Lägg ny sida som startsida eller i favoriter! ;-)

Kära Läsare,

Från och med idag kommer jag att lägga mina blogginlägg på en annan sida och jag hoppas innerligt att ni vill följa med mig till:

http://www.kryssastina.se/

Där ligger redan nytt inlägg idag! Och alla andra jag också haft här!

Varmaste hälsningar
Stina

2002 kriminaliserades människohandel i Sverige...

I rummet sitter 25 kvinnor och 3 män. Rubriken för kvällen är ”Människohandel och prostitution”. Det är en klassiker. Mäns våld mot kvinnor är INTE en kvinnofråga. Jag undrar när världen ska förstå det? Kvinnor kan inte ensamma stoppa mäns övergrepp mot kvinnor. Lyckligtvis är det faktiskt bara en liten, liten del av männen omkring oss som ger sig på dessa kvinnor. Men varför - varför ställer sig då inte alla dessa andra män, som inte heller förstår dessa övergrepp, upp och säger ifrån?

Varför säger inte män tydligt ifrån? Varför engagerar sig inte (fler) män för denna fråga som så uppenbart är en mansfråga? Trafficking för sexuella ändamål finns för att det finns en efterfrågan. För att främst män vill köpa sexuella tjänster. Jag väntar på den dagen då det är fler män än kvinnor en sådan här kväll.

Alla unga kvinnor tvingas inte iväg. De lockas av en dröm om ett bättre liv, om ett liv som inte kommer att sluta som deras mammors. Som sliter hårt, som fort blir gamla i fattigdom. Det finns ett moldaviskt uttryck som lyder: ”att komma till ett hem där hustrun inte är slagen är som att komma till ett hem som inte är städat.” Kvinnors rätt i samhället, blir en delfråga till varför kvinnor går in i prostitutionen. Självbilden. Hur samhället värderar dig och hur du då värderar dig själv. Fattigdom gör det lätt att lockas, och sedan finns massvis av metoder för att hålla kvinnorna kvar...

Ulla Lemberg har gjort filmen vi får se. Människoöden i Moldavien. Barnen och de gamla som blir kvar. Föräldrar som inte vet var deras unga döttrar befinner sig. Unga kvinnor som lyckats återvända. Ulla Lemberg är modig. Engagerad. Ulla har ett nytt projekt på gång och det är något av det intressantaste jag hört på länge!

”Don’t look away”. Utgångspunkten i filmen är 5-6 män som arbetar mot dessa övergrepp, och hur det känns att vara man och bevittna de övergrepp som begås av andra män mot dessa kvinnor.

Den ser jag fram emot och jag väntar på ett massivt arbete från män i denna fråga!
En stor uppgift är att ta hand om symptomen. . . Jag sitter till exempel med i nätverket Insamlingsstiftelsen Samverkan mot Trafficking, vars resursteam arbetar för att stötta de människor som blivit utsatta för människohandel. Det kan exempelvis innebära att ordna med boende, arbete, tolk, ledsagning och att vara kontaktperson.

Nätverket arbetar med information också. Och det behövs!

Vi måste ta tag i orsakerna. Framförallt behövs attitydförändringar. Vi behöver ansvarstagande medborgare, och vi behöver män som tar ansvar för den förvrängda definitionen av manlighet som upprätthåller efterfrågan på människohandel för sexuella ändamål.

Jag kan inte låta bli att engagera mig för frågan och ser ingen anledning till att jag inte skulle göra det, men som kvinna upplevs man lätt som militant när man engagerar sig mot mäns våld och övergrepp mot kvinnor. Som Ulla Lemberg sa, har hon flera gånger fått frågan om hon (alls) tycker om män!

Män måste arbeta på definitionen av manlighet och ta tag i de samhällsproblem som till största del uppstår/fortlever pga män.

Jag hoppas vi ses på medborgarplatsen på lördag! Då kan du köpa tulpaner för arbetet mot trafficking!

Att ställa sig upp tillsammans

I lördags var det en demonstration i Bukavu mot krigets horribla våldet mot kvinnorna. Egentligen tycker jag bättre om det franska ordet « marche ». Det låter fredligare och trevligare. I lördags samlades tusentals människor för att vandra tillsammans genom staden och för att be. Det kan i sådana här lägen vara svårt att se något att att göra än att just be.

De har berättat om våldtäkterna och tortyren. Många är de journalister som varit och dokumenterat kriget och dess övergrepp. Många är det politiker och högheter som besökt området.

Men kriget fortsätter.

Bakgrunden till marchen är vad som hände 11 februari i år i Mwenga-området, i skogen mellan marknaden i Bisembe och byn Mulombozi. Det var 8 kvinnor som var på väg hem från marknaden, som blev överfallna av beväpnade, uniformerade män. De släpades längre in i skogen.

Där utsattes de för alla typer av övergrepp. Männen tog ifrån dem allt de hade med sig. De fick ögonen förbundna. De blev våldtagna och torterade, och stympade. Efter det fick fem av dem sina halsar avskurna.

