Oändlig tacksamhet

Vaknade tidigt. Vi fick en förmiddag på stan. En väldigt ren stad, utan skräp på gatorna, på många sätt mycket välordnad stad, men med utvecklingssteg som är svåra att få ihop i huvudet och ibland svårsmälta. ”Till vilket pris?”, som en i gruppen sa.

Stora blanka banker och hotell. Köpcentran, som skulle kunna finnas i vilken svensk stad som helst, men kvarteret bakom, trängre gator med småbutiker fyllda av kinesiskt bjäfs, av bristfällig kvalitet.

Jag jämförde med sorg i hjärtat med mitt älskade Burkina, där det förstås också är stora klyftor men inte alls på samma sätt, inte på samma sätt koncentrerat och segregerat, och inte genom att utplåna de burkinska signalementen. I Kigali hittade vi en (1) enda butik som sålde konsthantverk. En enda, och den var minimal, utan större känsla. Den politiska strävan tycks långt ifrån vilja bygga på nationell stolthet och inhemst tradition.

Jag skulle åka med två av svenskarna till flygplatsen, (Dag och Christina) vars flyg gick en eller två timmar innan mitt. Två av de andra (Lena-Mi och Mats) var kvar på missionen och skulle till Sverige först i morgon. Vi packade ihop. Jag hann sitta i solen några sköna minuter och läsa ur Obamas bok.

Det var dags för avsked. När vi kom till bilen kom Lena-Mi med en avplockad hibiskusblomma (...) jag satte fästet till munnen och fick i mig några droppar nektar. Så hade jag inte gjort på 25 år. Känslor bubblade upp inom mig som jag inte visste fanns där, och jag kunde inte hejda de tårar som kom. Jag log i mitt hjärta och kramade Lena-Mi hårt. Det var det perfekta slutet på min nostalgitripp tillbaka till barndommens dofter, ljud och smaker, med uppväckta minnen och upplevelser.

När planet lyfte grät jag. Jag grät så att jag skakade. Jag grät för att jag lämnade en gemenskap där jag kände samhörighet. Jag grät av tacksamhet för allt vackert och varmt jag fått uppleva. Jag grät för all den smärta jag tappert försökt hålla tillbaka då jag lyssnat på de våldtagna kvinnornas grymma berättelser. Jag grät för rädslan som ständigt finns i luften i den sagolikt vackra omgivning som jag befunnit mig. Jag grät för de känslor Mama Madeleines förtroliga samtal vittnade om. Jag grät för att jag nu lämnade ett land som är i spillror, och återvänder till ett tryggt och välordnat liv. Jag grät för den känsla av litenhet som infann sig.

Så snart bälteslampan slutat lysa och flygvärdinnorna började cirkulera i planet, kom de ni en strid ström till min plats. De frågade hur jag mådde, om jag var flygrädd. Jag fick inte fram några ord, utan fortsatte att darrande gråta. Försökte le och säga att allt var ok. De kom med vatten och papper. Jag hulkade fram att jag grät för att jag lämnat massa människor som betyder mycket för mig. En manlig flygvärdinna blev sittande kvar hos mig. Ställde frågor om vilka jag lämnat.

”Du har ett stort hjärta. Egentligen är det av glädje du gråter för allt fint du fått uppleva. Bär med dig det som är vackert och positivt. Ni kommer att ses igen. Behåll de starka och varma minnena.”

Det ska jag göra. Jag är oändligt tacksam för denna resa.