrum. Varje år då jag kommer tillbaka har det hänt massor som förändrar stadens utseende. Nya vägar har blivit asfalterade, nya rondeller byggda, för att inte tala om alla byggnader med den ena arkitekturen mer kreativ än den andra!

Men Ouaga förblir ändå Ouaga och en liten stad. I varje gathörn känner man folk, som glatt hälsar välkommen tillbaka och undrar var jag gjort av barnen den här gången och varför de inte är med. Jag önskar att barnen var med. Jag vill att de ska känna detta land och dess människor, hur livet ser ut här.

Stora marknaden är äntligen öppnad igen, efter att ha varit stängd i massor av år, efter den stora branden. Och nu är den minst sagt upprensad. Alla måste hålla sig till att ha sina saker i de små butikerna, till skillnad från tidigare då hela marknaden var belarmad, alla gångar, alla trappor – vilket också var orsaken till att branden fick sådana koncekvenser. Ibland lär man sig den hårda vägen.

Och idag var där förstås ännu lugnare eftersom det är helgdag och Ramadan.
Efter lunch, åkte vi ut till min hemby, Nakamtenga. Mitt rum stod klart och städat, så det var bara at flytta in – och allt var som förut igen!

Åt cyklist-kyckling som det heter här, dvs kyckling som sprungit fritt och därför är liten och trimmad. Jag konstaterade att vi i Sverige skulle kallat den lycklig kyckling, just för att den fått springa fritt hela sitt liv.

Mörkret faller tidigt, över oss sänker sig den fanstastiska afrikanska natthimlen med sina miljoner stjärnor. En himmel som man nästan bara ser här ute i byn, där det endast finns några få ljuskällor på marken. Allt var stilla. Man hörde bara röster från människor i gården brevid och djuren som la sig till ro för natten.
Vi satt på terasssen och pratade om livet och världen.

Vaknande på natten av att det började regna, precis som Papa Joseph sagt kvällen innan, att det skulle. Först bara lite, sedan öste regnet ner. Ett afrikanskt regn som jag minns det. Som när man vänder upp och ner på en hink! Det smattrade nästan öronbedövande mot plåttaket över oss.

Jag kom på mig själv att skratta. Sedan gick tankarna förstås till översvämningarna 1 september, och en gnutta oro, kom att det var byn som nu skulle drabbas. Gick upp och sköt igen plåtfönstrena för att undvika att det skvätte in. Det slutade regna och blev tyst. Kort och intensivt. Som regnen här ska vara.

Morgonen efter när vi vaknade, berättade Sandrine igen om dagen med översvämningarna, timme för timme, tankar och vadande i vatten, hennes egen dag, vänner och släktingars dag. Katastrofer går inte att föreställa sig förrän de är här.

Ramadan - delad glädje är dubbelglädje

2009-09-30T12:55:00.004+02:00

Firade Ramadan hos några vänner. Borden dignade av mat, och jag satt och smuttade på en hemmagjord passionsfruktsjuice som var gudomligt god!

Det strömmande in människor för att delta i firandet och önska familjen glad fest. Burkina är ett föredöme vad gäller religionsdialog! Ramadan är förstås helgdag, vilket den borde vara i de flesta länder! Och alla, även ickemuslimer, spenderar dagen med att gå runt och hälsa på muslimska vänner, fira med dem och önska dem glad fest! Och omvända läget gäller om det är en kristenhögtid. Delad glädje är dubbelglädje!

Efter besöket åkte vi en runda i kvarteren för att se vad översvämningarna gjort med staden. Det är helt galet. Hela kvarter som bara är jordhögar, och ur dessa högar sticker takplåt och trasiga möbeldelar upp, madrasser och krukor. Människor går runt och plockar för att kanske kunna ta till vara något av det gamla när de ska bygga upp ett nytt hem.

Hjälporganisationer, nationella och internationella, staten och massa frivilliga
försöker samordna och hjälpa till. Men precis som vid Tsunamin, är man oförberedd på att sådant här kan hända. Och var börjar man, vägar och broar, sjukhusen som förstörts, alla 150 000 människor som förlorat sina hem, och väldigt många fler som fått all inredning i huset förstörd av vattenmassorna.

Det är människorna som bodde i lerhus som förlorat precis allt, och deras forna hem är bara högar med lera.

Det är dyrt att vara fattig.

Resedagboken - första dagen av veckan 19-28 september

2009-09-29T11:15:00.003+02:00

(Som av praktiska skäl läggs upp på bloggen först nu)

För första gången i mitt liv, sa de när vi skulle landa att det regnade i Ouaga. När vi dock tagit mark och vi steg ur, var det ändå som vanligt, varmt, skönt, (inget regn) och dofterna av Burkina Faso!

Vi möttes av en fantastisk delegation av nära och kära på flygplatsen, som vanligt. Dock har skaran av vänner utvidgats till en ny kategori. Redan förr var det så att min kära Papa Joseph, hade kontakter så att han mötte upp inne vid passkontrollen och hjälpte till på vägen ut, vilket är väldigt skönt! De nya vännerna resulterade nu i att vi överraskades av att det stod en specialbil för oss precis när vi kom av flyget, körde oss till en luftkonditionerad salong med sköna soffor och påkostad inredning, där vi i lugn och ro fick sitta och prata, medan någon annan tog hand om formaliteter och hämtade väskorna!

Lyxigt!

Så Papa Joseph, och alla andra vänner fick istället möta oss där.

Vi installerade oss på Palm Beach Hotell i Ouagadougou. Närmaste strand är i och för sig långt bort i något grannland söderut, men jag är lycklig, mangojuicen smakar precis som den ska och jag kan inte sluta le av vännerna runt mig och jag är - hemma.

Kopplar ner

2009-09-10T13:45:00.003+02:00

Fick idag rådet av en av mina ledande förebilder: fokusera, försök inte göra många saker samtidigt.

Det var kanske egentligen inte riktat direkt till mig. Jag tycker själv att jag är en rätt effektiv person. Jag brukar ha gedigna sidor anteckningar från seminarier och möten, jag brukar kunna skicka ut protokoll alternativt anteckningar, redan på tåget hem från ett möte.

Plus att jag har fått inspiration som gör att jag öppnat fem nya dokument och sparat ner tankar som kommit av rådande möte/seminarium som jag sparar ner i någon av de andra projektens mappar, för att de där kan ge positiva bieffekter.

Men det är sant, för att se människan, vilket är ytterst viktigt, idag och för alltid, är det viktigt att fokusera. Leva i nuet.

Idag anlände kära vänner boende i USA och vi ska hinna med så mycket som möjligt av svensk höst-tradition och samvaro.

