Hotel Rwanda

Jag satte på mig en av klänningarna jag fått kvällen innan. Det var morgonen för avfärd. Jag skulle lämna Bukavu och ta mig upp till Kigali tillsammans med en grupp svenskar som skulle samma väg idag. Tur för mig!

Uppbrottsstämning som alltid när man trycker ihop den överfulla väskan och alla försöker vi säga det som vi vill att den andra ska veta att vi känner. Mama Madeleine och Dr Mukwege körde mig till gränsen till Rwanda, som ligger precis där Bukavu slutar. Jag fick mina stämplar i passet och vi åkte över bron som vi sett uppe från Dr Henri’s hus, över till Rwandasidan.

Fick inresestämplarna, mötte upp de andra. Hittade lite olika anledningar att gå tillbaka och kramas en gång till. Försökte bita ihop.

Färden gick genom nationalparken där vi såg i alla fall en apa på vägen! Vackra vägar genom de tusen kullarnas, grönskande land.
Vi fick installera oss i två lägeheter på missionen i Kigali, innan vi traskade iväg för att hitta någonstans att växla pengar och få i oss något att äta. Vi åt på hotellet Mille Collines, känt från filmen Hotell Rwanda. Samtalen blev mer och mer flamsiga allt eftersom kvällen led. Vi berättade alla missionshistorier, som trots allvaret ibland, blev underhållande i historiens ljus. Sådana där berättelser man kan berätta för barnbarnen framför brasan någon gång... om resan genom öknen, boaormen i trädgården, om alla märkliga husdjur man haft, om råttjagning på majsåkrarna, om när pappa fängslades misstänkt för att planera en kupp mot presidenten i aktuellt land, osv osv.

Jag berättade om barndomsminnen i Kongo. När vi gick över Hotel Mille Collines välstädare gård, skrattade jag åt minnet att vi som barn plockade bort blommorna från Hibiskusbuskarna och sög i fästet av blomman så att vi fick i oss de söta dropparna nektar. Jag berättade om hur vi fick göra det i smyg för att de vuxna inte uppskattade att buskarna var tomma på blommor när vi gått förbi! – Jag har inte försökt sedan dess.

Sov som en stock.