De tre av dem som överlevde, vaknade flera timmar senare upp ur medvetslöshet.

Lördag kväll pratade jag med vänner i Bukavu igen, som lät glada. Marchen hade gått fredligt till, utan att bli stoppad. De hade sjungit tillsammans, de hade känt gemenskap och styrka. De hade bett till Gud, om hjälp och styrka att stoppa kriget.

Och jag delar deras bön, och skickar den vidare. Och hoppas att den fångas upp av MÅNGA!

Jag åker med familjen till regnskogen. Jag hoppas att mina barnbarn också kommer att göra det.

"Kött- och sojaindustrin skövlar Amazonas och förgiftar människor - skriv ett e-brev till de svenska importörerna idag



Ökad produktion av soja och nötkött leder till att regnskog i Amazonas huggs ner och den artrika savannen, cerradon, förstörs.


I Brasiliens regnskog är sojaodling och boskapsuppfödning de två viktigaste orsakerna till avskogningen. Latinamerikagruppernas lanserade nyligen rapporten ”Mera kött och soja, mindre regnskog” tillsammans med SwedWatch och Miljöförbundet Jordens Vänner.



Den fick stor uppmärksamhet i media och visar bl a att våra konsumtionsvanor har ett pris som betalas av andra och bidrar till den globala uppvärmningen. Sedan 1990 har ett område stort som Storbritannien skövlats. Tio procent av sojan som såldes efter skörden 2008/09 hade odlats på nyskövlad mark i brasilianska Amazonas och tre fjärdedelar av den avskogade arealen i Amazonas används idag till boskapsuppfödning.



Sojafälten tränger boskapsskötseln allt djupare in i regnskogen. Samtidigt har besprutningen med bekämpningsmedel på sojaodlingarna tredubblats de senaste tio åren och kemikalier används som i Sverige varit förbjudna i 30 års tid.



Både LRF:s ordförande och Sveriges jordbruksminister Eskil Erlandsson sa samma dag som rapporten lanserades att "det här är oacceptabelt".



Vi alla kan vara med i arbetet för att skydda klimatet och regnskogen och stötta de som drabbas i Brasilien. Dels kan vi bidra genom att äta mindre kött. Dels kan vi sätta tryck på de svenska importföretagen Lantmännen, Svenska Foder, North Trade, Annerstedt Flodin AB och Denofa.



» Här kan du skicka ett e-brev till de svenska importörerna.



Tack för ditt engagemang! Tillsamman gör vi skillnad. Vi kommer under året följa upp de svenska importörerna och föra nya samtal med dem.



Vänligen,

Francisco Contreras Ordförande Latinamerikagrupperna"

Tunnelbanan och världens vardagsunder

Fick denna sanna berättelse igår:

"Washington DC, en tunnelbanestation en kall januarimorgon 2007. En man med violin spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer.

Efter 3 min spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare.

Efter 4 min:Violinisten får sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 min:En yngre man lutar sig mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare.

Efter 10 min:Ett barn i 3-årsåldern stannar, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar)

Efter 45 min:Violinisten har spelat oavbrutet. Endast 6 personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in.

Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 h:Musikanten slutar att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen: Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3,5 milj dollar. Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.

Detta är en sann historia. Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, detta som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar. Man ställer frågan: "Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta skönheten? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang? Hur många av oss går på fina konserter och betalar dyra pengar för något vi inte har vett att uppskatta?" En slutsats i mängden: Om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument… HUR MYCKET ANNAT GÅR VI INTE MISTE OM?"

Ifrågasatt kompetens

Jag läste igår i Svd om Lena Olving. Cool kvinna. Det var en positiv och bra artikel med många bra poänger. Som det här med att folk envisas med att fråga hur det känns att vara kvinna på en sådan här post! Hur många män får den frågan?

Jag kan faktiskt bli lite fnissig när jag ser en hel armé kostymklädda män (ofta i ungefär samma ålder och samma märken på kostymerna) tåga in i ett styrelserum utan något som helst tecken på mångfald i sitt synsätt. Jag skulle gärna vilja fråga dem hur det känns att sitta i ett rum en hel grupp exakt lika dana herrar. Hur kan de garantera olika infallsvinklar och erfarenheter? Len aOlving tar upp fenomenet om hur hon beskrivs som Pippi Långstrump men att ingen man hon känner till blivit beskriven som Bamse. Men så på slutet ramlar hon dit på samma sätt som jag hört så många göra och jag förstår verkligen inte varför!

”Jag kan förstå att det finns de som anser att kvotering är ett bra verktyg men jag känner inte en enda kvinna inklusive mig själv som skulle vilja ha ett uppdrag för att man är ett visst kön”.

Än en gång faller man i ”förringningsträsket”.

Vad gäller personer till styrelseuppdrag VET VI att det finns kompetenta kvinnor. Av historiska och mänskliga skäl använder man dock inte merparten av dessa, efter som man inte ”ser” dem. Kvotering innebär i detta läge att de som sitter i valberedningarna tvingas leta lite bättre. Attitydförändring sker inte över en natt, men detta påtvingade letande kommer att göra att man TVINGAS hitta dem, och under letandets gång kommer man se massa fler kvinnor som i sin tur istället kanske blir aktuella på andra poster i företaget.