Så denna blogg blir liggande vilande skulle jag tro. I synnerhet efter dagens hint...

Direkt efter deras avresa åker jag till Burkina Faso på tjänsteresa och tankarna därifrån kommer med största sannolikhet att läggas upp först då jag är tillbaka i Sverige, eftersom det är alltför tidskrävande att hitta säker uppkoppling, och jag definitivt måste ta tillvara varje timme av närvaro!

Så om dryga två veckor, uppdaterar jag igen!

Lev i nuet till dess!

Varumärket: Progress Building

2009-09-08T09:49:00.002+02:00

Jag kör eget. En firma som funnits sedan 68, men som övertagits av olika personer genom åren, med mycket olika innehåll, och som nu alltså driva av mig.

Och även jag har hunnit byta namn på det tre gånger. Tredjegången gillt! Jag är faktiskt väldigt nöjd med Progress Building.

I och med även parallell verksamhet som tar mycket av mitt intresse, och roliga uppdrag för Progress Building, så kan jag knappats påstå att jag ägnat tid åt att skapa mig en fin profil att marknadsföra mig genom.

När jag i våras insåg att det inte gick att leva som konsult utan visitkort skyndade jag in på första bästa sight, valde en av deras befintliga bilder för hemsidan (hm ska jag välja den nakna tjejen, solnedgången eller blomslingan?) Det blev en blomslinga. I grönt. Något intetsägande men ok. Så kom en efterlysning på facebook. En av mina kusiner går en utbildning som heter visuell kommunikation, och nu så här sista året, skulle de i grupper arbeta med riktiga case och efterlyste villiga företag att jobba på. Take mine!

Så jag lever en mycket lyxig tillvaro där fyra engagerade studenter, med lärarledd handledning, arbetar på mitt varumärke och skapar min profil!

Så om ett par månader, ska även mitt företag med stolthet kunna visa upp sig, och bättre spegla mig och verksamheten än den gröna blomrankan…

Klimatförändringar

2009-09-03T18:08:00.000+02:00

När jag kom hem från jobbet idag var inboxen full av mail där vänner rapporterade om läget I Ouaga.

Det har sedan i tisdags varit omöjligt att koppla upp på internet, komma ut på telefonlinjer och det har varit strömavbott. Så de kunde rapportera först nu – om de 263 mm regn som kommit på kort tid! Och i september! Så här års brukar ju regnet ha avtagit.

5 är döda och 150 000 människor har blivit hemlösa. Den största dammen i staden är överfull vilket innebär att det stora hotellet, som ligger i anslutning till dammen och som länge varit stadens lyxigaste, är stängt pga översvämningarna.

Murarna runt Viviannes hus har rasat och hon vågar inte bo kvar inne i huset för risken att även husets väggar ger vika.

Många bygger fortfarande med lerstenar. Det är svalkande i hettan, vackert – och billigt - men måste ständigt underhållas och stora regnmassor är förödande.

Naturkatastrofer slår hårt mot dem som redan har ytterst begränsade resurser.

Reflektion från sommarens konserter - U2 och Madonna

2009-08-31T17:34:00.002+02:00

Det var mina första så stora konserter, och jag är nöjd! Jättenöjd.

Live är alltid kul, att känna stämningen och se energin. Energi som fick mig att längta tillbaka till svunna tiders dansande – dags att ta tag i det igen!

Publiken var väldigt åldersblandad, och det är ju bara att konstatera att artisterna har hållit på länge. Och alla generationer ser dem ändå som ”deras”. Då har man lyckats! Madonna fyllde 51 år veckan efter konserten.

Kul att kunna spela samma låtar som man gjort sedan 20 år tillbaka och och få stående ovationer. Madonna ska ha cred för kul och ibland otippade remixar. De ryska inslagen hade jag inte väntat mig!

Och här var det påtagligt vuxna artister som vill göra något mer. Vill stå för något. Båda gjorde tydliga statements för globalt engagemang.

”If you want to make the world a better place, start by looking at yourself and make a change.”

Med blinkande bilder på storbildsskärmarna på världens diktatorer och människor som påtagligen bryter mot de mänskliga rättigheterna. Jag uppskattar den typen av odiplomati.

Det blev en manifestation för samhörighet och gemensam röst. Båda hade det, och Bono hade förstås mest genomarbetad röd politisk tråd, med sin uppmaning att bli medlem i ONE.

http://www.one.org/

Madonna la även till en andlig dimension.

Till tonerna av like a prayer blinkade gudanamn från mängder av religioner och trosinriktningar på den stora bildskärmen.

“The lamps are different, but the light is the same”

Kanske är det ett sammanträffande men visst är det så att världens kändisar inte längre nöjer sig med sin konst, utan vill något mer? Så efter stjärnspeckad konsertvecka, återvände jag till Stockholm, fylld av inspiration!

Ps. Jag tillhörde inte gruppen som tältade en vecka innan de båda konserterna för att komma längst fram till scenen.

Demokratins grund är valet

2009-08-28T16:13:00.000+02:00

Jag sitter med i valnämnden. Ordföranden sa igår på mötet att vi egentligen är den viktigaste nämnden. Det är förstås en sanning med modifikation, men vi förstår alla vad han menar.

Allmäna och fira val är grundbulten för demokratin och dessa måste fungera. Den allmäna (värn)plikten i vårt land borde bestå i att alla någon gång under sin livstid är valförrättare, så att vi alla får se hur det går till och hur arbetet är uppbyggt för att vår demokrati ska fungera.

Då och då ifrågasätts demokratin, vilket den bör göras. Demokrati är inte något man får och sedan har i tryggt förvar. Det är något som måste erövras varje dag, av varje individ.

Vi gör politiska val varje dag, genom medvetna val och omedvetna. Vi röstar för och emot klimatförändringar, vi röstar för och emot fungerande skola och omsorg, vi röstar för och emot slavarbete osv osv. Dessvärre har vårt relativt väl fungerande samhälle, gjort att alltför få inser demokratins betydelse och vilken roll du faktiskt kan spela om du vill.

Politikerna är med oss, inte mot oss. Kommunicera med dem! Ta hjälp av dem och låt dem ta hjälp av dig! De kan inte kunna allt. Du sitter på kunskap du kan ge dem.

Rösta aktivt och medvetet, både genom livet och vid valurnan.

Månggiftetslov

2009-08-26T16:48:00.001+02:00

I goda vänners lag skulle jag kunna uttrycka mig att jag är för månggifte. De vet att jag inte är det. Att jag inte tror på att dela fysisk/sexuell kärlek med många andra. Jag skulle gå under av svartsjuka om min man hade fler fruar.

Men ack så fantastiskt det är att ha fler (i detta fallet män) hemma! Vi har förmånen att ha en mycket kär vän boende hos oss under längre perioder. Och det är superlyxigt att det alltid är någon hemma, alltid någon som har tid att prata, laga mat ihop, leka med barnen, åka på utflykt eller diskutera jobbfrågor med! Flera vuxna i hemmet är perfekt!

Vi skojade om det. När vi diskuterade olika projekt jag vill arbeta med (som inte drar in några pengar) konstaterade jag att jag planerar gifta mig rikt. Genast fick jag förstås frågan om jag således tänkte ta mig en tredje man!

Och ja, för visst måste väl syftet med fler partners vara att på bästa sätt förverkliga mig själv? Är det inte bland annat så man resonerar i de kulturer där månggifte är tillåtet? Självhävdelse och försörjning. Fast det brukar vara ett val endast män får göra.

Kanske är det egentligen kollektivet jag efterlyser, eller det nära samhället, med den naturliga samvaron, att känna andra människors del i min vardag och jag i deras. In the long run ska vi nog hålla oss borta från månggiftet och istället satsa på de nära vännerna.

Victoria hype – eller kanske Daniel hype!

2009-08-25T09:42:00.003+02:00

Årets sändning från Victorias födelsedagsfirande på Öland slog tittar rekord och hade fler tittare än Allsång på Skansen var det någon som sa. Och anledning sas vara att jag satt i publiken.

Nä inte riktigt. Anledningen sas vara att Daniel eventuellt skulle vara med – och visst var han det!

Känns kul att min käre makes företag (PAYER) sponsrar Victoriadagen och således Kronprinsessan Victorias Fond (stöd till fritid och rekreation för barn med kroniska sjukdomar och olika funktionshinder) – så att vi fick vara med på Öland dessa vackra dagar i mitten av juli.

Tja det blåste väldigt den stora dagen på förmiddagen och några regnstänk kom allt. Vi pratade med en av arrangörerna om hur man klär sig vettigt för att sitta ute på en öppen idrottsplats framför scenen om det regnar.

Personen svarade utan en sekunds tvivel på rösten att det var det minsta problemet en sådan här dag! Det har under dessa nu över 30 år ALDRIG regnat under firandet.
Och det gjorde det inte heller. Så vi kunde lugnt sitta i våra festkläder och njuta av Kungafamiljens intåg och uppträdandet på scenen.

Dagarna gav både aktuella artister som Pauline, Malena Ernman, Salem Al Fhakir, Måns och Lena & Orup, som gamla kvarlevor som Style och Lilly & Sussi. Som sagt live är alltid kul!

Och alla anledningar till att uppmärksamma viktiga frågor är bra!

http://www.victoriadagen.se/

ECO NOW

2009-08-22T17:39:00.003+02:00

Jag gillar mässor. Det är inspirerande och mysigt, och man knyter alltid nya kontakter.

Shoppade en hel del, bland annat ett par supersnygga TERRA PLAN skor, åt god ekologisk glass och samlade på mig en hög hemsidor för vidare shopping.

Men rent besöksmässigt, var det dock rätt tomt. Kanske finns stämpeln fortfarande kvar hos många inköpare att ECO inte passar bland "vanliga" varor?

De som inte gick dit missade en del kul innovationer och snygg design. Som alltid uppblandat med mindre kul grejer, men det är ju så med "vanliga" varor också.

Hoppas utställarna även satsar på Formex för en bredare publik. ECO/REKO är framtidens shopping, det är bara att ta sig i kragen och leta upp godbitarna!

Rötter och kulturell bakgrund

2009-08-19T16:31:00.002+02:00

Sommaren var fylld av upplevelser som i sin tur ger insikter.

Som många andra somrar kuskade vi runt landet och besökte nära och kära på deras olika semesterparadis.

Småland är alltid något speciellt. De år vi under min uppväxt inte bodde i något land i Afrika, var byn Moheda i Småland min hemvist.

Jag tycker alltid det är mysigt att komma dit, gå runt och minnas, träffa gamla klasskompisar från svunnen tid, nya små barn som kommit till och små tanter jag suttit i knät på som barn.

Men just den här sommaren hände något mer. Lite som när jag återvänder till Burkina Faso, där känslan ofta blir att jag ju inte vet när jag kommer att få återvända. Jag får någon typ av nostalgi och ”påfyllnadsbehov” – så att jag vill köpa allt som jag associerar till livet där eller vet är gjort på plats, ett kanske banalt sätt att skapa mig en helhet.

Så nu sitter jag i träskor gjorda på Moheda-toffeln och har skafferiet fyllt av Mohedasylt...!

Allt inköp på Kronströms blomsterhandel där jag en gång började min yrkesverksamma karriär!

"Gå tyst i trappan, inspelning pågår!"

2009-08-18T14:11:00.002+02:00

Snällt att jag fick sitta hos SMT-radio och skriva innan mötet så jag slapp åka fram och tillbaka genom stan!

En ny termin har börjat! (Tänk att jag fortfarande tänker i skolans terminer. Går det över när man blir vuxen?)

Med den nya terminen hamnar man förvånandsvärt fort tillbaka i dilemmat att lyckas få alla projekt att rymmas inom dygnets timmar. Men efter en händelserik, vänskapsfull, och inspirerande sommar, tror jag att jag är lite vuxnare, lite mognare och lagom insiktsfull för att hantera tid, projekt och ambition på ett konstruktivt sätt.

SMT-radio har humlan som symbol och förklarar det med följande:

"HUMLAN (Bombus på latin) flyger både bra och fort. Humlan är ett fridsamt och trevligt djur på alla sätt. Humlan tar all sin näring från blommor och hjälper oss att pollinera i våra trädgårdar. För humlorna spelar det ingen roll om det är strålande solsken eller regn, de är ute och pollinerar ändå i motsats till bina som bara är ute i vackert väder. Humlan kan egentligen inte flyga men gör det ändå eftersom den inte vet om det. Humlan är SMTRadios symbol."

Än en gång tack, till SMT-radio och jag ska bära humlan med mig i mitt medvetande!

Sommarpaus

2009-06-16T11:44:00.001+02:00

Sommaren är här och det kommer att bli högst sporadiska inlägg på denna blogg!

Åter med full kraft i mitten av augusti!

Trevlig sommar!

Felfokus - igen!

2009-06-15T09:14:00.005+02:00

Problemet är inte att flickor kläs i rosa med fjärilar, hjärtan och glitter. Problemet är att pojkar INTE kläs i det.

Flickor har större utrymme att göra vad de vill, klä sig hur de vill, bli vad de vill utan att dömmas allt för hårt.