Således: de som kvoteras in är INTE mindre kompetenta än de män som redan finns synliga. Snarare är sannolikheten stor att de är mer kompetenta eftersom de synas i alla sömmar, relevanta och o-relevanta sådana!

De enda gånger jag hört om att någon med sämre kompetens kvoterats in är när man kvoterar in killar med sämre betyg på tjejdominerade universitetsutbildningar. Jag har dock aldrig hört att dessa ojar sig och skäms över att de är inkvoterade trots att de presterat dokumenterat sämre.

Det tragiska är att män och kvinnor är baddare på att använda förnedrande argument och retorik, som tar bort själva grund essensen i en politisk åtgärd.

Det är samma knep som används för RUT-avdragen. När man väljer att tala om pigdebatten har man i samma andetag klassat hushållsnära tjänster som förnedrande för den som utför dem. Man spinner på att de så kallade ”rika” som väljer att köpa denna typ av tjänster är onda. Istället för att uppmuntra all företagsamhet, och inse vikten i ett samhälle där vi köper tjänster av varandra, försöker vi få dem som arbetar med detta att skämmas över sitt yrke. Varken pedagogiskt eller framåtsyftande, kreativt eller konstruktivt.

Och det som är mest förbryllande är just att så många människor faller för denna retorik! Att vi accepterar att ta till dessa platta argument!

Jag förstår verkligen inte.

Demokratiarbete här och i världen

I Sverige är det så att de flesta riksdagspartierna har partianknutna organisationer som arbetar med internationella relationer. Jag identifierar mig med anledningen till att organisationer som dessa får statligt stöd för att arbeta med demokratibyggande i andra länder.

För att kort sammanfatta är det så att ”vanliga” organisationer i Sverige som arbetar med utvecklingssamarbete med andra länder, inte får profilera sig politiskt. Detta innebär att de stödjer civilsamhället i demokratibyggande, att stärka de mänskliga rättigheterna och öka levnadsstandarden. Men så snart samarbetsorganisationerna kommer så långt att de börjar driva sina frågor på politisk nivå måste de svenska organisationerna sluta stödja dem och hitta nya samarbetspartners. Detta för att förbli politiskt oberoende. Vilket är helt logiskt.

I detta skede är det dock så att organisationerna står utan partipolitisk vana, utan organisatorisk erfarenhet och är på en språngbräda att driva samma frågor, men på nationell nivå, där de behöver minst lika mycket stöd och coachning som förut.

Det har Sverige löst så fiffigt att man har tillåtit de partianknutna organisationerna att ge just det stödet, att ta över, där de andra organisationerna inte längre får arbeta för att det har blivit för politiskt.

Jag är uppvuxen inom organisations och föreningsvärlden, och väldigt länge hade jag ingen som helst tanke på att kanalisera något av mitt engagemang på partipolitisk nivå. Jag är av den uppfattningen att det mesta här i världen är politiskt. Allt vi gör påverkar samhället, vare sig vi gör aktiva val eller om vi försöker låtsas som om att vi står neutrala. Jag skulle säga att det nämligen inte går att vara neutral. Även att inte agera, även att välja att inte ta ställning är ett ställningstagande, och kommer även det att påverka samhället.

Du röstar varje dag, inte bara var fjärde år. Du röstar varje dag, för eller emot rättvisemärkt, för eller emot ekologiskt på ditt matbord, för eller emot att säga ifrån när någon beter sig illa, för eller emot att hjälpa någon över gatan, osv. Mindre och större saker. Ibland med konsekvenser direkt, ibland med konsekvenser för någon på andra sidan jorden, långt senare, utan att du vet om det.

När jag för några år sedan vikarierade under en kort period på Centerkvinnorna som internationell politisk sekreterare, och arbetade där ungefär som jag brukade, med samma frågor, med samma länder och ungefär på samma sätt som jag annars gör, fick jag upp ögonen för att arbeta inifrån ett politiskt parti.

Jag kände mig hemma i Centerpartiet, för att jag här fann en historia som börjar hos den enskilda människan, i folkrörelsen och i hållbar utveckling, något som förr till stor del var kopplad till jordbruk när fler svenskar var sysselsatta inom den sektorn, men som nu när samhället förändrats i allt större mån också omfattar tätort och storstäder.

Hållbar utveckling och hushållning med befintliga resurser är ord som ofta används när vi talar om stöd till utvecklingsländer, men som i allra högsta grad är av vikt för Sverige, inte bara för vår trovärdighet utan också för vår framtid.

Jag har roligt. Jag har lyckan att få arbeta med frågor som jag brinner för. Jag är övertygad om att vår uppgift som politiker är att skapa ett samhälle där människor har förutsättningarna att ha just roligt, att kunna ägna sig åt det som de är bäst på. Det kan låta som en utopi, men för varje person vi lyckas ge förutsättningarna, har vi lyckats en bit på vägen.