Pojkar får definitivt inte klä sig hur som helst, göra vad de vill, eller bli vad de vill utan att ständigt behöva förklara sig.

Men så länge pojkarna håller sig till normen har de ett strukturellt försprång, ett handikapp i golf som tjejerna inte får.

Den strukturella ojämställdheten rör sig sakta men säkert åt ett bättre håll. De normativa är segare. De där myterna som ibland känns hopplösa att ta sig ur. Som helgens bröllopsfest, där det verkade som om alla hade gett sig katten på att upprätthålla den allra mest klyshiga bilden av manligt och kvinnligt. I sånghäftet fanns en manligordlista och en kvinnlig ordlista, där allt i den ena, oavsett vad som sades, uppmandades tolkas som efterfrågan på sex, och i den andra allt skulle tolkas som otydlighet, bristande självkänsla och ovilja till sex.

Även tal och lekar syftade i mångt och mycket, att bevisa just denna mentala skillnad mellan bruden och brudgummen, mellan män och kvinnor - trots att de exempel som togs upp från de bådas liv knappast visar på en sådan fundamental skillnad, varsig vad gäller beslutsamhet, äventyrslystnad, stordåd, framgång eller temperament.

Jag förstår allvarligt talat inte skämtet i det hela. Men som någon påpekade, jag kanske inte ska ta det så allvarligt. Bara acceptera att någon tycker att det är roligt att skoja om att jag som kön är otydlig med bristande självkänsla och att alla män omkring mig, grottbjörnsaktigt bara tänker på sex?

Bert Karlsson och andra gubbar

2009-06-11T10:29:00.002+02:00

Den här dagen har börjat riktigt bra. Satte mig på en buss som uppenbarligen inte skulle stanna vid den hållplats jag hoppats stiga av. Jag är inte så bra på bussar.

Vid ändhållplatsen frågade jag försynt vart han tänkte ta vägen nu. Garaget blev svaret. Men vart ska du. Hade hoppats hoppa av vid Nacka Forum. Jag kör dig dit, ska ändå åt det hållet!

Hipp hipp för SLs trevliga busschaufförer!

Med längre busstur läste jag metro. Hallå där riktade sig till Bert Karlsson som "rasade mot att avdankade politiker som Alf Svensson (...) tog sig in i Parlamentet på unga politikers bekostnad".

Jag läser vidare och möter en sällan skådad klokhet från denne man: - "Framröstade? Med hjälp av kampanjer och kända personer - det är ju hur lätt som helst att fixa."

Och visst är det så, som en företagsängel jag fått förmånen att lära känna sa, "Även den bästa produkt säljer inte, om den inte är rätt förpackad."

Demokrati är en skör tråd. Det hjälper inte att vara duktig, effektiv, påläst, viktig - du måste vara kul, säljande, lättsam - kryddat med känd, tung och ha rätt kompisar!

Jag tror på demokratin, och av varje företeelse får vi dra lärdomar för att bli ännu bättre.

"Vem behöver cash!"

2009-06-09T12:40:00.002+02:00

Jag utmanar dig att leva kontantfritt!

Så kontantfritt du kan – för att förhindra bank- och butiksrån och skapa ett tryggare samhälle.

Två av tre kontanta kronor finns i den kriminella sektorn. Langarna, hälarna, rånarna och svartjobbarna behöver cash. För oss andra finns det bättre alternativ. Vi vill ha ett samhälle utan kontanter, för att slippa rån mot banker, butiker och krogar. För att ingen ska behöva gå rädd till jobbet. Jag tycker att det är dags att börja tänka framåt. Därför utmanar jag dig!

Jag utmanar dig att bli så kontantfri du kan. När du antagit utmaningen kan du vara med och tävla om tusentals kronor genom att utmana dina kontakter. Klicka på den här länken och skriv in dina uppgifter för att delta.

http://www.kontantfritt.nu/1001?&id=839

Valresultat

2009-06-08T12:38:00.002+02:00

Några procent fler röstade i det här valet. Ändå är valdeltagandet ofattbart lågt fortfarande.

På onsdag får vi resultaten för personvalskryssen. Jag tycker att personval är bra. Då får kandidater chans att visa sig, som partiorganisationen inte satt överst. (även om det är oerhört svårt att ha råd att driva kampanj om moderpartiet inte satsar på dig) Samtidigt blir det en demokratisk lek där "bäst förpackning" vinner. Oavsett hur bra produkt du har, kommer du inte att vinna om du inte lyckas packetera den snyggt och säljande!

Det är ett faktum.

Och då kanske den vinner som har underhållande förpackning, men inte mycket till innehåll... Men så är livet och jag kan inte komma på något bättre sätt just nu.

Ju mer personlig vi kan få politiken, dessto närmare medborgarna, vilket torde leda till bättre demokrati. Som i alla typer av relationer så är demokrati något som ständigt måste vårdas och utvecklas.

När första resultaten redovisades hade Fi fått fler röster än SD, och jag kände mig stolt över det svenska folket! Om man ska rösta på ett enfrågeparti är det ju vettigt att rösta på saker som ständigt kan förbättras, som typ miljö (då miljöpartiet uppstod) eller jämställdhet.
Men så vände ju resultaten och SD fick mer.

Så har vi PP, vars frågor kanske är överspelade om några månader om vi lyckas hitta en bra lösning på fildelningsfrågan. Det som ändå känns skönt med PP är att en stor del av deras väljare beräknas komma från SD. Det i sin tur betyder att just de väljarna egentligen är missnöjesröstare och inget annat, vilket känns bättre än att tro att de faktiskt uppskattar SDs politik.

Och som vanligt är det de partier som är tydliga, som vågar sticka ut hakan och stå för konkreta frågor som är vinnarna! Grattis Mp och Fp!

Fram för tydliga politiker som vågar trotsa diplomatiken!

Och nu väntar vi med spänning på onsdagens presentation av personrösterna!

Fair Trade Shops första årsstämma hållen!

2009-06-05T08:11:00.003+02:00

Som med så mycket vad gäller tidsuppfattning känns det som att vi öppnade butiken bara härom dagen, samtidigt som det känns som om den funnits alltid!

Men det är drygt ett år sedan vi öppnade bortarna och nu har vi äntligen hållit den första bolagsstämman, för detta AB med över 70 ägare.

Vi samlades 25-30 personer och höll en traditionell årsstämma med all vad sig bör. Dessvärre var den också traditionell i med tanke på valberedningens prioriteringar, om jag får ralijera över traditionell som önskan av en homogen, "tung" styrelse i motsats till dynamisk, heterogen, med bred kompetens.

Slutet gott, allting gott, var denna stämma en av de mer underhållande jag varit på! Bolaget är väldigt spännande, revisorn duktig och det är en fröjd att lyssna på teknikaliteterna i hans lösningar, och de närvarande ägarrepresentanterna uppvisade civilkurrage och insikt i det moderna samhällets framgångsrecept! Jag är fylld av hopp att butiken och konceptet går en ljus framtid till mötes!

Färgad av valet på söndag, oroas jag över det demokratiska underskottet. I detta fall ägarnas ointresse att delta vid beslut. Med ett EU som för många uppfattas som långt borta, kan jag ha någon typ av förståelse även om jag tycker att det är dumt att inte rösta, men i en så påtaglig verksamhet som Fair Trade Shop hade jag faktiskt förväntat mig att ägarna skulle köa för att få vara med och delta och bidra till butikens framtida utveckling!

Vi får jobba mer på det inför nästa års val!

Här sitter jag i en superfin blus jag köpt i Fair Trade Shop och är glad att en styrelse är tillsatt, jag är glad att vi har så fantastisk personal och jag är glad att etikfrågpor är högt på dagordningen i vårt samhälle!

Välkommen in och shoppa!

Röstar gör du varje dag, varje val du gör påverkar världen!

Tillväxtverket med miljö som tillväxtfaktor

2009-06-03T14:47:00.004+02:00

Det gjordes en enkät i Europa, där privatpersoner blev tillfrågade om sina prioriteringar vad gäller köp av miljöanpassade produkter. Den enkäten säger att svenskarna inte är bäst men att vi ligger bra till.

Vad jag vet, så är svenskarna väl medvetna om vad som är politiskt korrekt, och sannolikheten är därför också stor att vi får just ett sådant här svar. På samma sätt som Metro rapporterade för några veckor sedan att de flesta unga tjejer ljugit för sin läkare vad gäller rökning och alkoholvanor samt frågan om skyddat sex. De vet helt enkelt hur de ska svara och svaren blir en sak, verkligheten en annan.

I trappan för beteendeförändring vet vi att steget från att förstå frågan och kunna uttrycka den, har ett ganska högt steg kvar till att verkligen verkställa det vi lärt oss.

Av olika anledningar.

Och som Vattenfalls Magnus Enell sa: vi kan ändå inte säga bra, för det finns inte någon elitserie i den korpen vi deltar.

Statistiken av faktiskt handlande visar enligt tillväxtverket att endast 0,5 % av ett svenska hushålls totala inköp per år, består av miljömärkta produkter, och att vi når upp till 1,98 % om vi i hushållskassan också inkluderar såkallade miljöbilar och köp av miljöbränsle.

Uppgifterna fick jag på ett seminarium anordnat av Tillväxtverket, där de presenterade en rapport om hur det ser ut för Sveriges företagande på miljöplanet. Den stora frågan var varför vi inte använder mer miljömärkta produkter, varför försäljningen av miljöanpassade varor och tjänster inte ökar fortare.

Bäst på att tillhandahålla och använda miljöanpassade produkter är restauranger, hotell, handels- och byggföretag. Sämt är kommuner och landsting, sjukvården och skolor...

Än en gång slås jag av vilken typ av politiker vi har! Är det inte politikerna som borde ligga i framkant? Som borde skapa strukturerna och förutsättningarna för ett miljöanpassat företagande? Det är mycket snack och liten verkstad vad gäller miljöfrågorna. Hur får vi in subventioner, skattelättnader och en offentlig upphandling som ställer miljökrav?

Och smutskastandet av företagare som stora bovar i samhället! Det är främst de medelstora och stora företagen som vågat satsa på miljöfrågan, och varit innovativa på miljöfronten! Jag har träffat oändligt många fler engagerade företagare som hårdnackat driver frågan i verkligheten, medan analyser som dem gjorda av Vattenfalls power consultant, Magnus Enell, får mig att undra om det är värt att engagera sig i den tungrodda politiken:

”Det finns över 500 000 medlemmar i SNF, WWF, Greenpeace och Miljöpartiet. Om de alla verkligen köpte miljömärkt hade statistiken sett annorlunda ut!”

Det där sista trappsteget är uppenbarligen väldigt högt.

Enligt rapporten är det de lite äldre företagen som är bättre än de nya (för att de oftast har mer och stabilare resurser att våga satsa), de företag som har män som ledare är bättre än de som leds av kvinnor (för att de företag som drivs av kvinnor oftare är tjänsteföretag som per definition redan är resurssnåla) och de företag som leds av invandrare är bättre än de som leds av infödda ”svenskar” (för att de måste hitta fler konkurrensfördelar för att slå sig in på marknaden).

Som alltid måste frågan hänga ihop på alla plan, hejja modiga politiker i framkant, hejja engagerade och pålästa företagare, hejja envetna och medvetna konsumenter. Fram för fler mötesplatser och samarbeten.

8,7 miljarder

2009-06-02T09:46:00.003+02:00

Det är väldigt mycket pengar.

Jag älskar djur och har alltid gjort, och har haft husdjur i långa banor: marsvin, kaniner, katter, hundar, höns, kameljonter, fiskar, skölpaddor, en gris, getter, kalkoner, underlater och en apa. Jag har säkert glömt något! Jo möss!

När jag var liten sa jag att jag skulle bli något med djur när jag blev stor. Det blev jag inte, utan gifte mig med en allergisk man... Så nu får barnen gå på 4H för att få den välbehövliga djur-dosen! Det är viktigt för att bygga upp ansvarskänslor och empati!

Läste idag i metro att svenskarna förra året, mitt i finanskrisen, la 8,7 miljarder kronor på sina husdjur. En ökning på 45 % sedan året innan det. Utan att öka antalet husdjur...

Detta innebär enligt min kalkulering att svenska folket är väldigt ansvarstagande och empatiska. Tillsammans kan vi rädda världen! Vi har 8,7 miljarder - minst! Var ska vi börja? Utrota malaria och diaréesjukdommar? Allmän skolgång för alla? Vaccinera mot alla barnsjukdommar? Bygga kliniker? Yrkeskolor för gatubarn? Det finns ju hur mycket som helst att göra!

See you out there!

Diplomati

2009-05-30T22:27:00.002+02:00

Enligt Wikipedia betyder diplomati i talspråk eller i sociala sammanhang avser diplomati ett taktiskt utspel för att erhålla ett strategiskt övertag, ett sätt att framlägga åsikter artigt, utan konfrontation. Medan den egentliga betydelsen är den utrikespolitiska eller mellanstatliga underhandlande verksamhet som gäller staters och deras regeringars ömsesidiga förbindelser.

I onsdags satt jag på Sida med en rad andra personer som arbetar på olika organisationer med samarbeten i Kongo Kinshasa. Sida har tagit fram en ny Kongostrategi som vi alla var intresserade att få presenterad. UD som hade en rad representanter på plats, fick de flesta frågorna, och svarade högst diplomatiskt enligt talspråksförklaringen ovan.

För mig är diplomati sällan ett positivt ord. Det går inte ihop med tydlighet, civilkurage och att stå upp för det man tror på. Självklart måste man ”välja sina strider”, men då det gäller stora allvarliga saker som, för att ta ett tydligt exempel, kränkande av de mänskliga rättigheterna, finns det väldigt liten sömnsmån för att trycka in diplomati. Jag kan köpa det om man har ett annat syfte som måste gå före, typ Röda Korset måste få komma in i svåra områden för att ge utsatta människor grundläggande stöd vid katastrofer, och måste då vakta sin tunga för att vara garanterade att bli insläppta i landet/området.

Men just politiker är ju de som mest använder diplomati som honörsord, och de om några, önskar jag var mycket tydligare med var de stod, vilka värderingar de stod för, vilka kränkningar som absolut inte är ok, osv.

De riktigt stora vi minns genom historien, är ju faktiskt de som haft tydliga ståndpunkter, både de vi håller med och de vi inte håller med! Och även i de fall vi inte håller med så är i vart fall saken tydlig och vi vet vad vi har att förvänta oss! Fram för tydlighet och ställningstaganden!

Mitt hetaste tips just nu är Lily Allens Fuck You

http://www.youtube.com/watch?v=-ITZBBV8Syg

Look inside, look inside your tiny mind
Then look a bit harder'
Cause we're so uninspired, so sick and tired
Of all the hatred you harbor

So you say it's not okay to be gay
Well, I think you're just evil
You're just some racist who can't tie my laces
Your point of view is medieval

Fuck you, fuck you very, very much
'Cause we hate what you do
And we hate your whole crew
So please don't stay in touch

Fuck you, fuck you very, very much
'Cause your words don't translate
And it's getting quite late
So please don't stay in touch

Do you get, do you get a little kick
Out of being small minded?
You want to be like your father
It's approval you're after
Well, that's not how you find it

Do you, do you really enjoy
Living a life that's so hateful?
'Cause there's a hole where your soul should be
You're losing control a bit
And it's really distasteful

Fuck you, fuck you very, very much
'Cause we hate what you do
And we hate your whole crew
So please don't stay in touch

Fuck you, fuck you very, very much
'Cause your words don't translate
And it's getting quite late
So please don't stay in touch

Fuck you, fuck you, fuck you
Fuck you, fuck you, fuck youFuck you

You say you think we need to go to war
Well, you're already in one
'Cause it's people like you that need to get slew
No one wants your opinion

Fuck you, fuck you very, very much
'Cause we hate what you do
And we hate your whole crew
So please don't stay in touch

Fuck you, fuck you very, very much
'Cause your words don't translate
And it's getting quite late
So please don't stay in touch

Fuck you, fuck you, fuck you
Fuck you, fuck you, fuck you

Röstdags!

2009-05-28T08:50:00.001+02:00

Feministiska inriktningar

2009-05-25T21:45:00.006+02:00

Helgen i Ukraina med vitryssarna skulle handla om genus. Föreläsaren som redan träffat gruppen med samma tema tidigare, forskare i genusvetenskap i Minsk, var lite orolig över vad jag kunde tänkas ta upp. Att prata feminism kan rasera allt förtroende hon försökt bygga upp, eftersom det kan väcka aggressiva känslor med tanke på alla fördommar folk har om vad feminism är.

Efter lite samtal och strategisnack, valde vi att gå på den linje jag planerat ändå. Jag presenterade lite historia och bakgrund, och i work shop grupper, uppdelade män för sig och kvinnor för sig, fick de sedan välja vilka typer av feministiska falanger som behövs för att uppnå jämställdhet.

Resultatet var något förvånande och otroligt roligt (possitivt kanske är ett bättre ord!) att lyssna på! Med stort engagemang presenterade de unga männen en bild av en racket, där den stora maskinen skjuter iväg den lilla, dvs först behövs radikalfeminism för att få igång mekanismen för förändring, sedan när toppen av racketen fortsätter ”ut i rymden på sitt uppdrag” så är det liberalfeminsism med lagar och sociala reformer som behövs. De poängterade ”it is all about human rights!”

De äldre männen tog först upp socialfeminism som ska ta bort all typ av diskriminering och i nästa steg liberalfeminism. Dock tyckte de att detta var så omvälvande att dessa två inriktningar tillsammans faktiskt rent av är radikalfeminism!

Citat från en man i gruppen: ”Liberalfeminism måste alltid vara med, det är helt enkellt mest rationellt. Alla måste kunna göra sina egna val.”

Kvinnornas grupp jämförde genusfrågan med att samhället har en sjukdom med olika symptom. Man måste få både värktabletter och medicin som tar bort orsaken till smärtan, osynlig som synlig. Det måste till många lösningar paralellt. Vertikala lösningar ger bara nya problem att lösa, vi måste samarbeta horisontellt.

Liberalfeminismen med dess lagar, särartsfeminism för att förstå våra faktiska olikheter, anarkistisk feminism för att hjälpa till att upprätthålla det vi uppnått, radikalfeminisk för att ha en bra ”armé” som håller oss ständigt i framkant, och queerfeminism för att ge oss fri sexuallitet och rättigheten över vår egen kropp.

En liknelse som fick följa med från första grupp till sista, är att vi alla från början är små kaviar, alltså lika. Men varje liten kaviar är också unik och måste få fortsätta att vara det hela livet igenom!

Med vitryssar i Ukraina

2009-05-24T22:13:00.006+02:00

Uppfylld av nya tankar, värme och inspiration sitter jag på flyget tillbaka till Sverige från Ukraina.

Jag har spenderat helgen med en grupp politiskt aktiva från Vitryssland (På uppdrag från CIS, Centerns Internationella Stifelse). Gruppen bestod av 20 personer, hälfen kvinnor, hälften män, i åldrarna uppskattningsvis 20-70 år, från olika städer och samhällen i Vitryssland.

Intellektuella och arbetare, gifta, ensamstående, och ensamstående föräldrar. Rent demografiskt en ganska väl representerad grupp. Politiskt sett, säkert inte lika representativt. Det är modigt att vara politiker. I alla fall om man väljer att arbeta för det man tror på även om man möter motstånd. I ett land som Vitryssland. Organisationens ledare är kvinna. En ung, mycket starkt sådan. Olga. Och om vi hade den typen av ledare och politiker överallt så hade vi defenitivt sett mer action på den politiska arenan.

Några av deltagarna har jag träffat förut. I Vitryssland. Men det kan vara bökigt rent organisatoriskt i Vitryssland. Som en deltagare uttryckte det: ”det är svårt att vara politiskt aktiv och samtidigt ha familj. De attakerar inte den politiskt aktive, utan familjen, eftersom de vet att det gör ondast.” Eller en ensamstående mor i gruppen där socialen ville ta barnen ifrån henne för att hon inte var en god mor. Beteckningen dålig mor bestod i att hon var politiskt aktiv. Läs: i fel parti.

Svenske arragören som bott många år i Lviv, Lars Nordgren, tog oss till en mycket speciell restaurang på fredagskvällen. Det satt en liten farbror i gammal uniform i dörren, och bad alla om ett lösenord för att släppa in dem. Lösenordet var på ukrainska och löd översatt: Leve Ukraina. Endast om man svarade rätt släpptes man in och fick då också en honungsvodka-shot, som värmde hela bröstet när man fortsatte ner för trappan, ner i restaurangen!

Det var en vacker källarlokal i sten och stora bjälkar med vävda tak. Salarna var möblerade med robusta träbord och de välvda taken täckta av militära attribut, ritningar över underjordiska gångar och skyddsrum, skjutbana där gästerna kunde roa sig med att avfyra några skott. Vid vårt bord hängde en stor flagga där det stod med spritpennotext: ”Endast efter seger kan man lämna salen”. Vi fick öl i stora kannor och robust mat, på rostfria fat, mycket svål och ordentlig tyngd.

Intressant val ur könsrollssynpunkt, i o m att soldaten på många håll fortfarande är den ideala mannen! Undrar vilka upplysta män som skulle vilja ha det epitetet idag?

Vi hade känslosamma, och händelserika dagar, både professionellt och personligen, konflikter och försoning blandades om vart annat. Ledarskap, medborgardeltagande, kvotering, rätten till arbete, barnomsorg, äktenskap, osv, oavsett vad man än har för åsikter om dessa frågor, har helt andra proportioner och innebörd i en postsovjetisk stat, än i ett sedan länge ”demokratiskt” land som Sverige.

Från en man som kommer från Tjernobyl-området, fick jag varje dag en ny bukett blommor. Liljekonvaljer, prästkragar och rosor. Hans historia och bakgrund gör att blommorna doftade godare och var vackrare än någonsin.

Vid avslutande mötet, sista dagen, skickade Olga runt en symbolisk bild, en kylskåpsmagnet. Alla i gruppen fick hålla i den och tänka en önskan för gruppen. När bilden gått laget runt la Olga tillbaka den i en påse med andra likadana bilder och stängde den. Nu fördes alla tankarna över på resten av bilderna, och sedan fick vi alla var sin att bära med oss genom livet och i vårt gemensamma arbete!

Möjligmaximerarnas land

2009-05-20T13:24:00.001+02:00

Jag har gapskrattat mig igenom förmiddagen. Konsulten Thomas Fûrth från Kairos Future, pepprade med huvudet på spiken analyser genom hela sin föresläning. Ibland nästan så att man ville gömma ansiktet i händerna!

Som småbarnsförälder var det en fröjd och ett igenkännande att lyssna på hans beskrivning av samtiden och dagens generationer:

Namnet på hans företag bygger på Guden Kairos som är det gyllende ögonblickets Gud. Thomas Fürth förklarade att sägnen säger att om man lyckas få tag i Kairos hårtest vid örat och hålla sig kvar så får man tid över!

Shit varför är inte den Guden mer känd!?

Om man vill vara framgångsrik i dagens samhälle måste man hänga med och vara beredd att anpassa sig!

Tomas Fürth tog exemplet att sälja produkter till Turkar. Då kan man ju inte säga högt, men tänka att de väl försjutton får anpassa sig till det svenska samhället! Med tanke på att det tar 1,5 generationer att ”försvenskas” så innebär det att innan min turkiska kund blivit svenskanpassad är han död och jag är död och jag inte fått sålt något alls!

Och då är det lägligt att trycka in mitt favoritordspråk igen: Lika barn leker bäst, men olika barn hittar på nya lekar.

Och nog är det så med våra barn också! Det är produkterna som måste anpassas efter barnen , eller rättare sagt efter samhällsutvecklingen och de nya rådande värderingarna. Vad som är vad i livet har ändrats.

Ett exempel som togs är att det som var arbete förr är fritid idag (som att påta i trädgården eller måla om huset), och det som är arbete idag som att sitta i möte runt ett bord, var fritid förr och sågs som umgänge...

Och vad gäller världsbilden ser dagens 8 åringar halva jorden på en halvtimme på internet ellet tv, medan mormor och morfars världsbild när de var 8 år, bestod av 10 skolplanscher och 7 av dem föreställde det heliga landet.

Jag får ganska ofta höra att dagens unga inte är engagerade i världsfrågor och att de aldrig kommer att bli vuxna. I synnerhet vad gäller engagemanget brukar jag opponera mig starkt! Och nu kom Fürth och satte ett helt batteri sköna benämningar, och jag tar några här:

MOKLOFS (Mobile kids with a lot of friends), Starka indivudualister som agerar i grupp. Röstar med fötterna och plånboken: det kallar jag lite snack men mycket verkstad och det bådar gott för exempelvis etiskt ansvartagande vad gäller konsumtion och livsstil. Och det är ungdomar fram till 20 år som har lättast att anpassa sig till utvecklingen och nya värderingar: Dividualister – Homozappiens, de byter livsstil som man byter tvkanal...

YUPPLOTS = young urban parents/people, lack of Time. Dagens västerländska samhälle kan vi inte längre prata om samma ålderskategorier med barn, vuxna och gamla. Vi får istället en stor kategori klämda medelålders som ska hinna allt på en gång. Utöver det får vi unga och gamla tonåringar, dvs både före och efter medelåldern, en kategori utan egna barn att ta hand om, som inte jobbar men är köpstarka och pigga. Alla däremellan är medleålders, - klämda sådana. Sådana som jag...

SALLIES = Senior Adult Life Lovers Experience a Second Spring, ger pensionen en fantastisk glans att se fram emot!

Det är lika bra att acceptera: för att vara framgångsrik måste man hålla sig uppdaterad och inse de nya värderingssätten och nya möjligheterna i Möjligmaximerarnas land!

Skål för Thomas Fürth!

http://www.kairosfuture.com/sv

Framtidens lärande

2009-05-19T20:41:00.002+02:00

De senaste veckorna har fått ett givet tema. Trots att mina uppdragsgivare varit olika, och med olika inriktningar, har den röda tråden hållit: innovation och entreprenörskap som metod för lärande och framtidsbyggande, demokrati och öppenhet.

Först var det delegationen från Burkina Faso med besöken i den aktiva entreprenörskommunen runt Sandviken. Nu är det projektet Världens Bästa Skola med den ”vågade” kommunen Nacka!
Jag fick på kort varsel inbjudan av Agneta Jörbeck, att delta under konferensdagarna vid Nacka Strand om Framtidens Lärande, Här och Nu.

Så nu sitter jag här och lyssnar på människor som sprudlar av engagemang och kompetens. Jag blir lycklig av dessa människor som verkar leva upp till det faktum att det krävs att vara modig och kunna stå på sig för att kunna ändra attityder. Det krävs mod och kurrage att våga vara nytänkande, våga fatta snabba beslut och dessutom stå på sig även om det börjar blåsa.

Man pratar om en demokratisering av kunskap till skillnad från den kollektivism man tidigare arbetade efter, där alla ska följa samma givna schema. Det är spännande, minst sagt spännande. Och säger något om vad forskning och utveckling betyder, förändrade synsätt nya grepp.

Tanken var god att alla skulle få allt lika. Det skulle leda till att klassskillnaderna försvann och alla skulle bli (jäm)lika. Men vi är inte lika. Vi har olika gåvor och kompetenser och det torde vara självklart att vi som samhälle blir som bäst om alla får utveckla sina unika kompetenser, intressen och färdigheter !

På denna konferens får IT honörsplatsen.

Ser fram emot morgondagen!

http://www.diu.se/framlar/

Fortsatt hejjande på Malena Ernman

2009-05-18T23:42:00.003+02:00

När jag skapade denna blogg la jag in information på min användarprofil som jag sedan inte uppdaterat. Bland annat skrev jag:

Läser just nu parallellt: Så lyckas du som företagare
Kvinnliga filosofer från medeltid till upplysning
samt Levande historia av Hillary Rodham Clinton

Jag är fascinerad av alla smarta, starka kvinnor i världen, och att läsa böcker är minst sagt inspirerande. Men att träffa dem på riktigt är förstås oslagbart!

Ikväll har jag varit och sett Askungen på Operan med hela Sveriges kära Malena Ernman. Fantastisk! Opera är underbart. Ryser och myser, skrattar och fylls av det. Malena Ernman ett lekande lyckopiller. Dessutom blev jag bjuden av en makalös kör utan desslike. Även de både fantastiska och lyckopiller. Hjärtekören (-utalar de sitt körnamn i alla fall.)

För att komma till saken: ikväll träffade jag körmedlemmar jag inte träffat tidigare, och det visade sig att en av dem är författare till en av böckerna i min profil - den om kvinnliga filosofer! Anna-Karin Malmström-Ehrling.

Därför ännu en cool kvinna på min "fascinerande kvinnor jag träffat"-lista!

Skratta

2009-05-18T10:30:00.012+02:00

Förra helgen var det barnkalas hemma hos oss.

För dem som står oss nära var det en ”vanlig” tillställning, för dem som inte känt oss så länge, följer vi kanske inte barnkalas-manualen.

Största avvikelsen är nog vilka som är inbjudna. Hos oss innebär det alla möjliga. Gammal och ung, med eller utan egna barn. Vi lever under devisen ”allt ska firas som firas kan”. Att ha öppna dörrar och samla många på samma plats är ett mål i sig. Varje ny kontaktyta sätter pluskant på livet. I år råkade festen sammanfalla med ministerdelegationen från Burkina Faso, så de kom på snabbvisit till ett ansiktsmålat gäng, med popkorn i strutar och majs och korv på grillen!

Så här är svenskar alltid...!

En annan barnkalasavvikelse är att den lagstadgade (...) fiskdammen uteblev.

Istället fick barnen (och de vuxna som ville) en clownnäsa från Clowner Utan Gränser. Organisationen hade glömt skicka med information om sitt arbete så jag mailade ut deras nyhetsbrev till alla inbjudna efterråt. Förutom att min dotter var livrädd för allt var clowner hette till två dygn efter festen* var reaktionerna positiva.

Som så ofta vad gäller barn och underhållning, skratt och fritid, är det är lätt att glömma bort och förringa hur viktigt detta faktiskt är för vårt samhälle och vår framtid! Det är en rätt billig investering för framtiden, som med stor sannolikhet kommer att spara in på framtida resurser för konflikthantering. Och Sverige är ändå ett rätt lugnt land. Att titta på någon annan, någon annan stans i världen, förtydligar dock ofta saker även hos oss själva.

I länder i konflikt, där barn ibland aldrig fått leva i fred, har det en enorm betydelse! Det kan tyckas vara en banal insats om man jämför med mat och vatten, men som jag brukar tjata om: det år så mycket som måste göras parallellt! Skratt och glädje har enorm betydelse för normalisering av tillvaron och därmed möjlighet till framtidstro och hopp.

Kolla gärna in organisationen Clowner utan gränsers hemsida och lika så organisationen "Right to play" som också är en superorganisation inom detta område!

Och som säger: WHEN CHILDREN PLAY, THE WORLD WINS

http://www.skratt.nu/
http://www.righttoplay.com/

Önskar er alla en skrattfylld vecka!

*Inför nästa temafest ska vi inom familjen klä ut oss någon vecka i förväg för att hon ska hinna förstå vad som är på skämt och varför vuxna helt plötsligt proppsar på att hon ska måla sig i ansiktet...

Konstruktivt arbete à l'Agneta Jörbeck

2009-05-14T11:58:00.005+02:00

Det är så oerhört berikande att få möjlighet att arbeta med så många intressanta personer/personligheter.

Sitter och läser Agneta Jörbecks blogg, inför vårt möte på måndag.

Hittar där ett citat som lyder "bakom varje önskemål finns ett klagomål". Citat värt att komma ihåg.

Jag tänker på varför ingen tagit tag i orsakerna till konflikten i DRC. Jag tänker på varför svenska folket inte är mer engagerade politiskt. Jag tänker på varför det tycks som om många frågor står helt stilla trots att folk har massa åsikter om dem.

För det första är det roligare att vara positiv än negativ. För det andra är det lättare att ta till sig ett önskemål än ett klagomål. För det tredje innehåller önskemål tillskillnad från klagomål, en målbild och kanske till och med en konstruktiv lösning, medan klagomålet är enbart bakåtblickande.

Jag vet inte hur drastisk man får vara, men det borde vara tillåtet att klaga enbart om man planerar göra något åt saken.